Oravais,
En person lär sig spela av näcken.
Det var en pojke i Jungar i Jeppo, som ville lära sig spela bra. Han gick tre torsdagskvällar till Jungarsforsen och spelade där ända mitt in i natten. Tredje kvällen kom en herre, som kunde spela utomordentligt väl. Då han kom till forsen, så sade han åt pojken: »Jag skall lära dig spela, om jag får ta din själ, då du dör.» Pojken lovade det, och genast kunde han spela vad helst han ville; men en dans, som den där herrn spelade först, skulle han inte få spela. Nå, pojken gjorde inte annat än spelade, och inte fanns det någon i hela världen, som var lika skicklig att spela som han. På alla gästabud i Jeppo så skulle han spela, och han hann också överallt. Han var först i brudraden, han sprang och öppnade grinden och spelade under tiden, och så höll han upp grinden för hela raden och spelade under tiden. Men engång, då det var dans på ,Dungar, så vart han något påstruken, och så kunde han inte hålla sig utan började spela samma dans, som herrn spelade för honom vid forsen, ty nog kunde han spela den. Vackert lät det. Ungdomen dansade, så att bloden rann ur deras fötter, men inte kunde de sluta, som börjat, och ej heller kunde pojken, som spelade, sluta. Och så kom herrn, som lärde pojken spela, och började dansa. Det lär ha varit riktigt fasansfullt att se på, men inte kunde de sluta. Slutligen så tog en kvinna en kniv och sprang till bordsändan och skar av strängarna på fiolen, och då blev det slut. Hur det gick med pojken sedan vet jag inte.
