Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mästerskytt
Blåsman å Palin kunde trolla villebrådet dit de ville ha det. De kunde stå hemma på backen å skjuta både fågel å annat vilt. Men det gick med trolldom. De hade skjutit på oblat.
Skydd mot trolltyg
Det fanns inget som trollpackor och annat trolltyg var så rädda för som tibast och vänderot. "Tibast och vänderot, dä ä dä som gjort mej emot" sa trollkäringarna. De kunde sätta sjukdomar på folk och dra mjölk från korna, men tibast och vänderot var det bästa som fanns mot deras konster.
Gömda skatter
Under ofredstid gömdes Kisa kyrkas skatt av silver på Runön. en liten holme i Övre Föllingen. Det sägs att en drake ruvar på skatten. Men en gång hände det att några skattsökare prövade lyckan. När de hade fått upp kistan med skatten, fick de se Hylta brinna. Skattsökarna ropade till och rusade iväg. Kistan försvann, och sedan lär ingen ha sett den.
Sägner om kyrkbyggen
I Kisa var ett bergtroll med i arbetslaget, när kyrkan byggdes. Trollet kunde arbeta för sju, och det gjorde det också, men på ett villkor: kyrkan skulle bli hans, om ingen av folket på bygget kunde gissa, vad han hette. En kväll, när trollgubben gick hem från arbetet, följde en arbetare efter, och när trollet gick in i berget, hörde arbetaren honom säga till sina släktingar: Kan di inte gisse, att ja heter Kise, så ä körka mi. När folket dagen efter träffades på bygget, kunde arbetaren ge trollet besked: Kise heter du. Och så fick kyrkan namnet Kise körke, och så heter hon än i dag.
Sägner om kyrkbyggen
När Södra Vi kyrka skulle byggas, spändes ett par tvillingoxar för en syllstock. Stutarna motades iväg, och slutligen stannade de i ett videsnår. Efter snåret fick kyrkan och socknen: namn.
Sägner om kyrkbyggen
Västra Eneby kyrka skulle byggas i närheten av Adlerskog. Så var det bestämt. Men när byggfolket började sitt arbete, var det som förgjort. Vad de byggde upp på dagatna, rev trollen ner på natten. Det vart ingen annan råd, än att kyrkan måste byggas på annat håll. Men om jak, inte tar fel, så ligger det stora stenhögar kvar i närheten av Adlerskog. De var avsedda till kyrkgrund, och de låg där i varje fall, när jag var pojke.
Sägner om kyrkklockor
En gång i tiden fanns det fyra klockor i Kisa kyrkas torn. En av dem hade en klang som mer än något annat retade trollen. De förbjöd därför sockenborna att ringa med den. Ringkarlen brydde sig inte om förbudet utan ringde som vanligt. Men så snart han hade börjat ringningen, åkte klockan ut ur tornet, flög iväg österut och hamnade i ån. Hur skulle det nu gå att ta upp klockan igen? Jo, naturligtvis med hjälp av ett par tvillingoxar. Kisaborna skaffade ett par tvillingstutar, körde ned i ån, spände stutarna för klockan och släpade upp den på land. Allt gick bra, ända tills bärgningslaget kom fram till fattigstugan, den tomt, där kyrkoherdebostaden nu ligger. Där kom en trollkäring gående. Hon slog den ena stuten med en mjölkbytta och sa: du har fått för lite av morsmjölka, du. Då gick kraften ur stutarna, och klockan flög ned i ån igen.
Sägner om kyrkklockor
En annan version av samma sägen berättar, att ekipaget på samma ställe skulle ha mött en höna som kom stretande på ett stort halmlass. Då skrattade en av karlarna och sade: det där orkar du inte långt med. Men det skulle han aldrig ha sagt, för klockan for iväg genom luften och slog ner på det ställe, där den nyss hade hämtats upp, och där ligger den väl än.
