Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Till midsommar strödde de löv på golvet, asplöv skulle det vara, det var finare.
Trolleri
I Hageby insjuknade en difölunge en söndagsmorgon. Bondens son Gustaf frågade fadern, om han skulle hämta trollkäringen. — Nej, det får du inte göra, blev svaret. Men då gjorde Gustaf upp med sin mor, att hon skulle ge fadern kaffe på sängen och hålla honom inne, medan han hämtade trollkonan. Hon kom och gjorde likadant som när hon botade oxen. Fölungen skuttade upp, alldeles frisk. När bonden fick veta, hur det hade gått till, vart han glad, men själv ville han inte ha med trollkäringen att göra.
Trolleri
Trollkäringen hade två döttrar, och hon ville gärna ha en viss torpareson till måg. Men han ville inte gifta sig med någon av hennes döttrar. Trollkonan lovade då, att han inte skulle få en enda hälsodag i sitt liv, om han inte gifte sig med en av döttrarna. Det gick som gumman hade sagt. Torparesonen tärdes bort fullständigt och gick i en för tidig grav för trollkäringens skull. Det var för otäckt, när så'ria där har så stor makt. Emellertid dog käringen, som jag nämnde förut. Hennes karl överlevde henne, och innan hon var död, ville han, att hon skulle lära honom sina knep. — Nej du,- dem får du aldrig lära dig, svarade hon, för då gör du för mycket illa. Och det hade hon säkert rätt i.
En källsägen från Omberg
När min mormor var 90 år, det var 1914, berättade hon en gammal sägen om Hälle källor och "tösas döttra i Änge". Tösas döttra var inte vanligt bondfolk, utan de måste ha varit förnämare, eftersom det var sed att ringkarlen i Västra Tollstads kyrka aldrig började ringningen till högmässan, förrän han såg fröknarna från Änge komma ridande. Men en gång hände det att han måste vänta förgäves på dem. Om det var han eller någon annan vet jag inte, men någon yttrade i alla fall orden "tösas döttra i Änge, di söver alltför länge". Jag känner inte till någon gård med namnet Änga eller Änge inom V. Tollstads socken eller i närheten. Men enligt sägnen skulle fröknarna från Änge ha ridit till kyrkan över. Omberg norrifrån. Den gången då de inte kom till kyrkan, var felet inte, att de hade försovit sig. De hade blivit mördade på Omberg, och på mordplatsen rann tre källor upp. Det är de som sedan dess har kallats Hälle källor. Källorna sinar aldrig, inte ens under den värsta torka, och vattnet är kristallklart och gott.
Drakeld och dolda skatter
De va en backe härute där di sa, att de lyste om kvälla. De skulle ligga någen skatt nergrävd där, trodde di. Å då trodde di, att draken hölls å älda där.
Drakeld och dolda skatter
En sönda när di ringde anngången i Hällesta, så flög en utå klockera ut genom gluggen å rakt ner i åna. Å sen skulle di försöka te ta opp'na, men de va rakt omöjlit för dom. Då va de en trollgubbe ifrå Norrlann, som sa åt dom, att di skulle spänna för ett par tvillingstuta, å så skulle di försöka en sönda ve samma ti, som när klocka föll ner. Å di gjorde så å hadde så när fått opp'na, men då när di titta åt brona te, så fick di si en tuppe, som kom dragande mä ett stort halmlass. »Åt Linköping i da», skrek tuppen. Men då va de en utå kara, som inte kunne hålla sej tyst utan sa: »I helvete heller, inte kan du komma åt Linköping i da». Men i desamma så åkte klocka ner i åna igen, å sen har di inte sitt te'na.
Lokalsägner
I Skeve socken ska de va lika många sjögar, som de ä dagar i år, säjer di.
Skam och skomakarn
Ve gamla körka i Regna, där skulle Skam å en skomakare sy skor (»söla») te kapp. Ä skam han gjorde så långer trå, så den räckte ända ner te körkbacken här. Då kom de en bonne mä ett halmlass å körde rätt i de där å trassla in sej. Men Skam han dro te sej alltihop mä trån, å så knappa han te mä hammarn å sa: »De blev en knut här, men de gör ingenting».
