Transkriberad uppteckning

Man talar ofta om ”den gamla goda tiden”. Men att den inte alltid var så god sedd nedifrån av de fattiga och förtryckta, det kunde min far berätta. Om ungdomens förvildning talar man också. Men det har man säkert också gjort i alla tider. När min far var åtta år gammal, fick han en sommar plats som vaktpojke åt svinen. En annan pojke 4-5 år äldre tjänade på sam- ma gård. De bar ut välling till pojkarna på fältet. När Jöns märkte, hur hungrig min far var, slog han ut vällingen, sen han själv ätit vad han ville. En annan elakhet som far aldrig förlät honom var denna. De hade / dricka på en flaska. Den andre pojken kom med flaskan och sa: ”Vill du ha dricka, Per?” Men det var inte dricka i flaskan. Det hade Jöns själv druckit ut. Det han nu bjöd sin kamrat var – urin. Så fanns det ännu en drängpojke på gården. Han var lite enfaldig. Så snart Jöns lockat honom till fula streck, sa Jöns alltid efteråt: ”Ja du, det ska jag säga för husbonden.” Då sa den velige stackaren: ”Min käre Jins, la ble å si de”!” ”Vill du kyssa mej i stjärten då?” sa Jöns. Det gjorde den velige stackaren. Detta upprepades ofta och min far kunde aldrig glömma denna lumpenhet. Min fars föräldrar hade ett litet ställe. Men när far var sexton år, dog hans far. Och vid 17-18 års ålder tog han tjänst på en gård, som ägdes av flera syskon. / Första morgonen man satte sig till bords, sa den äldste av syskonen, han som var husbonde på gården ”Vi ä utfattiga på sill, men vi har några panntofflor.” På bordet stod ett fat stuvad potatis, grått och oaptitligt till färgen, en tallrik grovt rågbröd, ett fat ”dricka som där var spillt mjölk i.” Vid husbonden Nils bordsände stod en smörkopp med smör. Och vid brodern Anders bordsände en kopp med flott. Men smör och flött skickades inte omkring till tjänarna. Det var endast för de båda husbondebröderna. Nyss hade hus- bonden sagt, att de saknade sill, icke dess mindre vände han sig till systern och sa: ”Gå efter en sillarumpa!” Men systern skäm- des, därför att han ju nyss sagt, att de var utfattiga på sill. Då gick hon själv efter en sill. ”Du vill väl ha en bid Anners?” sa han, så delade han sillen med brodern. / Drängarna fick nu äta potatisstuvning och bröd. Men brödet var inte dåligt. Det var gott. Och så fingo de drickablandningen. Far kom att avsky den ständigt återkommande potatis- stuvningen. Han kallade det ”mäsket”. När måltiden var slut gick drängarna till logen och tröskade säd med plejel = slaga. Det blev middag efter det stränga arbetet, och de undrade vad de nu skulle få till livs. Nykokta potatis, bröd och ”dricka som man spillt mjölk i” var allt som vankades, varken kött, fisk eller sill eller något slags sås till potatisen. De måste doppa pota- tisen i salt, för att det skulle smaka någonting. Drängarna tänkte på att detta stället var omtalat som det bästa stället i byn. Men de fingo annat att veta. Eftermiddagen gick under samma enformiga slit, ty all säd tröskades ju ännu för hand. / Till kvällen var pojkarna fundersamma hur de skulle stå ut på detta stället. Nu fick de uppvärmda potatis, rester av middagen, som man lagt in i ugnen. Nästa dag var det samma matordning, bara med den variationen att potatisen ibland var stekta. Men stekningen var en särskild historia. Först lades lite grand flott på stekpannan. När potatisen stått över elden en kort stund, hälldes vatten över den. ”Di stektes i fett, så di hoppa i vann” sa alltid min far om detta sätt att steka potatis på. Något sovel av något slag fanns ej när potatisen. Ändå sa hus- bonden om en dräng de haft: ”Det var en riktig ’sulkong’ han tog två knivar fulla med stekta potatis till en bit bröd.” Brödet snålades inte med och det blev drängarnas räddning. Men ”sugna” kände de sig. / Under den brådaste tiden på våren och hösten vankades ordentlig mat ty då hade de främ- mande folk till hjälp. Nu bjöds det fläsk och bruna bönor, äggkaka och fläsk. Färsk soppa med pepparrotskött, risgröt och saftsoppa. De uthungrade drängarna åt nu mer än de tålde efter all fastan. Det var det främmande folket som spritt ut ryktet om denna gården som den bästa i byn. De visste ju inte hur drängarna annars hade det. Och drängarna fick intet tillfälle att rätta detta missför- stånd, ty husbönderna var