En sägen från Vram.

Farsoter En gång efter ett krig följde en svår farsot. Det var på sommaren och de öfvergifna korna som ingen mjölkade sprungo omkring på vägarna. De enda öfverlefvande i hela Vrams by voro ett barn och en dåre men tosingen kastade barnet till de utsvultna hundarne. När människorna sågo att de alla dogo blefvo de förtvifelade och ville ofra för att blifva skonade. Då kom till byn en liten tiggargosse. Honom gåfvo de en smörgås, för att locka honom ned i en graf. Då han kommit ned i grafven började de att kasta jorden öfver honnom. Men gossen bad endast att de skulle akta hans smörgås. Detta var det sista människoofret men äfven senare lära djur blifvit offrade på samme sätt. En trollkäring På en gård i Starby bodde en kvinna som kunde trolla. En gång hade hon blifvit ond på folket i grann gården. Matmodern där i gården blef då sjuk. Ryggen kröktes och knäna drogos ända upp till hakan. Sådan fick hon förblifva i all sin tid. En annan gång råkade det mannen. Innan han visste af det drogs munnen enda upp till örat. Han sprang då ut och tecknade åt drängen att sätta för hästen. Sedan kördes så fort som möjligt till doktorn som botade honom. Denna kvinna hade gjort så mycket ondt att hon inte kunde dö. Hon låg i tre dagar och drogs med döden. Då togo de närvarande och lade henne mellan två stolar. En eld tändes under henne då ändtligen dog hon.