Transkriberad uppteckning
I en uppteckning från Korsberga i Västergötland berättar lantbrukare Johan Möller (född 1869) om vårsådden. Uppteckningen gjordes år 1928.
Fler sägner från Västergötland
Se alla i Västergötland »
Korsberga, Västergötland
Häxor och trollkarlar
Jag tjänte i Korsberga, när jag var arton år. Där hörde jag talas om en gumma som hade mjölkehare och band strumpeband kring spingestickestumpar och mjölkade andras kor.
1941
Läs sägen →
Korsberga, Västergötland
Vättar
Det finns ett smycke i vår släkt och allt sånt där ska ju ha sin historia. Det hade kommit en liten varelse dit och bett att få låna en klänning. Varelserna skulle ha någon högtid av något slag. Då sa frun: "Men tänk om klänningen blir fördärvad!" Då svarade varelsen: "Jag ansvarar för den. Men skulle den bli fördärvad, så ska ni få ersättning för den." Sedan hittade man klän- ningen. Den låg på en buske. Men det var en liten reva i den och i den var ett smycke instucket. Jag har sett det smycket. Den är i vår släkt: Liljehöökarnas. Det har väl hänt i Västergötland i Korsbergatrakten.
1945
Läs sägen →
Korsberga, Västergötland
Folklivs- och karaktärsskildringar
När jag var tolv år, så såg jag en gammal man. Han var från Myrsjö i Småland och han hette Petter Spännare. Han var en konstnär i att ljuga. Och han ljög så många gånger, så han trodde det själv till slut. Han berättade, att han hade varit med om förfärliga äventyr. Han hade varit gift tre gånger. Första hustrun hade varit förfärligt vacker men elak. Den andra hade varit snäll. Och han berättade: "När jag var 31 år, då dog jag." - "Dog Petter Spännare?", sa jag. "Ja, jag var död i flera dar." Han hade kommit till helvetet och där hade han sett sin första hustru. Men hon hade det bra där för hon var gift med den Lee. Den Lee blev svartsjuk, när Petter Spännare visade sig. "Här ser ni märkena efter fingrarna hans." sa Petter Spän- nare och visade på sin panna. / Han kom till himlen och skärselden också. Den andra hustrun var i himlen; hon var ju snäll. I Hades, där var det besvärligt. Där var det grytor med löck (lock) på och där låg kaptiner och majorer och så stod husarer och korpraler och fira på. Se det var det omvända förhållandet. - Petter Spännare hade varit husar vid Södra Vedbro Skvadron vid Små- lands husarer. - Försökte de få öpp klörna, så klubba husarerna och korpralerna ned dem. Petter Spännare sysslade med tattare, som tog in hos honom. Då hade de brännvin med sig och Spän- nare hade trevliga dagar. Han bodde i Myrsjö invid Fredriksdal, 1/4 mil från Myrsjö station. Han hade ovanligt hemma. Smålänningar är ganska rena av sig. Gudfruktig var han också på sitt eget särskilta sätt. Men - han tyckte inte riktigt om prästen. Han for omkring och sålde religiösa skrifter. En gång när han var ute och reste för att sälja Guds ord i bokform och han hade fått en rapphöna och en bra häst for han till Karlskrona. Men hur sjutton / det var, så behövde han färningspengar och det blev inte något över genom försäljningen av skrifterna. Då tog han och sålde kärran och gick hem med hästen. Han hade två söner, en som var tolv och en som var fem- ton. Någon mat fick de aldrig av fadern. En kväll satt han och läste i en andaktsbok. "Hörnu, vilken bok är det där?" sa den äldste pojken. "Den är så helig, så den kan inte brinna". Då tog pojken ett blad ur den och slängde den in i elden. Och bladet brann opp. "Ja, det var för att det var en sån helsikes pojk som du, som gjorde det." Han hade en dotter, som var gift i Stockholm också. En gång när han kom till Stockholm hade han gått opp på Slottet och hälsat på kungen. Det var Karl Johan, som var kung då. Han hade gått in i sängkam- maren, sa han, och när kungen fick se honom, så sa han: "Opp, Desirée, och koka kaffe! Petter Spän- nare är här!" När Petter Spännare hade varit i dödsriket, så hade han i eldskrift sett sitt namn och så / läste han: "I femtio år du leva får, du Petter Spännare." Men han levde över. Alla trodde, att han skulle dö då och han hade lagt sig för att vänta på döden, men han levde flera år efter det.
1945
Läs sägen →