ständigt med och övervakade arbetet. Som lön för ett år av slit och umbäranden fingo de ett par stövlar, ett halvt dussin skjortor och 18 kr i kontanter vid årets slut. Lämna sin tjänst, hur usel den än var, kunde de icke. Då blev de ut- / skrikna som dåligt folk som ej stannade i tjänst. Någon ny plats kunde de inte heller få förrän det blev Mikaeli igen. Då var allmän flyttedag för drängar och ”tjänstetöser”, som de kallades i Skåne. Under en vecka hade de laglig rätt att vara fria. Men för det mesta blev denna deras enda frivecka på året bortstulen från dem. Stannade de på samma plats flera år, och det gjorde de ofta, hade husbonden och matmodern pretention på att de skulle sköta de ordinarie sysslorna som van- ligt utan ersättning. Ibland kunde de få ledigt någon dag eller timme. Där- vidlag hade de kvinnliga tjänarna det sämre än de manliga ty matlagning och disk väntar ju inte. Men trösk- ning kan man låta vara några dar. Men friveckan var den enda tid då tjänarna hade pengar. Bonden höll / ju inne deras lön hela året. Men som de nu hade några slantar, försökte de roa sig så gott de förstod. En hel del förstördes på brännvin och marknadsköp. Somliga drängar och pigor hade gemensamma gillen under veckan. Nu dansade man, nu söp man och slogs, sen ruset gjort en om- töcknad. Vid ett sådant gille sa en fästmö till sin fästman: ”Ska du slås, så skynda dej! Sen ska vi gå hem.” Då sprang han in bland de dansande och högg en karl med en kniv i huvudet, så att blodet rann. Under dessa vilda tillställningar trivdes ej min far. Han gick och lade sig i drängkammaren. – När man fick en ny dräng ville man helst, att han skulle komma före friveckans slut, liksom man sökte kvarhålla en dräng eller tös, som skulle hem till sitt föräldrahem. / En bonde hade ’statt’ en ny dräng. Men denne kom inte förrän friveckan var förbi. Bonden välkomnade honom med orden: ”Du måtte vara ett kreatur, som inte kommer förrän den siste dan!” ”Gå nu och dra opp morötter.” Drängen gick. När det blev så mörkt, att han ej längre kunde se att ta opp fler, gick han fram till gården. ”Fick du opp alla?” frågade bonden. ”Nej,” sa drängen. Bonden blev förbittrad och röt: ”Avlägsna dej ur min går! ”Avlägsna?” sa drängen förbluffad. Han hade ju nyss kommit. Bonden trodde, att han ej förstod ordet ’avlägsna’, därför skrek han åt honom: ”Jaså, gå då! Det ved du väl, vad det är!” Drängen måste gå. Om han sen blev utan plats, bekymrade ej bonden. / Dålig mat, hårt arbete, usel lön och ovänligt bemötande till och med mot så duktigt folk som mina föräldrar var, det var tjänarnas lott. På ett ställe i Arrie kokte bond- hustrun stora mängder fläsk åt gången. Sen kokte hon saltlake och lade fläsket i den. Men saltlaken gjorde hon så stark, att tjä- narna knappt kunde få ner en bit av det salta fläsket. Det var också meningen. Fläsket blev drygt. Men folket hungrigt. När bonden och hans hustru for på kalas till släktingar, gick ”tjänstetösen” ut i hönshuset och sökte ägg i redena. Så stekte eller kokte hon dem till sig själv och drängarna. Det visste ej husbondefolket. På en annan plats snålade man på saltet, ty det hade man ju inte ’oköpanes’. Där var fläsket fullt / av fluglarver ”puddingar” Och när de kokat ärtor på fläsket simmade det fullt med kokta ’puddingar’ i soppan. Men bonden åt och låtsade om ingenting. Men en av drängarna, bondens läskam- rat och dusbror, sa till bonden: ”Vad du har ätit många djur i dag, Nils!” Därvid syftade han på alla fluglarverna. Men vid höstagillena och julagillena fick tjänarna omväxling i kosten. Då vankades både riktig och god mat, ty då hade man ju främmande i kosten. Och svälter man sitt folk hela året, kan man ju någon gång kosta på ett ordentligt gille. Kontanter var det minsta tjä- narna fick i lön. Det andra var naturpro- dukter, så och så många mark ull till strumpor, så och så stort linstycke besått med lin, som sen skulle bli till under- kläder. / Men allt som tiden gick ersättes naturalönen i pengar. En skicklig piga, som kunde spinna och väva, karde och sticka, mjölka 12-15 kor, spre gödsel och sköta alla inomhussysslor laga mat, tvätta, mangla och städa betalades år 1883 med 50 kr om året. Detta gällde en piga på 28-30 år. En dräng i samma ålder, som var skick- lig i alla