Transkriberad uppteckning

Där ett stycke från Stengärdsgrindarna mitt i byn stod det förr en ria, där det spökade oregerligt. Det hände sig till exempel en gång, då Sletos folket, som ägde rian, skulle ämna gå i rian och tröska, att ritomten spottade kvinnorna, som skulle gå in först, mitt i ansiktet, så de skulle inte ha vågat sätta dit näsan, om de inte hade haft karlafolk med sig. Sletos Abb, som var husbonde, steg då in genom ridörren och svor det värsta han kunde, att tomten skulle då ryka och dra för den och den. — En annan gång hade Sletos Stava lovat Kugg Fia, som bor där utmed åsen, att hon skulle få gå och stoppa i en halmdyna i rian. Nå, Fia gick och tog pojken sin Isak med sig. Men det var inte möjligt för dem att få något halm i dynan den gången. Så fort de skulle ta i en halmbåstapp, så brakade det till i riväggen eller dundrade det på parsorna eller också tassade det i halmen. Till slut måste de packa sig dädan, fast det var mitt på ljusa dagen. Åter en annan gång skulle några pojkar gå och försöka trotsa ritomten, men bara den första av dem fick in huvudet genom ridörren, smackade tomten honom ett slag på käften, så han kopplade ut samma väg han hade kommit. — Ännu sedan de flyttade bort rian, så spökade det på den där gamla platsen.