Transkriberad uppteckning

Han var så god den lilla hustomten med den röda mössan och grå kostymen, alltid i verksamhet, alltid vakande över att allt skulle bli gjort i rätt tid; slarv och lättja voro för honom en styggelse. Det var inte värt att fuska med någonting. Då fick man nog en sådan skrapa, att man mindes den. En gång då gubben Fagerlund eldade rian, lade han sig, trött som han var, att vänta, tills elden ordentligt börjat brinna. Men detta skulle han inte bort göra. Efter en stund hörde han ladudörren skjutas åt sidan, och så ett damp. Så hörde han steg över loggolvet. Ännu en dörrskjutning till rian, och plötsligt stod tomten där, mörk att skåda i sin vrede. Gubben hade knappt sett tomten, förrän han flög ut genom dörren som en vante. Han visste inte själv, hur det hade gått till, men nog befann han sig flere famnar från ridörren, då han åter började kunna tänka. Efter den betan satt han alltid och väntade, tills brasan började brinna.