vanliga sysslor samt dess- utom kunde tröska med slaga samt kunde ta breda skåror vid råghöst och slåtter betalades med 80 kr om året omkring 1883-1885. Men då var alla naturaförmåner indragna. Och sjukvård, när den nån gång förekom, fick tjänarna ta av det snålt till- mätta arvodet. En jungfru, som det nu började heta istället för piga eller tjänstetös, var hos tandläkaren. När hon skulle betala, frågade han: / ”Ska ert husbondefolk betala tandutdragningen?” ”Nej, det ska jag själv” sa jungfrun förvånad. ”Hur mycket har ni i lön?” frågade läkaren. ”Femtio kronor.” För hur lång tid, månad eller år?” ”För året.” ”Ja, då får jag väl ha två kronor.” Han tog såle- des en 25:te del av hennes årslön för bara ett besök. Att all tandvård omöjlig- gjordes för tjänarna genom sådana priser är självfallet. Men en annan sak fram- går också av samtalet, tjänarna i stan hade således riktigt bra betalt jämfört med sina kolleger på landet. Allt vad tjänarna skulle köpa i klädväg var mycket dyrt och inte som folk tror nu, att då var allting så billigt, när lönerna var så små. – Min mor köpte en kappa för 25 kr precis hälften av årslönen, resten skulle räcka till allt annat i klädväg. / Hur bodde och hade tjänarna det för övrigt? Ja, deras bostad var som allt annat, det sämsta tänkbara. En pigkammare eller en drängkammare utan eldstad. (Ja eld- stad i drängkamrarna saknades till och med år 1934, då en undersökning gjordes. Jag hoppas att mycket hänt i förbätt- ringsväg på dessa 11 år) Drängkammaren var ibland ett brädskjul liknande vagn- boden, ibland en kammare bredvid stallet. Lergolv eller stengolv var det vanligaste. (Många sådana drängkammare har jag Sofia Paulsson sett.) Ibland saknades övre dörrhalvan i den kammare, där min far och hans kamrater skulle sova, bo kan man ej säga, ty de vistades där bara över natten. En morgon, när det snöat duktigt under natten, voro de bägge drängarna insnöade. Deras sängkläder, gångkläder och allt var / överhöljt av snö. Men moran i det huset var inte rent renons på mänskliga känslor. Hon gick in i drängkammaren, tog deras kläder, töade opp och torkade dem. De blev liggande i sängen tills kläderna var torra. Men bonden på gården skällde ut dem för att de ej stigit opp i vanlig tid. Huruvida det kom en ny halvdörr istället för den, som var borta, är emellertid osäkert. – En annan drängkammare var full av råttor. De bodde i väggarna och golvet. En kväll när far klätt av sig och satt på sängkanten, kom en råtta fram och bet far i stortån. Hur förhöll det sig med arbetstiden? Man steg opp kl 3-4 om vintern och började tröska. Man tröskade vid lyktljus. På kvällen slutade man när solen gått ner. Flickorna steg opp vid samma tid / och började mjölkningen. Sen den var undan- stökad, hade de matlagningen och de andra utomhus och inomhusgöromålen. Men när allt detta var gjort skulle de spinna vin- tertid. På våren skulle de väva kuddar, filtar, bolster, duktyg och underkläder och förklädestyg. Bönderna hade sex till åtta kistor fullstoppade till var och ett av sina barn med kläder. När gjorde nu de kvinnliga tjänarna allt detta? Jo på kvällen sen husbondfol- ket och drängarna gått till sängs satt de oppe och spann till kl 11 om kvällen. De hade spinningen på beting, så och så mycket skulle de spinna varje kväll, innan de fick lägga sig. När sen de ljusa dagarna kom, skulle de väva ett visst antal alnar, innan de fick söka sig vila. En aln = 60 cm. / Vid måltiderna fick aldrig tjänstetöserna sitta till bords. De fick stå och peta med sin kniv och sked bäst de kunde och försöka få sig lite mat. Supanmaten åts gemensamt ur ett stort fat. På ett ställe fick inte ens flickorna stå ifred och äta. Så snart de ställt sig vid bordet, började bondmoran: ”A gå och ge Karo, han står där och tigger!” A gå och ge ’kyllingana’, di går där och piper!” ”A gå och ge änderna litt.” Drängarna åt i ro, och pigorna sprang. När drängarna ätit, sa moran: ”Skynda er nu töser och ta av bordet!” Men en gång fick denna bondmora en tjänsteflicka, som hon inte kunde köra med så där. När hon började med sitt: ”A, gå och ge kyllingarna!” kom svaret bestämt från flickan: ”Ja, när jag har ätit.” / Om en stund försökte bondhustrun igen: A gå och ge Karo! då kom svaret raskt från flickan: ”Ja, när jag