Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
12. Om man gick till ån en torsdagsnatt kunde man få lära sig spela näckens polska. Man skulle gå kring en kyrka tre gånger, innan man gick till strömmen. Då var näcken framme, och då spelade han en polska. Det var tolv repriser på den, och när tolf- te reprisen spelade, dansade allt, vad som fanns i rummet. Här i ån fanns ingen näck, det var i Storån (Viskan) nere vid Skene. 13. En del slängde i pengar åt näcken, när de gick upp ur vattnet efter badet. 14. Näcken visade sig som en fisk, om han lät se sig. 15. Strömgubben talade de om. Han spelade inte, han sjöng. (I Helsjön ska de ligga mycket pengar. Om de hade nå- gon värk och badade i Helsjön, gick det bort.)
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Någonstans vid Åsunden var det en bonde som gjorde vårplöjningen med Näcken. Först skickade han sin piga till ängen för att hämta hästen. Hon kom tillbaka och talade om, att det gick två hästar i ängen. — Ta den främmande, sa bonden. Hon hämtade den främmande hästen, och bonden använde den under hela vårbruket. Men han vågade aldrig ta betslet ur mun på hästen. En gång skulle pigan sela av hästen. Hon stod då i andra tankar och tog bort betslet. Det första hästen gjorde, när han hade sluppit betslet, var att springa rakt ut i sjön.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Det fanns roligt folk bland de första nybyggarna på Dags mosse. Gubben Gran, som odlade upp Granstorp, var full av historier om sjörå. Jag växte upp på Lisedal, som min far hade odlat upp. Vi pojkar var förvetna på hans historier, det kan jag intyga. Här är en av hans bitar. Det var en gång en bonde som hade sina hästar i vall vid stranden av Tåkern. Från sjön kom en apelkastad sjöhäst upp och slog sig i lag med bondens hästar. Bonden provkörde den nya hästen. Det gick bra, men när han sedan skulle rida i vall med honom, bar det iväg rakt ut i sjön. Hästen försvann och bonden med. Att hästen inte var någon annan än självaste Näcken, det behöver jag väl inte säga.
Sjörå och näck
Lill-Olle i Lotorp han körde i åkern mä Näcken en hel da. Han va nere å hämta hästa. Di gick å beta där nere ve åna. Å där va de en häst, som han inte kände igen, men han såg ut precis som di annra hästa. Å han to å spände'en för plogen, å när han hadde fått stålbettet i mun, så måste han dra mä. Å han gick för plogen hele dan. Men sen på kvällen, då Lill-Olle släppte vall hästa, så varsna han, va de va för en som han hadde plöjt mä, för han barka i väg ner i åna, så fort han kom lös.
Sjörå och näck
Slåss-Anners de va en vilder sälle. Å då när di hålldes å rensa åna ve Korsån, så va Anners Månsa mä i öka en gång. Å Slåss-Anners han ställde sej på ökebrädera å vagga mä båten, för att Anners Månsa skulle falla i. Å Anners Månsa han trall i, men kom opp igen. Men i desamma stöp Slåss-Anners i å gick te botten mä desamma. Men då va de en bokhållare ve bruket som hette Järner, å han va snäller te simma, den där. Första gången, han hoppa i, så kom han inte ner, utan stanna oppe på yta. Men andre gången kom han ner å fick opp Slåss-Anners, men då va huvet kringvridet på'n, så ansiktet satt åt ryggen te. Så de va allt Näcken, som hadde tatt'en, Slåss-Anners.
Näcken
Når ja va unger, så hörde ja tals öm, att de skulle ha vatt en spelman, han hette Pelle, den där, som skulle ha lärt sej te spela utå Näcken. Tvi vale, så lett! En gång så va han å spela på e lekstuva, di hadde i en gård. Å fram på natta så ble di så galnä utå hanses spel, så di måste opp å dansä varenda en, bå gamlä å ungä, antingen di ville eller inte. Å te slut så börja allä möblera å så mycke som fanns inne i stuva te dansä; så dant va de! De blidde inte slut på dansen, förrn di hadde tajet å skuret å stränga på fiolen för Pelle. Annars hadde di dansat sej fördärvade allihop.
Rå och tomtar
Far min tjäna ve Eriksberg en tid å va ute å ljustra iblann. Så va han oppe ve en bäck å skulle ta gädder. De va en gammal kvarn där ve bäcken, å där fick han se, hur de satt en liten pojke i toppi skinnmössa å dingla mä bena i vattnet. Å han titta på far, å far titta tebaks, men di sa inget åt varara. Sen fick far se e stor gädda å to å la te'na mä ljustre, men ho rände unnan. Å far blev arger å svor te. Men då gav de te ett gapskratt där bortifrån, där den där pojken hadde suttet. Men när far titta ditåt, då va han borta. Så de va nog Näcken, som tyckte de va rolit, när gädda kom unnan.
