KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Råneå, Norrbotten 1925

Djurskrock

Berättare: fru Oskar Andersson
Upptecknare: David Arill

Transkriberad uppteckning

Ibland stod djuren blöta på morgonen. Då trodde man, att det var maran, som ridit dem. I ber:s hem (omkr. 1890) brukade man ta ett blad ur en ABC-bok och sätta över djuret. Det skulle stå ”Fa- der vår” på bladet. Om man inte fick smör, sade man, att det var ”onött”. Detta botades på det sättet, att man slog blod på tre ställen på tröskeln.

Socken Råneå
Landskap Norrbotten
Härad Kalix tg
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Djurskrock

Fler sägner från Norrbotten

Se alla i Norrbotten »
Råneå, Norrbotten

Mara

Mara är något i blodet, men de gamle sa, att det var onda människor, som kom om natten. En annan skall tända lju- set och ropa ens namn, så släpper maran. Man blir så svet- tig, när maran rider en. Man skulle ha stål under sängen, så slapp man henne.

1949 Läs sägen →
Råneå, Norrbotten

Svartkonst

Kreaturen gick bort från gårdarna ibland och kom inte hem. De ville inte gå hem från skogen. Det var trollkun- niga käringar, som gjorde det. Då fick de tillita någon annan käring, som kunde stoppa detta. Skyttar låg på tjäderspel om våren och förgjorde bössor- na för varandra, så de kunde inte skjuta rätt. En lapp förgjorde bössan för en som hette Nikolausson, men Nikola- usson kunde göra emot. Vi låg på natten. På morgonsidan satte han sig upp och sa: "Dra åt helsike!" Då skulle den andre få'n. En del hade fokter för sej. De skavde på kyrkeklockan och blandade i krutet eller sköt på oblaten. De som skrapa- de på kyrkeklockan sa de blev tokiga.

1949 Läs sägen →
Råneå, Norrbotten

Svartkonst

Det var en kvacksalvare, som spjälkade ben och botade folk. Det fanns inte läkare på sex, sju mil. Och läkarna var alltid så elaka förr i tiden. Doktor Svartengren i Råneå var elak. Han var så galen på en karl, som var kvacksalvare, och han for till honom och skällde ut honom och sparkade ho- nom. "Det ska du inte ha gjort för inte", sa kvacksalvaren, " du ska ruttna upp du." Och doktorn fick kallbrand i ett ben och dog av den. Jag hörde, att det var en, som hade gjort något fuffens mot en annan, som gjorde så, att han alltid fick gå med en rock, som det var en bot på. En karl, som hette Nicolausson och var svensk, var mycket på kyrkogården om nätterna efter ben, men hur han använ- de dem, vet jag icke. Men han kunde mycket. / En gång när jag var i Kalix, stod jag och bilade bjälkar, och då högg jag mig i ena foten och klöv upp den. Blo- det sprutade upp genom skon. Det var en, som stod allde- les inpå mej, och han tog bara på foten, och med detsam- ma slutade det blöda. Jag vet inte, vad han läste. (Har ej hört, att man kunde stämma blod med söndagssmorda skor el. dyl.) Vet inte att någon kunde "stä björn".

1949 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //