Transkriberad uppteckning
En gång kom en fru ombord på ett skepp ute i havet och höll upp förklät och bad om lite salt. Sjöfolket svarade då: »Inte har vi rättighet att ge något salt, gå in till kapten.» Som hon bara ville ha i förklät sitt, så tyckte en av sjömännen: »Visst vågar vi full ge så mycket, som går i ett förkläde, och började lägga i, men där gick ovanligt mycket. Nog öste de någon tunna salt i, förrän det vart fullt. Då hon gick ned, så var det liksom trappor nerifrån skeppet åt sjöbottnen. För saltet, som hon fick, så gav hon en skjorta och sade: »Jag ska nu helst ge dig den här skjortan, men du får inte säga, av vem du har fått den, för då far den av med dig.» Sjömannen tog skjortan och hade den i två år, efter det han kom hem, och den var ovanligt grann med förgyllda bokstäver på, och aldrig nöttes den eller vart skarnig (smutsig). Då sjömannens käring gick på med honom, att han skulle säga, var han fått den, så sade han till slut, då två år hade gått, hur han hade bekommit den där skjortan, och då for den strax av med honom.
