Transkriberad uppteckning

På Svarvarböle hemman i Karis tjänade för 100 år sedan som kolardräng en mycket beläst karl, som hette Manker. Han kolade vintern om i skogen Björnkärr och var därunder »utsatt» för en skogsjungfru, som ville gifta sig med honom. Hon »lullade» alltid, då hon kom. Hon besökte honom och hjälpte honom att kola. Blott Manker »visade», arbetade hon. Slutligen ville hon göra honom sällskap och följa honom hem. Detta tillät icke Manker. Då han kom hem, berättade han för bonden — han hette Erik Vikberg —, vem som hade besökt honom i kolaskogen. Denne svarade då: »Int slipper du henne, förrän du skjuter henne med silver.» Manker tog då följande gång bössan med sig och laddade med silverknappar, som han hade i sin skjortkrage. Så snart Manker kom tillbaka till kolakojan, infann sig även skogsjungfrun. Manker riktade bössan mot henne och tryckte av. Skottet small, och hon föll till marken. Hon började då kvida som en sårad människa och sade: »Räck mig nu handen, då vi ha varit så länge goda vänner och bekanta.» Manker stack fram bösspipan, och hon knep så hårt om den, att mynningen gick ihop.