Transkriberad uppteckning

För många år sedan, då jättar- na hade fritt umgänge med människorna, hände det en jul att en jättefamilj blev utan "dräck" (ett slags hembryggt öl) och där- för gick jättegumman till en gård för att få låna. I den gården bodde det en förskräckligt snål änkeman och hans dotter. Dottern var dock ej lik sin far utan hon lurade ofta honom och gav tiggare och dylika. Både fadern och dottern voro inne då kvinnan kom och frågade att få låna "dräck". Bonden svarade genast att de ej hade någon "dräck" att låna bort, men dottern följde med gumman ut och gav henne någon "dräck" i ett ämbar. / "Ditta ska du ente ha gjort för ente" sade jättekvinnan. Någon tid efteråt, när flickan var en- sam hemma knackade det på dörren och då hon gick och öppnade så stod på trappan det äm- baret, som jättekvinnan fått, fullt med "dräck" och bredvid detta stod det en låda med presenter, broscher och andra smycken, till flickan. Dessa smycken gingo i arv i flera år till flickans efter- kommande. På Orust, i Röra socken, bodde det en jätte och i Bokenäs mitt emot, tvärs över sjön bodde det en jättekvinna. Dessa ville kom- ma till varandra, men de kunde ej gå för sjön var för djup och ej heller hade de någon båt. Så skulle de försöka att lägga en brygga och bägge började de att bära sten och kasta i sjön. Jättekvinnan bar i för- klädet men så en dag tog hon för stor börda / så att förklädet gick sönder, och slutligen trött- nade de bägge och satte sig att fundera ut ett nytt sätt att komma över. Stenarna som de bar ligger där än i dag. Så en kväll skulle en person från Orust ut och segla och med detsamma som han lade ut från land märkte han att båten blev hårt lastad fast han ingen såg i båten, men han hörde en röst som sade att han skulle segla rätt över till andra sidan. Det gjorde han och då lättade båten genast. Det var jätten som han seglade över, och på det viset kommo jättarna ihop.