Transkriberad uppteckning

Min morfar berättade en gång om en händelse, som inträffade, då de på hösten skuro rågen. Var och en hade beslutit att skära var sin teg till kvällen. En gammal gumma, som även var med på arbetet, orkade inte med mera än halva tegen till kvällen. Hon satte sin skära under en skyl, men när hon på morgonen efter skulle fortsätta att arbeta, fann hon, att tegen var färdigt skuren och hennes skära i sista skylen på fältet. — Gumman kom glad hem och berättade, att hennes hustomte, »som alltid är så snäll och hjälper henne, också nu varit och skurit rågtegen färdig». Varje kväll brukade gumman sätta ut ett stort grötfat på trappan, och på morgonen var fatet tomt, då hade ju tomten varit och ätit upp gröten. — Då gumman dött, revs hennes koja ner, och flyttades till ett annat ställe i byn. På sista lasset, som kördes, satt tomten. När de körde förbi en ria, där man höll på att tröska, sade tomten allvarligt åt folket, som stod i ridörren: »Vi flyttar i dag, vi». Alla sågo nyfikna ut, när han, som körde inte yttrade något. Men till sist sade husbonden: »Det var bestämt gammel-Gretas hustomte!».