Sisle Gråmunne
Ja hörde far min tala om, att de va en köpman, som hadde tocken där förskrivning te den onde. Å de sto i kontraktet, att när köpman hadde sålt slut hela lagret, då skulle Hinn komma å ta honom själver. Men han laga allti, så att de va någe kvart utå lagret. Så kom Hinn te honom en gång för te hämta honom. »Nu har du lä slut på lagret», sa han. »Nää», sa köpman, »ja har någe kvart.» Då hadde han e, di kallte för Sisle Gråmunne, kvar. Å när Hinn fick se, att de va ho, så sa han: »Ja, den får du allt behålla, för den som känner Sisle Gråmunne, han köper'na inte!» Han hadde haft'na förut förståss å gjort sej å mä'na igen. Å sen gav Hinn sej i väg.
Häxflickan
Ve Bleklången ä de ett högt berg, där di har gjort å mä sju styckna tockna där trollkäringer. Dubba sitter kvar i berget än, för ja har sitt dom. Di kasta dom (käringerna) i sjön först, men di flöt. Så va de e utå trollkäringera, som hadde e flicka; å då fråga di'na, om mora hadde lärt'na någe. » Ja kan inte mer än ställa te blåsvär», sa ho. Då ville di, att ho skulle försöka. Å då to ho en näsduk å bann en knut i vardera hörnet. Sen gick ho ut, å så kom ho in igen. Å så löste ho opp förste knuten, å då börja de blåsa nordanvär. Men när ho hadde löst opp den siste knuten, då va de, så träna å taka blåste bort. Då vart de rent ändalöst förståss. Men sen to di å ådra ihjäl henne mä.
Enbärsskörd och enbärsöl
När en fälla var bränd, krattade vi ner råg på hösten. Det vart ena väldiga ax. Men ett enda år växte råg på fällan, och sedan vart hon betesmark. I Linderås låg inte berget djupt i vanliga fall, och snart växte inget annat än enbuskar, där skogen hade stått grann förut. Men enbuskar är ingen dålig sak heller. Gummorna rev enhär och kokte sirap av dem. Vi brukade stryka sirap på bröd i stället för smör. Å, vad den smakade! På varenda gård bryggdes enbärsdricka eller enbärsöl. Det är konstigt att så gott dricka har tagit slut alldeles. Så sent som framåt 1890 kunde en köpa enbärsdricka, precis som en köper sockerdricka nu.
Friarevisa
En herreman så stolt och båld, som ägde tunner guld och flera hemman i sitt våld fick se en flicka huld i parkens stammar ensam gå och talade till henne så: »Mitt vackra barn, vad heter du, säg mig ditt ljuva namn. Kom, sätt dig vid min sida nu i skogens blomsterfamn. Vi vilja språkas vid en stund, vi säkra ä i ensam lund.» »Mitt namn är Elin, men jag får ej längre dröja här, ty dagens sol snart neder går. Jag skulle plocka bär i korgen, den jag har åt mor. Hon väntande i hyddan bor.» »Kom, sätt dig ned, giv mig en kyss, var icke rädd, ej någen lyss!» »O, nej, jag lovat har min Gud att ingen kyss ge bort, förrän den dag jag skall stå brud, och det blir inom kort. Och då skall Gustaf äga den; från barndomen han är min vän.» »Hör, Elin; Gustaf fattig är. Ett torp jag honom skänkt. Och heligt inför Gud jag svär, att du min ära kränkt. Och torpet tager jag igen. Lev sen i sorgen med din vän.» »Gör som du vill. Jag lever säll, om än bland snö och is. I ödemarken i ett tjäll jag leta skall min spis, blott jag vid Gustafs sida får framleva mina levnadsår!»
Skrock och vidskepelse
När di tappte mjölktändera, barna, då lärde modern dom, att di skulle spotta tre gånger i spisen i aska å säja: »Mus, mus, ge mej en bentann i stället för en gulltann!»