Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Förvandlade
De trodde att det var människor, som vara mara. Jag kommer ihåg att de sa: "Den och den är mara."
Häxeri och kloka
De va en, som di kallte för »Jummen» i Jägerstorp, å han skulle ner te Nyhytta i Vånga å sätta på'» i hytta. Å då följde Jon Bengtsa mä'n, si de va en sån där trollgubbe. Å då när di kom fram, så gick »Jummen» å la sej i hytta. Då fick han höra, hur Jon Bengtsa va oppe i mörkret, inna han la sej, å slog å skrek, å då va de en röst som sa: »Va vill du, Jon Bengtsa?» — »Ja vill, att du ska hjälpa mej å sätta på». Å han hjälpte honom allt mä, för i gryningen, så brann de i hytta, alldeles som om den hadde brunnet i flera vecker. Å de tar ju lång ti te sätta på annars.
Häxeri och kloka
Ve Djurshytta hadde di en masmästare, som di kallte för »Rusalemmen». Å han å Jon Bengtsa di va osams, så »Rusa-lemmen» han trolla järnet ifrå Österby, å de va en kar, som di så gå om nättera mä tackjärnsgösa unner armen ifrå Österby te Djurshytta. Men de va ingen rikti kar de förståss.
Rå och tomtar
Tomtegubba de har min far sitt en gång. Han ä född i Folkströmmen, han. Å di skulle gå en gång ifrå övre bruket te nedre bruket, å piga va mä. Å då när di kom te Hovslagaretörpet, då fick han si ve forhusvägga ett par små pöjka, som hölls å styrde å rogade sej. »Sir du», sa han åt piga, »såna små pöjka, som rogar sej där.» Men i desamma så va di försvunna. Di va gråklädda å hadde gråa mösser.
Rå och tomtar
I Sätra där har ja hört tals om, att där hadde en gubbe en tocken där pyssling. Å en gång så kom han å ga gubben ett aspelöv, men då sa han: »De där va allt mycke å komma mä». - »Ja, ja ska dra ifrå dej så mycke ja har dratt te dej», sa pysslingen han; å sen gick de utför för gubben.
Skogsrå
»Jummen» berätta, att när han tjänte ve Jägerstorp, så sköt Jon Bengtsa skogsjungfrun, å de vart bara som lite slem kvar ätter'na på en sten. »Si de gjorde ja», sa han, »för att far skulle få vara i fre för'na».
Sjörå och näck
Slåss-Anners de va en vilder sälle. Å då när di hålldes å rensa åna ve Korsån, så va Anners Månsa mä i öka en gång. Å Slåss-Anners han ställde sej på ökebrädera å vagga mä båten, för att Anners Månsa skulle falla i. Å Anners Månsa han trall i, men kom opp igen. Men i desamma stöp Slåss-Anners i å gick te botten mä desamma. Men då va de en bokhållare ve bruket som hette Järner, å han va snäller te simma, den där. Första gången, han hoppa i, så kom han inte ner, utan stanna oppe på yta. Men andre gången kom han ner å fick opp Slåss-Anners, men då va huvet kringvridet på'n, så ansiktet satt åt ryggen te. Så de va allt Näcken, som hadde tatt'en, Slåss-Anners.
Sjörå och näck
Lill-Olle i Lotorp han körde i åkern mä Näcken en hel da. Han va nere å hämta hästa. Di gick å beta där nere ve åna. Å där va de en häst, som han inte kände igen, men han såg ut precis som di annra hästa. Å han to å spände'en för plogen, å när han hadde fått stålbettet i mun, så måste han dra mä. Å han gick för plogen hele dan. Men sen på kvällen, då Lill-Olle släppte vall hästa, så varsna han, va de va för en som han hadde plöjt mä, för han barka i väg ner i åna, så fort han kom lös.
Hinnsjakten
Linnberg han sa, att han hörde Hinnsjakta en kväll här oppe. Å de va som hunna i lufta, som gne å gnisla.
Hinnsjakten
Å här oppe i Mariebergsskogen imella Stjärnorp å Hällesta, där hadde di sitt Hinnsjakta. Först så kom de ett fruntimmer å flåsa å sprang, å brösta di hoppa på'na. Å sen kom de två hunna. Å sen ett stycke ätteråt så kom de en å re på en häst; å så va di försvunna. Men så om en stunn så small de ett skott. De va han, som sköt fruntimret förståss. Å sen vart de tyst.
Bergtagna
De va e flicka frå Svartebo å ho gick vall i skogen. Å ho vart tagen utå rövare. Di bodde i berget å hadde'na i sju år. Men sen på sjunde året så skulle ho få gå ut ve julen, för ho hadde vatt så trogen. Men ho fick lova te komma tebaks igen. Å ho hitta hem te byn förståss, å när ho gick tebaks, så fick ho en kappe ärter te vägleda dom mä. Å på julafton, när di skulle spisa kvällsmat, rövara, så fick di påhälsning utå folket.
Gruvsägner
De va ett fruntimmer, som fick si Gösbogruva en gång. Ho hitte ett stycke malm där ve gruva, å ho tyckte de va så vackert, så ho to de mä sej. Men tänk, sen va de lögn för'na å kunna hitta tebaks te Gösbo. Ho såg gårn, men ho kunne inte komma dit, förrn ho hadde lagt tebaks malmtacka.
Gruvsägner
De va en gubbe, som hette Nisse i Nygårn. Han fick si Järnämbargruva en gång. De sto en kroketer björk där, å den satte han sej på, för han skulle lägga tobak i pipa. Å tobaksasken den la han breve sej på björkestammen. Då fick han si, att han hadde gruvhålet rakt inunner sej. Å han vart gla förståss å tänkte, att nu hadde han ett bra märke i den där kroketa björka. Å han la å hem. Då såg han, att han hadde glömt tobaksasken på björka. Å han gick tebaks, men de sto inte te, att han kunne hitta gruva. Ho va rakt försvunnen, å tobaksasken va te kos den mä. Men när han kom hem, så sto asken på bort. Men sen fick han allri si gruva mer.