"Gå tyst" - ett sätt att se in i framtiden
Ånej, det var inte bara kring källor som en gick tyst. Vid Kopperarp i Tidersrum brukade flickorna hålla till vid en bastu på natten, och där har jag för min del gått tyst, så nog vet jag, hur det gick till. Jag tjänade i Kopperarp, när jag var i 17-årsåldern. På gamla Vårfrunatten gick vi tyst, två flickor och jag. Det var så vanligt på den tiden. Från soluppgången talade vi inte ett ord med varann, och när det vart mörkt, gick vi till bastun vid Kopperarp och gick runt omkring den tre varv ansyls. Sen gick vi till en jordfast sten som ingen orkade rubba, och där gjorde vi på samma sätt. När det var gjort, gick vi till korsvägen, där en väg gick till Sommenäs, en till Kråkarp, en till Kopperarp och en till ett torp i närheten. Där gjorde vi ingenting, men det skulle så vara. Vi bara tittade på korsvägen, och så gick vi till en källa vid Ringsta och tvättade händerna. Någon märkvärdigt tror jag inte alls att det var med källan, men det skulle så vara. Tvättningen hörde dit. Efter tvättningen gick vi och satte oss på ett källartak. Det var väl mitt i natten vid det laget. På taket satt vi kvar till en kvart över ett, och inte ett ord sa vi. Om vi ville något, så bara vi nöp eller tog varann i armarna. Rädda var vi förstås, men vi hade kommit överens om att stanna, vad vi än skulle få se, och inte säga ett ord. Det första vi fick se var en likståt, ett förskräckligt stort följe på väg mot kyrkan. Efter likståten kom musik, som vi hörde långt innan den var framme, och så kom brudföljet åkande. Till slut kom en liten puttefnasker till karl. Han kom rätt fram och bockade sig för mig. Att han var så liten fick jag lida för. Det vart ett förfärligt gyckel, och jag vart arg. Inte kände jag igen karlen, och inte var han det ringaste lik Swartzen, när jag träffade honom många år efteråt.
"Gå tyst" - ett sätt att se in i framtiden
Leander Andersson kom till världen i Korpklev 1839 och dog där 100 år senare. När han var 20 år, skulle han en gång gå tyst för att se, vad som skulle hända under året. Han gick ensam till en kulle norr om gården, och när han hade stått tyst en stund, fick han höra ett ljud, som om folk hade varit i färd med att riva husen i byn. När rivningen var färdig, hörde han, att folket började bygga på ett annat ställe. Detta hände året före skiftet, innan lantmätaren hade bestämt, var byggnaderna skulle stå. Men när bygget blev verklighet, stämde det med vad Leander Andersson hade hört och sett i natten.
Skogsrå
Far han talte om, att has far såg ett tocke där skogsrå. De va unner fågeltiden. Di va la en fyra, fem styckna, som va ute, å di somna allihop utom farfar. Då kom de fram ett fruntimmer, å ho to e bössa å satte unner arselet, å den bössa ho va olik, ho. För den som ägde'na han fick inte ett enda skött.
Skogsrå
De va en gubbe här oppe, som va ute å jaga, ja tin de va långfredasmorron eller om de va påskdasmorron. Men de där tyckte inte skogsråt om, utan hon visade sej för honom. Å hon skulle ha vari vacker å fin, men när hon vände ryggen till, så va hon precis som en ökestock.
Skogsrå
Men min morfar han har då sitt'a. Han va torpare på Valstorps äger, å han skulle lämna femti skött om vårn i skatt för torpet. En orrtupp de va bara ett halt skött, men en tjäder två skött, å e höna ett skött. Å hare va bara ett har(l)t skött, å e ann de va ett skött. Morfar han bodde hos Nisse i Dalkarshytta då när ungfågeln vart. Då lå di där i dagninga, å Nisse sa: »Än behöver vi inte ge oss iväg». Men sen såg morfar, hur de va ett grant fruntimmer, som kom å gick fram te dom. Å han tänkte: »Va ska ho nu göra mä bössera?» Då to ho Nisses bössa å sög opp sköttet. Men morfars bössa rörde ho inte ve. Å sen försvann ho. Men de börjte å knäppa i Nisses bössa, å han vakna å skrek te: »Nej, nu måste vi opp!» Å de va inte längre än mella gryninga å tess sola hadde gått ner, så hadde Nisse nie skött, å morfar hadde inte ett enda. De där fruntimret ho va så granner framifrån, men när ho vände ryggen te, så va de som en tyrrot, å svans hadde ho.