Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
"Gasten" var ett "spöke". Han skrek där någon hade drunknat. Di påstod, att den som hade drunk- nat gick igen som en gast. Men hur gasten såg ut, vet jag inte.
Friarevisa
När solen tänder sina strålar, med ömhet tänker jag på dig. När månens aftonglans sej målar, då är min tanke blott hos dig. Du var den första som ja älskade, du var den första ja tillbad. För din skull är mitt hjärta fängslat, din bild uti mitt bröst ja bär. Ja kan ej skiljas från din sida. Mitt hjärta svarar endast nej. All annan smärta kan ja lida, men överge dig kan ja ej. Vi skolen leva sälla dagar, vi skolen leva som ett par; jag endast, att du ger mej lagar, jag endast, att du har mej kär. (???) Om mamma skulle oss förneka att bli ett äkta par me dej, vår kärlek kan hon aldri neka, om hon förnekar mej din hand. Nu reser ja till fjärran stränder, adjö, farväl, min lilla vän! Men räck mig ej den falska handen, den trogna har ja givit dej.
Hälsokällor och offerkällor
Vid ett "tredingskäl", där Kättilstads, Tjärstads och Västra Eneby gränser möts på ett högt berg, finns en jättegryta som mäter omkring tre alnar i djup. Förr brukade mycket folk gå upp och titta på jättegrytan, och alla lämnade en slant efter sig. Eljest har jag aldrig hört talas om något särskild "skrock" i samband med besöken.
Pingstsamling på Omberg
I min barndom brukade 6-8 ångbåtar komma med passagerare till Hästholmen från Västergötland, Småland, Motala och Askersund. På en gång kunde ända till 10.000 personer samlas på Omberg. Antalet höll sig vanligen mellan 5.000 och 10.000. Till Omberg skulle alla människor annandag pingst. De som inte kom med båt tog sig fram till fots eller i lövade höskrindor, lövkärror som vi kallade dem. Jag tror, att hälften kom i lövkärror. På Hjässan serverades öl, fast det redan då var förbjudet. Det dansades, och dansen slöt regelbundet med slagsmål. Utom dansen förekom det att spektakelmakare slog sig ner på Hjässatorget. Där kunde det finnas 10-12 karamellstånd och läskedrycksförsäljare. Omberg var utan konkurrens på annandag pingst.
Vallfärder före turismen
Innan Hjässatorget och Hjässan blev samlingsplatser, hade folket samlats vid Hälle källor så långt tillbaka i tiden, att jag aldrig har hört talas om när de började där. Vid Hälle källor skulle alla dricka vatten. Klarare vatten finns inte, det kan jag intyga. Men ingen drack utan att offra något.
Kyrkdagar i Ydre
I min ungdom var det sed att de unga samlades och gick till Norra Vi kyrka på Kristi himmelsfärdsdag. De kom i stora flockar från socknarna i Ydre, Tidersrum och Kisa i Kinda och Rumskulla i Småland. Seden är så gammal, att jag aldrig har hört, när eller varför den började. Till Norra Vi kyrka skulle alla ungdomar. De hade stora matsäckskorgar med sig, och vanligen kom de inte hem förrän sent på kvällen. När "Karl Johan" började göra turer på Sommen på 70-talet, var det många som följde med båten, och de kom inte hem förrän dagen efter.
Kyrkdagar i Ydre
På pingstdagen samlades ungdomen från Ydre och Tidersrum vid Sunds kyrka. Där liksom i Norra Vi gick de i högmässan. Efteråt tog de fram sina matsäckar, pratade och hade roligt utan att kosta på sig ett öre. De träffade naturligtvis en massa jämnåriga, gjorde nya bekantskaper, och många gånger hände det att det bildades hjonelag efter ett besök i Sund. Vad som hände i Sund, kunde givetvis också hända i Norra Vi.
Trettondagsvisan
Goder afton, goder afton både kvinna och man! Jag får önska eder alla en fröjdefull jul!
