Transkriberad uppteckning

Säljakten har liksom utterjakten blott bedrivits av vissa personer som binäring vid sidan av sitt vanliga arbete. Den som idkade säljakt var i de flesta fall även utterjägare. Sälgarn. Min sagesman hade själv aldrig använt sälgarn. Han hade dock sett ett dylikt på en mindre ö nära Florö utanför Fjällbacka och då tagit reda på huru det användes. Nätet var av lingarn, grovt som vårt nuvarande bomullsgarn n:o 12 och stormaskigt. Sidan på en maska var ung. 12 cm. Flötena voro spolformiga och av trä. Längden ung. 15 cm. största bredd 5 cm. Trädet var bränt, detta för att inte flötena skulle glänsa i vattnet och skrämma sällen. Sänkena voro av tegel. Upptecknaren visade sagesmannen Renkes bok om bohuslänsk fiske, och sagesmannen påstod att dessa sänken voro av samma form som fig. 6 i denna bok. Längden på dessa tegelsänken voro 6-8 cm. Näten sattes på så sätt, att man uppsökte en holme där sälen brukade gå upp / för att sola sig, och på denna holme fastsattes ena ändan av nätet an- tingen med en lina kring en sten eller med en järnklo i en spricka i berget. Nätet sattes gärna rätt ut från någon udde. Vid andra ändan av nätet var en sten fastbunden som höll nätet utspännt, men som inte var tyngre än att den släpade med, då sälen snodde in sig i nätet. Någon väle vid denna ända av nätet hade man inte. Blev det för djupt för att sätta nätet rätt ut från land, nätet skulle nämligen i det närmaste räcka från vattenytan och ned till botten, så kunde man låta de sista famnarna stå i det närmaste parallellt med stranden. I dessa sälgarn brukade man sällan få fullvuxna sälar, det var endast ungarna som ej sågo faran. Sälnäten an- vändes därför endast under veckorna närmast efter midsommar, då sälen nyss hade "kalvat". På Knippla gjorde ett par av dem, som varit nere i Kapstaden och fiskat försök med nät av en typ som de sett där nere. Dessa försök lyckades dock inte. Tid för säljakt. Efter storm ligger sälen säkrast på land, vid västlig vind ligger den i sjön. Förr jagades sälen mest på våren, det var då så gott om den, att man blott sköt de största i flocken. Sälen gick med sillen. Under brunsten äro sälarna magra, och de jagas därför inte gärna under denna tid. / Min sagesman jagade sälen med gevär. Han sköt den från "bakhåll", d.v.s. han fick gå mot sälen i motvind. För att döda en skadeskjuten säl hade han en klubba, "sälkläpp". Förr hade man dylika klubbor, gjorda av en käpp med en fastspikad kloss som huvud. Kroken i skaftändan användes till att släpa sälen ned till båten. Sjönk sälen hade min sages- man en sten i vilken ett korkflöte var fastbundet med ett långt snöre. Stenen kastades över bord där sälen sjunkit och flötet angav platsen. För att få upp sälen använde han en dragg. Denna bestod av ett fyrkantigt bly ung. 15 cm. långt och 2 à 3 cm. brett i vars ena ända var fastsatt fyra krokar ung. 5 cm. långa, i den andra ändan var en smäcker lina fastbunden. Förr kunde det hända att man kom hem med tre stora sälar efter en jaktfärd. Min pappas "mosters" far kunde komma hemroende med tre sälar släpande efter båten, en fastbunden vid vardera låringen och en i aktern. Linan var i dylika fall bunden kring bakbenen på sälen. Torkning av sälskinn, trankokning, användning och priser på tran. Sälskinnen spikades opp för torkning på en husvägg, som vetter åt söder. På sommaren när det är riktigt varmt kan ett skinn torka på en vecka. / Sälskinnen spännes upp för torkning. Källö-Knippla. / Den trankokning upptecknaren var med om, tillgick på en holme ett gott stycke från närmaste boningshus, detta för den besvärande lukten. Sälarna i detta fall två, voro redan flådda, och fettet bortskuret, varför uppteck- naren endast deltog i kokningen och skinnens uppspännande. Kokningen skedde i en gammal järngryta, som eldades med drivved. Endast för själva uppgöran- det av fyren användes några torra vedträn, medtagna hemifrån. Man fick noga passa på att inte grytan torrkokade, och undan för undan fick man hälla ifrån det urkokta tranet. Det som blev över efter kokningen kallades för "parer", vilket inte kunde användas till någon nytta utan kastades i sjön. En säl kan lämna i bästa fall 45 liter tran. Förr ansågs det bra betalt om man kunde få 3 daler för en kanna tran, 1 kr. för en kanna är det billigaste jag själv varit med om. Tranet användes i gamla tider till att stryka ytterväggarna på husen och med tran smörjdes de gamla "oljekläder" av läder som fiskarna förr använde. Skinnet användes till sälskinnströjor, vilka även smordes med tran. Dessutom hade man tran till lampor av järn, veken var av tyg.