har ätit.” ”Den som har störst lön ska göra störst bön,” sa samma fru alltid till sin äldsta tjänsteflicka. Men i verkligheten hade de samma lön. Bonden hade bakom ryggen på sin hustru lovat den andra flickan fem kr mer än hon visste om. Flickorna satt och spann. Men moran och bonden hade gått till sängs i samma rum, där de satt och arbetade. Så ville frun kela med sin man och generade sig icke för att flickorna kunde höra det. Men mannen var tvär. ”Seså, min lille knarre, lägg huvudet bättre hit!” sa frun. Men mannen bara mumlade något mellan tänderna. / En annan bondhustru lät inte ens flickorna vara i fred, när de gått på VC. Då sprang hon och ropade på dem. Ja, hon till och med skakade dörren, när de var där. Bäst hon stod och ryckte i dörren slets den ur handen på henne av flickan som näbbigt frågade: ”Ska mor in?” Snopen gick frun sin väg. Och en annan jungfru sa till henne: ”Ska vi verkligen fråga mor, om vi får gå på huset?” Ty fastän det ej var ett gott förhållande mellan husbond- folk och tjänare, var ändå tilltalsordet som tjänarna använde, Mor och far om sina husbönder och husmödrar. – Liknande förhållanden har vi i våra dagar inom industrin. Där står de utanför V.C med sina tidtagarur, när någon av ar- betarna gått dit. De frågar dem också om / det var nödvändigt att stanna så länge därinne. – När lagade flickorna sina egna kläder, när de aldrig hade någon fritid? På söndagarna kunde ju en del timmar bli lediga, och då satt de och stoppade sina strumpor. De andra kläderna var ju så starka, att de mera sällan behövde ses om. Men det fanns allvarliga flickor bland tjänareskaran, som ansåg det syndigt att laga sina strumpor och övriga kläder på helgdagarna, för dem var det värre att få gjort sitt eget arbete. Beröm var något så ovanligt, även för skickliga och dugliga tjänare, att min mor alltid mindes sin andra plats hos en jägmästarfamilj. Frun där brukade ofta, när mor avslutat en väv eller gjort ett annat gott arbete säga: ”Nu ska du då ha tack Maria, för nu har du då strävat.” / Ville en tjänare ha ut lite av sin lön under året, möttes han av idel oförstående. När min far begärde få ut pengar, sa Kackum på Bulltofta till honom: ”Vad i Jesu namn, ska du med pengar, Per, du varken super ju eller dansar eller slås!” Men far behövde pengar i alla fall. Förutom drängar hade de statare på Bulltofta och andra större herrgårdar. Statarna bodde i långa gemensamhetshus. Var familj som för- utom föräldrarna bestod av 10-12 barn- ungar hade en förstuga och ett rum. Nej, förstugan delade de med dem som bodde i det andra rummet. Detta enda rum var sängkammare, matrum, spiskam- mare och syvrå, om nu något hann bli sytt eller lagat. Den lön de fick i mjöl, potatis och annat ville inte räcka, att mätta de många munnarna med. / När nöden grinade familjen i ansiktet, stal familjefadern en säck mjöl, en säck po- tatis eller vad han annars kunde kom- ma över. För det mesta gick det bra. Alla hade varit i samma fördömelse en eller flera gånger, så ingen förrådde den andre för Kockum. Men en dag hände det, att en statare blev upp- täckt av godsägaren, när han skulle smita med sin säck. Nu dömde Kockum syndaren att sätta sig mitt på gården på mjölsäcken. Han skulle sitta där som ett varnagel för de andra tjänarna. De skulle alla få se, att han var en tjuv. Men ingen på gården gjorde någon anmärkning mot mannen på säcken. De gick förbi under tystnad. Och mannen satt och hade det bra. Han hade fått en hel vilodag, något som han väl aldrig haft / förr i hela sitt vuxna liv. Och säcken fick han ta med sig hem på kvällen till sin familj. Kockums gamla mamma kom en gång ner i köket, när hennes man förde spiran på gården. Hon såg folket sitta där och äta. Några fina seder hade de ju aldrig lärt, och när hon betraktat dem en stund sa hon: ”Jag tycker sånt groft folk kunde gärna äta boss.” (halm) ”Du ska ju ändå veta, det är folk!” svarade den äldre Kockum. Dåligt med sovel, fläsk smör och flott vankades det också till Kockums. Men folket tog stora stycke bröd med sig ut på åkern, som de hade till mellanmål. Brödet var mycket gott. Men när den unga fru Kockum märkte detta, ville hon hindra folket att ta bröd med sig ut. Hon satt med sin stickstrumpa i handen ute på åkern för att övervaka arbetet.