Skogsrå
Skogsrå, jaa, de har de la funnets. Fruntimmer så granna å vackra, som har visat sej. Men de finns inte nu. Åska har la slajet ihjäl mycke sånt där i skogen.
Nybyggarliv i Dags mosse
Något efter 1900 började jag själv att odla upp Aspedalen. På min bit växte mest asp, och därför kallade jag stället Aspedalen. Asparna var ena små kryp, men de hade förskräckliga rötter, så stora, att det nästan var ett evighetsarbete att få upp dem. Till bostad köpte jag ett gammalt knekttorp, som jag byggde upp i ungefär samma skick. Samtidigt som jag byggde stugan, byggde jag också lagård för tre kor. Fodret fick ligga ute i dösar, tills den nya lagårn var färdig.
Nybyggarliv i Dags mosse
På tal om foder så var det inte lätt att få sådant heller. I mossen växte knappt ett grässtrå, och därför hämtade mor och jag allt foder från Tåkern. Vi rodde ut i en stor eka och skar vass och ströpol, dvs. fräken. En sådan eka rymde ett hästlass foder, men det var ett helt företag att köra fram det till lagårn, så som hjulen sjönk ner i mossen.
Salt och bröd
De va en kung, som hadde tre döttra. Å döttra skulle önska fadern nåt riktit bra. Di två älsta di önska honom, att han skulle bli riktit riker. Men den yngsta ho önska'en bara salt å brö. Då vart kungen rasande å landsförviste'na. Å ho fick ge sej ut å tjäna. Å så kom ho te en kungsgård å to tjänst där. Men di såg la, att ho va utå bättre folk, å kungens son han vart kär i'na å to'na te sin hustra. Å så en da så kom den gamle kungen, hennes far, te kungsgården, å di skulle ställa te kalas för'n riktit. Men dotra ho kände igen'en förståss, å ho satte fram all möjli mat för'n, utom salt å brö. Då sa kungen: »De va konsti se I har här», sa han. »Ska I inte sätta fram nåt salt å brö mä?» Men då svarte ho: »Nää», sa ho. »Ja önska min far salt å brö en gång, men för de vart ja landsförvister», sa ho. Å då försto kungen, att han hadde hittat'na förståss.
Den objudne bröllopsgästen
De va en riker gästgivare, å han hadde e flicka. Å så va de en torparepöjk, som bruka gå vall mä krittera. Å flicka ho to sej te å följa mä pöjken i skogen. Å di vart riktit goa vänner. Å en gång så gjorde flicka en ring utå en rot å ga pöjken, å den to han å stoppa i byxeficka. »Va ska ja kunna göra dej för gött», sa han te flicka, »du som ä så snäller mot mej?» Men gästgivarn han tyckte inte om, att flicka hölls mä pöjken jämt, utan han sa te torparn, pöjkens far: »Du får skicka i väg mä pöjken din, å ja ska hjälpa dej, så han kommer ut på sjön». Å de va sjöhamn där, så pöjken han skickades ut på sjön. Men de gick framåt för'n, så ätter nåra år så hadde han eget fartyg. Å så kom han tebaks en gång å skulle ta in där på gästgivaregårn. Men di sa, att di hadde inte plass, för di höll på mä å rusta te bröllops. Si, de va dotra, som skulle gifta sej mä prästen där. Men hur de va, så stanna han, å på kvällen så satt han å prata mä prästen. »De ä konstit», sa han, »att inte prästera ä goa te läsa en bruvigsel utan hannboka», sa han. Men prästen han mente på, att de kunne han. Då to sjöman opp en dukatrulle å la på bordet. »Vi slår va om de här», sa han. »Men då skulle de la va e flicka mä», tyckte prästen. Då fick flicka komma in. »Å så skulle de la va(ra) en ring mä», sa prästen. Då to sjöman opp den där rotringen, han hadde fått utå flicka, å då kände ho igen honom förståss. Å sen läste prästen bruvigsla för dom. »Å nu ä gullet mitt», sa han å to te sej pänga. »Men nu ä också flicka mi», sa sjöman. Å då va di vigda förståss.