Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen.
Näcken - vi såg honom i ån (Viskan). Just där en grob (= ett dike) rann ner i ån lyste han till och släcke´te igen. Se´n gick han en bit och lyste igen. Och i själva åbrynet såg vi näc- ken flamma. Jag har hört sägas, att han kunde spela. Det var en, som hade ställt möte med näcken här uppe i en å, som rinner över gär- dena, och fått lära sej spela av honom. Men om han spelade näc- kens polska, skulle folk inte orka sluta att dansa. Vet inte, om han offrade något till näcken. Känner ej näcken som häst.
Häxeri och kloka
Min far skulle ut å skjuta tjäder en möra, å de va tidit, för si di spelar, när sola ä teress å gå opp. De va en skärtorsdasmöra. Å då fick han si e kärng, som stog ute i en bäck å kärna smör naketer. Han trodde de va ett spöke, så han tänkte te skjuta på'na. Men far han kände igen'na, när han kom närmer. De va e torparekärng, som bodde i närheten.
Häxeri och kloka
Di hadde hara förr, som ingen kunne skjuta. Di kallte dom för »mjölkahara». De va en, som di sköt lä hunnra skott på.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
En kväll när jag tittade ut, såg jag ett lyse från skogen. Dä ä skogstrolla som skurer sitt silver, sa far. Men senare såg jag, att det var ruttet trä som lyste.
Skräcken skapade trollen?
Jag är född i Ulrika, och där stannade jag, tills jag var konfirmerad. Sedan vände jag skogen ryggen så snart som möjligt. Varför? Jo, för skräcken för skogen: Min far var skogstorpare, och jämnt och ständigt talade han om otäcka saker, sådant som ingen människa tror på numera. Det gjorde för resten alla andra också. Aldrig fick en vara ''i fred för historier om troll, skogsrå, sjörå och bergrå, och ingen vet vad slags trolltyg det var, allt. I min barndom var jag så uppskrämd av allt sånt där, att jag inte ens vågade gå ut, när det var mörkt. När jag själv började förstå, att de där sägnerna inte var sanna, sa jag, att det aldrig kunde komma i fråga att jag skulle skrämma någon med lögner.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Far var ute i skogen en gång. När han skulle gå hem, kom han tre gånger i sträck till samma ställe, och tre gånger var han nära att kliva i Storgöla. Men tredje gången tog han av sig en vante och vrängde den. När han kom hem, sa han: Tack ska du ha, du mä horna. Då skrattade det till i bergen som svar påstod far. Inte tror jag, att han ljög, men jag tror, att skratten kom från skator. De skrattar om natten, när de ser eller hör något som de inte begriper.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Ugglorna skrämde de oss med. När en hörde ugglor, skulle det snart bli dödsfall. Sen var det bara fråga vems tur det kunde vara. Undra på att vi var rädda då! Ugglornas läte är otäckt. De kan skapa sig till och skrika som småbarn.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Visst trodde folket på slätten också på trolltyg. Men det var aldrig samma skräck i deras historier. Om en so som hade sju grisar och bodde under en sten har jag hört många gånger, och stenen har jag också sett. Han ligger inte långt från Klämmsgrinna, som skiljer Arneberga och Örberga gärden åt.
Lokalsägner
I Krissberg mitt för Kvarn där ä ett offerbål. Ja, de ä två styckna. Se, de va två bröder, som va spådda, att di skulle slå ihjäl den ene den are. Å de gjorde di. En hunn hadde di mä sej, å den vart di osams om. Å de vart tingssak om. De ä ett berg där, som di kallar för Tingsberget.
Lokalsägner
När ja tjänte ve Ströplahult, de ä la en sexti, sjutti år sen, så fanns de bål där mett för Kvarn. Å de va ingen, som gick förbi utan te kasta en sten på bålet. Å pänga hitte di där mä, som di hadde offrat. Si, de va två prinsa, som hadde blitt spådda, att di skulle döda varandra. Å di vart skickade åt vart sitt håll, men di kom igen å råkades sen, å di slogs, tess di vart slut så när båda två. Ja vet inte, va di vart osams om. Men den ene han do ett stycke ifrå den are.
Lokalsägner
Jo, di där offerbåla ve Kvarn, de hänner allt än ida, att en kastar nån sten eller någe där, när en går förbi där. Si, di där två bröra, som slo ihjäl varandra där, di hadde blitt spådda, när di va små, att di skulle döda den ene den are. Ä för te förhinnra de där så skicka fadern ut dom långt bort åt skilda håll. Men de bar inte te bätter, än di träffades, fast di kände inte igen varandra då förståss. Å så hadde di varsin hunn mä sej. Å hunna di flög ihop å slogs förståss, å di där bröra di vart osams di mä å börja å slåss å slogs så pass, så di do bägge två. Ja, den ene han do inte strax, utan han do ett stycke ifrå, där de annra kumlet ä. De ä ett berg där bus inte" som di kallar för Tingsberget, å där skulle di ha hållt dom sen över de där. Men de ä ju så länge sen, de va la på femtan- eller sextanhunnratalt, tänker ja.
Flickan som trampade på brödet
Har han hört talas om den där piga, som ville va så förfärlit fin? Ho skulle gå bort te sina fattia föräldra å hadde brö mä sej. Å då skulle ho gå över ett skethål. Men ho va så finer om föttera, så ho to å la bröt å gick på. Men ho ble ståenes. Å di fick ta dit bå präst te läsa å annat. Men ho blidde allt ståenes ändå, å sjönk ner å kom allri opp mer. De där berätta di mycke om förr i tin. De va visst e visa gjord om'et, men ja minns'na inte nu.
Friarevisa
Gossen: Ack, ljuvaste morgon och den glänsande da! Det kommer nog den tiden, då vi varandra ha, det kommer nog den tiden, då jag får äga den, som ja va me i sällskap i söndasse kväll. Flickan: Du gosse, du gosse, va tänker du på, som älskar en flicka den du aldri kan få? Ja, sök din gelike, och sök den du kan få. Sen får du leva lycklig i sällhet och i ro. Gossen: Du flicka, du flicka, du vänte till den tid, då fåglarna i skogen de börja para sig. Men sucka de må ja och flera till me mig, ty ja har ingen enda som vårdar sej om mig. För dig så har ja buret ett hjärta fullt å tro, och förr än ja dig svika kan, förrinna skall mitt blo. De va väl ingen timma, ja, knappast en minut, som du går ur mitt sinne, då tankarna går ut. Men lycklig den gossen, som har en huldan far, som kan honom föda å kläda så rar. Men sörja de må jag!