Transkriberad uppteckning

Folktro om dopet. 1. Innan barnet bars ur huset, läste man fadervår över det. Dessutom stacks ett stycke stål och ett psalmboksblad in i lindan. Det var bäst att också sys in litet arvsilver i mössan. Allt detta gjordes, föratt inte trol- len skulle göra barnet något ont, när det kom ut under bar himmel. 2. Ville man dessutom lägga in litet ost och bröd i psalmboksbladet, så kom barnet aldrig att lida brist på mat. (Inland och Stenkyrka) 3. Det ansågs, att barnet skulle komma att likna gudmodern, som bar det till dopet. Därför valde man gärna en klok och duktig kvinna till gudmor. 4. Det var också mycket betydelsefullt, hur gudmodern uppförde sig, medan hon bar barnet. Släppte hon sig, blev barnet väderstint. Måste hon pinka på vägen till kyrkan, kom barnet att alltid blöta i sängen. 5. Tappade hon något, fick hon inte ta upp det. / 6. Hon skulle raska på, när hon bar barnet, ty då blev det flinkt och duktigt. Helst borde hon springa. Sölade hon, så blev barnet i all sin tid sävligt, trögt och drumligt. 7. När man stod fadder första gången, skulle en ungmö stå fadder åt ett piltebarn och en gosse åt ett flickebarn, annars blevo de inte gifta. 8. Att stå fadder åt oäkta barn ansågs vara nedsättande. 9. Döptes två barn av olika kön samtidigt, skulle man ta flickan först. 10. Om barnet skrek kraftigt, när prästen öste vatten på det, så skulle det få god sångröst. 11. Man skulle lägga ett silvermynt i barnets linda. Ju större mynt man lade dit, dess rikare blev barnet. 12. Innan dopdräkten togs av, skulle barnet sova i den.