Transkriberad uppteckning

Sen gamla tider å te en tjugefem år sen bruka di te jul kasta in julklapparna. De skulle ske i hemlihet, så den som ga julklapp, smög ikring uttaför stället, tess han så att dä ingen va. Å då öppna han hastit dörren å kasta in paketet. Mest va de fästfolk som gjorde så. Di måste akta se(j), så ingen så vem de va som kasta. Blev di upptäckta skulle di in å trakteras på. Men för de mästa så smet di. Di sprang allt va springas kunne, så di inte skulle få tag på dom. Julklapparna va tyg å silver, bättre ju fi- nare de va. Uppe i Rämmedalen, en halvtemme frå körka, hände en gång på 1890-tale att två pojkar jore sällskap för å kasta julklapp te dottern i huset. De gällde å klara se(j) osedd, men di vesste de va svårt, för där va en så arger hunn där, som hette Björn. Men di va så bekanta mä hunnen, så di löckades hålla´n töst, mens di kasta / in julklappen. Å så sprang di. Men fleckans bror va kveckt ude på trappen å roba: - Björn, ta dom! Å Björn satte ätter dom. Den å pojka fassna i e snöfan (snö- driva) å den annre höll hunn fast. Å så infångades båda å ble inbju- na å trakterade tess långt fram på småtimmarna.