Transkriberad uppteckning

Näckens längtan Näcken har spelat i tusende år han spelar väl tusende än men fastän hans längtan på guldsträngar slår så äger han icke en vän. Aldrig en brud får han sluta i famn aldrig en maka så kär. Jordelivets son, huru lycklig du är du som har sällhetens tröst. Älvkungen bjuder små älvor på dans. Näcken om kvällen man hör. ifrån dess strand till dess grönskande sal guldharpan tystnaden stör. / Och de små älvor de smeka varann, de viska om kärlek så ömt. Då suckar blott näcken, ty ensam är han. Bruden sin brudgum har glömt. Fast jag har suckat i dagar och år. Vinden och vattnet det vet. Låt då en blomma av kärlekens vår fläkta på smärtan så het. Ljuv är väl sången, men lyss ej till den, avvakta himmelens bud. Där bor din fader, din trognaste vän, som gav dig smärtan till brud. Men här på jorden - för i hans hus kommer ej sorgerna in - Där blomstrar livet med sällhet och vår, och den vän som du älskat blir din.