Vattenväsen
Skeppare kastade småpengar över klyvarebommen och köpte vind av sjöjungfrua. "Blås, Kajsa!" sa' de. De hade sett henne komma seglande i en halv båt. Det var glanskis till Rossnäs. Så hade pojkarna fått tag på en rännarekatt och bundit på honom näverlappar under fötterna, och det var storm, och katten for iväg över sjön med en hiskelig fart. En gubbe hette Stenholm, de kallade honom Pimpe, satt och pimpa på isen (metade genom en vak), och han fick höra katten ge sån jämmer i stormen. Han gav sej inte tid att se efter vad det var. Se'n sa' han, att sjöjungfrua hade varit ute och åkt på isen. Näcken. Det var en karl, som hade blivit kär i en flicka, men hon ville inte ha honom, om han inte lärde sej spela fi- ol först. Då tog han fiolen med sej en torsdagskväll och gick till / en bäck, och där satte han sej på en sten. - Nej, han offrade ingenting, men det var så, att näcken skulle ha honom, när han var utspelter. Han fick lära sej spela och spelade ofta på lekstugor, men så ofta han tog till att spela näckpols- kan fick någon vara till reds och skära av strängarna, för an- nars kunde han aldrig sluta.
Sjörå och näck
Ja vet, när ja va pöjk nere i Lommaryd markensplass, där va de en, som hette Gustaf Ryd, som di sa hadde lärt sej utå Näcken. Di skulle ha lekstuva en lördaskväll. Si di hadde de förre. Å då ville prästegårdsdränga gå dit mä. Men prästen han sa: »Jaa, ja vet inte, om ja vill, att I ska gå te den där lekestuva», sa'n. Men då va de en hjälpepräst där, å han sa, att han skulle gå mä, han. Men di som va där den kvällen, di gick lä allri på nån lekestuva mer, för så lett va de! Gustaf Ryd va där å spelte. Å di som stog, så di kunne si unner armen på'n, när han spelte, di fick si nåt, så di titta nog inte dit mer. Di ville inte säja, va de va, men de va så lett, så di glömde't aldri. Rättarn berätta'et för mej, han.
Sjörå och näck
Oppe i Skeve fanns de en spelman förr, som hette Lindblom. Ja, de ä lä nåra år, sen han dog. Men de va lä mäst den likste spelman, som har funnets här i trakten. Han kunne spela bå fiol å klarnett å nyckelharpa. Men han söp så förskräcklit. De sa di, att han hadde lärt sej spela utå Näcken. De bruka han visst säja själv också. Ja hörde honom en gång, de va på en lekstuva opp i Skeve-socken. Å Lindblom va där å spela. Men då tyckte ja mäst, att de va lite kuslit. Han va fuller redit, å rätt va de va, så brast han i gråt å dro te mä Näckpolska. Då vart di rädda å to ifrå'en fiolen. Men han gick bara sta å skaffa sej e tocken där trebent gryta å spände stränga på grytföttera, å så fortsatte han å spela Näckpolska på gryta. Men likre spelman har ja då allri hört.
Sjörå och näck
Ve Lyrn, där vet ja, att di såg bå djur å människer ute på sjön. De va e flicka en gång, som va ute å rodde ensam, men di som sto på strann, di såg, att ho hadde ett fruntimmer hos sej i båten; men de hadde ho inte förståss. Men de där skulle di inte talt om för'na, för sen vart ho sjuker, flicka, så de va alldeles förskräcklit. Å iblann såg di hunna, som satt i båten.
Sjörå och näck
Markus va illa kummen för tocke där en gång han va sta åt Stor-Troen å skulle pulsa. Å då när di hadde lagt ut näta, så börja de å dåna rätt över sjön, alldeles som om di hadde kört mä en karet över sjön. Ä han vart rädder å la å hem.
Sjörå och näck
De va en gubbe, som hette Hellerstedt. Han va så redier te ljuga, den där. En gång berätta han, att han va ute å ljustra på Emtern, å rätt va de va, så fick han si e gädda alldeles inte ökestocken. Å ho va stor som en heler timmerstock, sa han. »Ska ja törs hugga te'na», tänkte Hellerstedt. »Ja ska la försöka.» »Å ja högg te», sa han, »men i desamma så skrek gädda: »De ä inte värt, de ä inte värt», sa ho. Ä sen satte ho iväg, så ho hölt på å kantra ökestocka. Å de börja å skrika runt ikring hele sjön: »De ä inte värt, de ä inte värt, de ä inte värt», skrek de.