Transkriberad uppteckning

En dräng red förbi den upplyfta trollkullen. En skön jungfru trädde fram och bjöd honom en dryck ur ett vackert horn. Drängen misstrodde den sköna. I stället för att dricka ur hornet hällde han ut innehållet, under det han vände hästen för att fly. Olyckan ville, att drycken rann ut över hästens länd. Håret sveddes av, så nog var det en farlig dryck. Jungfrun ville ha sitt horn igen. Men drängen red bort i sporrsträck medtagande hornet. Efter följde de förbittrade trollen. Drängen hade ej tid att följa vägen. Han ville också förtaga trollens makt genom att rida tvärs över de upp-plöjda åkrarna, ty stål berövar trollen deras makt. Men trollen / voro tvungna att springa mellan fårorna, där plo- gen gått fram, noga aktande sig för att tram- pa tvärs över. Det gick förfärligt långsamt att komma fram på det viset. De upp- muntrade varandra med tillrop: ”Enfoting, tvåfoting, trefoting spring fort.” Drängen kom undan med hornet. Sen han kommit hem, ville han varken se ljus eller tala, det skulle vara vissa döden när man sett eller hört något övernaturligt. Inte förrän nästa dag var det rådligt att göra det. Han gick alltså och lade sig i stallet. Men hans fästmö, som ej visste vad som hänt honom, gick ner i stallet med en lykta. På morgonen var drängen död. – Trollen kommo stän- digt till gården och begärde igen sitt horn. När de ej fingo det, lagade de att gården brann upp. Folket byggde sig en ny gård. Men när även den / brann upp på ett oförklarligt sätt, vågade de ej längre behålla hornet. Gårdens ägare lämnade hornet till kyrkan i Ljungby. Efter den dagen var trollens makt bruten. Sen de också förlorat sin pipa, kunde de ej längre samlas och bestå. Åskan slog ihjäl dem, sen de förlorat sina båda klenoder hornet och pipan. Men på den tiden trollen ännu levde och hade makt, kom en trollman och slog sällskap med en människa. Trollmannen berättade, att han skulle bort och ”koka bröllop” i en gård. Karlen misstänkte, att han fått sällskap med ett troll, men låtsade ej därom. Medan de gingo tuggade mannen på en silverknapp, som han tagit ur sin rock. Till sist var silverkulan färdig. Han lade den i sin bössa och sköt ner trollet. Vad återstod så av trollet? På marken syntes fyra träpinnan och en utspilld spann tjära. / Trollen var avundsjuka på människorna därför att de hade vackrare barn än de själva hade. Så snart de såg sig ett tillfälle läm- nade de sin egen unge och tog människornas i utbyte. En sån trollunge var alltid otro- ligt ful med stort huvud, omöjlig att lära något nyttigt. Bortbytingen hade god aptit, snattade vad han kom åt. ”Han hade ögonen på folket, men händerna på hyllorna.” En gång hade ett barn bortrövats av troll. Det grät natt och dag och bad att få komma hem. Till sist bevektes trollens hjärta så pass, att de öppnade dörren till berget så att en mycket liten springa bil- dades. ”Kan du tränga dig ut genom den lilla springan, blir du fri” sa de till bar- net. Barnet försökte gång på gång till sist slapp det igenom och sprang lycklig till föräldrarna, men då var ”skinn och kött avskrapat / på armar och ben.” Ville man bli av med en bortbyting skulle man elda spisen varm, sätta på en gryta vatten och hålla ungen däröver. Sen skulle en grannkvinna spörja: ”Vad gör du människa?” ”Jag kokar mitt barn,” skulle den andra då svara. När trollkäringen, som naturligtvis fanns i närheten, hörde detta kom hon och försökte slänga ner människobarnet i grytan. Då gällde det för moran att vara kvick i vändningarna och gripa tag i sitt eget barn medan trollmodern sprang bort med sitt. Ty fast människobarnet var vackrare ville hon ej sitt eget barn illa. Ett annat sätt var att slå och misshandla trollbarnet. Då, blev trollmammorna ledsna och lämnade igen människo- barnet.