Transkriberad uppteckning

Julhalm: Vi hade julehalm inne, när jag var riktigt li- ten. Den tog vi in på julafton. Det dröjde inte länge, så var det nersletet, så det var inte annat än bôs. På nyår bytte vi halmen å tog in ny. De va fali skojit mä julehalm, töckte vi barn, men tänk på dom som hade slitit å arbetat mä å få di beswärlie trägolven rena å fina, å så sedan tå in å för- därvat mä sånn skit. Seden att ha julehalm tog slut, när brandförsäkringsbo- lagen började på 1860-talet. På 1870-talet förekom det nog ingen halm i någon bondstuga här. Men jag vet då, att till Ingers hade de julehalm ännu i början på 70-talet. De lekte i halmen på julafton. En lek var till att "ta juletyppa". Utav långhalm gjordes en liten halmfigur med tre ben. Så la de sej på rygg i halmen, å jultyppan satte de / vid huvudet. Så skulle de slänga upp med benen över hu- vudet å söka ta typpan med fötterna å så slänga tillbaka. Det gällde att vara mjul i ryggen. Ro till Tyskland: Då la de sej två stycken på rygg på golvet mitt emot men med benen jämsides intill varandra. Först hade de gjort var sin karbas, som var flätad utav en halmviska. Sedan slängde den ene opp fötterna över huvudet, å den andre satte sej på samma gång opp å slog honom med halm- viskan i rôva. Sedan var det den andres tur att göra så med honom. Hade flätat viskan ordentligt å slog hårt å träffa väl, kunde de nog svi till bra. Hogge romp på krok: De la sej två på golvet å kroka knän på varandra, å sedan skulle de försöka rycka varandra över. Julgran har varit så länge ja kan minns. Julkärve till fåglarna har varit vanlig sed ända allt- ifrån min barndom, så långt tillbaka jag kan minnas. På vårt bondspråk sa vi juleneg, åja foggleneg mä. Julklappar: slängde de alltid in förr. Det skulle vara / så hemligt, så ingen skulle veta vem det var som hade kastat, så en fick smyga sej fram, så ingen var ute å kunde se en. En öppna dörren hastigt å slängde in paketet, å sedan gällde det att komma kvickt undan, innan de hann ut någon för att söka springa ikapp den som kastat. Jag var en jul ute vid Smedjeby å kasta in en plånbok till Necklas. Han såg mej då inte, men han visste ändå att det var jag, för han hade en gång sagt till mej, att han önska sej en plånbok. Å jag hade allt lovat honom att skaffa honom en. Till en sprang jag en gång med en tung paket - om det var träskor - å när jag öppna å slängde in den, bar det inte bättre till än han som skulle ha den stod ett stycke innanför dörren. Å han fick den tunge paketen över smalbenen. En annan gång lura jag dom allt riktigt. Ja kasta in mitt paket å slängde igen dörren. Men sedan sprang jag inte, utan jag ställde mej bakom dörren. Å nästan med detsamma kom några inifrån å ut å sprang å skulle leta efter mej. Å då gick jag / lugnt opp till vedskjulet deras, å så gick ja en annan väg, så de fick aldrig sett mej mer - den gången. Kreaturen: På julaftonskvällen fick kreaturen ett grann bätter foder. Det var en gumma, berätta mor, som hade sagt till dom när de fick foder då på kvällen: - Äd å trivs, här ä julekvällen i kväll!