Transkriberad uppteckning

I de gamla bondehemmen kan man ännu få se delar af den gamla rums möbleringen och deribland en slags soffa eller bänk, som kallas "slaugbänk" - på folkmålet heter ryggstödet slaug - Slauget roterar i stolpar som sitter i midten af gaflarna. Slår man slauget utför eller på yttersidan af bänken tjenstgör den som bädd, vänder man slauget mot väggen blef den sittbänk. Slaugbänken förskrifver sig säkerligen från 1600 talet. De svarfvade delarna tyder derpå samt att i bouppteckningen efter Tomas Dyre på Sundsby af år 1652 förekommer bland inventarierna en "slaugbänk". I våra landskyrkor har funnets sådana slaug- bänkar som hade sin plats längst framme i kyrkan (i Spekeröds kyrka finnes ännu en dylik) och dessa kal- lades då derför "brurebänk" (brudbänk) och der hade brudparet sin plats vid de s.k. kyrkbröloppen. / Vid ingången i kyrkan hade bruden en slöja för an- siktet och brudgumen slog ögonen i golfvet till skydd för närgågna blickar från de i kyrkan församlade och brudparet satte sig derefter i brudbänken med slauget vänd utåt då brudparet var vända mot väggen. Efter vigseln vändes bänkslauget inåt och brudparet satt då vända mot folket och bruden slog nu slöjan tillbaka ty nu hade trolldom ingen makt öfver dem ej heller kunde ingen förvända sinnet eller "förgöra" hvarken brud eller brudgum med onda eller stygga ögon. Det nu anförda är hufvudsakligen från Inland. Å Tjörn nämnes intet onda ögon men uttrycket stygga ögon har varet och är ännu rätt allmänt. Vid slakt ville icke gerna slaktaren att någon obehörig såg på då djuret stax ned. I denna mening förekommer ännu ordet på skämt såsom då man har något arbete för sig och det går galet säges ofta till en närstående "jag tror du har stygga ögon" merendels åtföljd af skratt. Tron på det onda ögat är möjligt detsamma fastän i annan form. (se fortsättningen) / I anslutning med tron på onda ögon kan anföras en sägen från Tjörn som inlämnats till arkivet. Under 1720-1750 lefde en prestson å Tjörn som mycket elak och det heter om honom i domböckerna. "Denne man är ute på allt ondt." och bland hans mång odygder var äfven tjufaktighet. Det hade stulets från en bonde en linväf som låg ute på blekning. Bonden gick till en klok gubbe och bad honom visa hvem tjufven var och tjufvens visdes nu vatten och prestsonen igenkändes då han stod och "hänkade" = drog in väfven. Nå sade den kloke "vill du jag skall märka honom jag kan ju sticka ut ett öga på honom." Det tyckte bonden blef för hårdt straff men märk honom på annat sätt. Om en stund sade den kloke jag får ju inte se honom annat än på ryggen när han står framstupa öfver linväfven och "då jag inte får se honom i ögonen kan jag inte göra något vid honom."