Transkriberad uppteckning

För ej längre tid tillbaka än 50-60 år sedan troddes det rätt allmänt på Nissar ō där dessa slogo sig till blef alltid välstånd ō rikedom. Ingenting fattades i det hem där en Nisse fanns. – Voro t.ex. mjölbingarne tomma om kvällen, så voro de helt säkert fulla om morgonen. Nissen stal från grannarne allt som behöfdes ō drog till det hem, där han hade sitt tillhåll. – Det var dock ej alla som ville ha med Nissar att göra, ty i och med det- samma de antogo en Nisse i sin tjänst, så ingingo de "ett förbund med djefvulen" ō blefvo hans för tid ō evighet. Nissarne troddes vara den ondes redskap, utsända af honom ō gingo omkring i skepnad af små, alltid grå- klädda pojkar, eller gubbar, knappast mera än en aln höga. – De sökte alltid tjänst ō som lön ville de en gång om året "suga en droppe blod" ur ett finger på husbon- den. Gick han in på detta, så började de genast att draga / till gården ō där blef fullt af allt, men hos grannarne däremot försvann allting spårlöst, så det var ej roligt ha en granne, som hade Nisse. De voro mycket häftiga ō ondsinta af sig dessa Nissar, i den hän- delse någon obehörig kom i deras väg, eller tilltalte eller förlöjligade dem. Då vankades alltid mycket hårda örfilar. Oftast blef en person, som mött en Nisse ō talade om detta vid hemkomsten, mycket sjuk. I fähuset hade de sitt tillhåll ō där fick ej på något sätt (onödigtvis) orenas. – Där skulle stå en skål som alltid skulle fyllas med mjölk efter mjölkningen. – Hvarje jul skulle han ha riklig förplägning, med "hvit gröt ō mycket smör på". Ju mera han fick, ju flitigare blef han "att dra". – På gården Bräcke i Bokenäs fanns en Nisse ō en jul tänkte ### hon skulle göra honom ett spratt ō tog ō lade smöret under gröten, så han inte såg det. Han blef då ond ō sökte hämnas med att slakta de 2 bästa korna i fähuset. När detta var gjort, skulle han äta upp sin gröt ō fick då se smöret. Då ångrade / han sig ō drog de 2 döda korna bort till grannen ō tog där 2 andra i stället. Börje i Åker ō Pål i Skår hade hvar sin Nisse. En gång Pål höll på att bygga ny ladugård, gick en piga dit en kväll för att taga sig en torr kubbe, som hon skulle ha till "nöra", men det skulle hon inte gjort, ty kubben rycktes helt osynligt ifrån henne ō samtidigt fick hon en mäkta hård örfil. – År 1868 hade Mandus i Lille Skår ō hans då 10årige son Johan varit ute ō fiskat ō gingo på hemvägen öfver Skåre-bergen. De fingo då höra en susning genom ljungen ō se en liten grå man. "Secke-nenn liden gubbe där kommer" sa Johan. "Tij stilla mä däj peltonge" sa fadern ō i det samma försvann Nissen. 10 år därefter kommo ofvannämnda Johan Olsson i Lille- Skår, Bengt Nilsson i Lexdal ō Jonas Dahlbom i Hultås körande från Uddevalla i hvar sitt åkdon. Det var vinter ō kallt, så de hade stigit ur sina kärror, för att bli / litet varmare ō gingo bredvid ō då kom en Nisse. Johan ō Bengt sågo honom ō veko undan, men Dahlbom brydde sig ej om detta, utan gick rakt på honom. Johan sade då: "Såg du inte gubben". Kan du inte tiga still svarade D. – Dahlbom blev straxt sjuk med häftiga kräkningar ō svåra plågor att de måste låna hus under vägen ō sedan forslades han till sitt hem, där han låg till sängs i 6 mån ō blef lam i ena sidan. (Dessa 2 sista bitar äro berättade af Johan Olsson sjelf.) Från Lysekil. Berättat af Fru Bernhardina Dahl. (född 1858). Här i L. var en person, som hade en Nisse. Om han bara hade ett enda vedträ att hugga så för- vandlades det straxt till en stor vedhög. – En dag kom Nissen ō hade bara ett enda litet strå med sig. Husbonden sade då: "var det något att komma med"? Nissen svarade det skall bli mindre, jag skall ta' ifrån dig, det jag burit till dig. – Om en kort tid var han utfattig.