Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
Farfar såg vittren många gånger. Hon såg ut som en människa. Men hon kunde visa sig i vad som helst. När hon hade röd klänning, så var hon god. Då kunde man få så mycken fisk som helst. Om en fick se henne i röd klänning när en var på jakt, så fick en tur att få fågel eller annat vilt. När hon var klädd i svart klänning så var hon vid dåligt humör. Det hade regnat och solen sken. Då stod en vittra och tvättade kläder. Det såg farfar tydligt. Hon stod på bladen i vattnet. Det var farligt att tala nå- got olämpligt till henne. Det hade farmor gjort. Hon blev biten av en vitterhund i benet. Hon blev al- drig bra i det benet.
Gruvsägner
Oppe på Gruvbacken där har di sitt en herre, som har suttet på en häst. De va Karl Nilsson, han tjänte hos Jon i Gertorp; han gick å harva där i mössen en gång. Han fick si herrn där oppe på berget ve Gruvbacken; men sen har ingen sitt'en.
Sjörå och näck
De va en skomakare, som bodde här i sockna, han också. Å han va mycke ut å fiska. Han hadde vatt knekt, så di kalla 'en »Jönter» ätter torpet. Han va ute å rodde drag en gång, å då va de e stor gädda, som nappa. »Men ho hölt på å dra mej i sjön», sa Jönter, »så ja to å slo reva om livet, å sen satte ja mej å ro i lann. Då blev ja lite starkare förståss, så då måste ho följa mä. Å när ja kom i lann, så skulle ja oppför en brant backe å släpa reva ätter mej. Men just som ja skulle binna fast'na ve ett trä, så ryckte gädda lina ifrå mej å la iväg ut i sjön. »Surr, urr, urr», sa de, när lina löpte å rullen. Å sen såg bar aldri te'na mer», sa Jönter.
Sjörå och näck
Här ve Göntorp där har di sitt hästa, som har gått nere ve sjön å betat. Å rätt va de ä, så har di sprunge(t) i sjön, så vattnet har stänkt om dom. Å sen har di vari försvunna. Så de ä inga riktia hästa, de.
Sjörå och näck
De va en ättermidda ja va ute å skulle lägga ut revera. Å när ja hölt på mä å beta på, så fick ja höra, att de plaska bakom mej, å när ja vände mej om, så sto de en häst där nere ve sjökanten å åt utå vassen. Ja tänkte först, att de va någen häst, som gick på bete där i skogen, men ja fick snart si, var han hörde hemma. För rätt va de va, så körde han rakt ner i sjön. Så de va allt sjöråt de. Men han va precist som en vanli häst å gick å åt utå vassen. Men konstit tyckte ja också de va, att vassen va kvar, fast han åt utå'n.
Sjörå och näck
De va två styckna, som skulle ut å lära sej spela utå Näcken. Den ena han va torpare här oppe. Men di visste, inte å varandra, utan di gick ner te bäcken var för sej en torsdaskväll å satte sej. Å då när den ene dro på fiolen, så trodde den andre, att de va Näcken, som hadde kommit å börjat spela; så han vart rädder å sprang hem. Men den andre, när han hörde, att de braka i buska, så trodde han förståss också, att de va Näcken, så di la å hem de fortaste di kunne, båda två.
Sjörå och näck
Oppe i Skeve fanns de en spelman förr, som hette Lindblom. Ja, de ä lä nåra år, sen han dog. Men de va lä mäst den likste spelman, som har funnets här i trakten. Han kunne spela bå fiol å klarnett å nyckelharpa. Men han söp så förskräcklit. De sa di, att han hadde lärt sej spela utå Näcken. De bruka han visst säja själv också. Ja hörde honom en gång, de va på en lekstuva opp i Skeve-socken. Å Lindblom va där å spela. Men då tyckte ja mäst, att de va lite kuslit. Han va fuller redit, å rätt va de va, så brast han i gråt å dro te mä Näckpolska. Då vart di rädda å to ifrå'en fiolen. Men han gick bara sta å skaffa sej e tocken där trebent gryta å spände stränga på grytföttera, å så fortsatte han å spela Näckpolska på gryta. Men likre spelman har ja då allri hört.
Jättar och troll
När di byggde körka här i Regna, de va på sjuttanhundratalet, då skulle di sätta opp ringklockera. Å då va de en jätte, som ville slå å torne för dom. Han sto ve Göntorp å kasta en sten, men den kom åt fel håll å slo ner ve Mon, å där ligger han än i da.
Jättar och troll
De ä en sägen, att de va en jätte, som kasta en sten å skulle slå te klocka ve Regna, för han va rasande på de där klockljude. Men den sten han ligger på Göntorpe gärde. Emellerti, di kallar den där sten för Jättesten.
Jättar och troll
Här i vår äng där ligger de en stor sten, som en jätte ska ha kastat på Regna körka. Han stog på andra sida, men sten kom för långt, så han råka inte körka. Men de ä ett märke i sten ätter jättens tumme, å sten kallas också »Tumsten».
Sägner om kyrkbyggen
Den gamla ridstigen som går fram till Högrödja gick förr rakt genom stensättningen, och man lär kunna följa den norrut i markerna. På Kyrkbackens ägor har vi också en gammal offerkälla. Den stenade jag en gång igen, men för att korna skulle få vatten, har jag öppnat den på nytt. När de plockade upp stenarna ur källan, hittade de en del saker på botten, däribland några stenar som blänkte som guld. Men det lär bara vara bronsklumpar, den ena med en påbörjad figur.
"Hinjakta" eller O´ns jakt
Att Odens jakt har existerat, det vet jag, för jag har själv både sett och hört hinjakten. Om det var Oden eller Hin själv som var ute på jakt, det lämnar jag därhän. Ibland kunde Hinjakten uppträda som ett koppel gläfsande hundar sammankopplade med en glänsande kedja. Det konstiga var, att de trots sammankopplingen kunde rusa fram bland träden i skogen utan att hind¬ras av dem. Det såg ut, som om kedjan skulle ha gått rakt igenom träd¬stammarna. Ibland återigen märktes hinjakten bara som ett starkt flåsande och ett kallt vinddrag. Jag har sett hinjakten en gång och hört den två eller tre gånger. De första gångerna var jag tio elva år. Det var i en äng i Svinstad som kallas Löten. Jag gick där i skymningen, då jag rätt som det var fick höra ett starkt flåsande och ett kallt vinddrag rusa förbi mig, men jag såg inget röra sig. Det är klart att jag inte dröjde kvar i onödan. Nästa gång, ett par år senare, gick jag i samma äng, då jag plötsligt fick höra ett vinande ljud följt av ett starkt vinddrag dra förbi mig, men inte heller då såg jag någonting. Men ännu en gång skulle det hända. Det var 1909. Jag var på hemväg från en by, där jag hade varit på kvällen. Vid midnatt hade jag att gå över ett gärde som låg mellan två skogar. När jag hade hunnit ungefär till mitten av gärdet, fick jag höra hundskall från den ena skogen. Först hördes skallet på ganska långt håll, men det kom närmare i rasande fart. Det dröjde inte många minuter, förrän jag fick se fyra sammankopplade hundar komma utrusande ur skogen. De gick obehindrat fram genom gärdesgårdar och träd, utan att kedjan hindrade dem. Jag såg tydligt kedjan glimma i månskenet; det var fullmåne och högsommar. Kopplet rusade förbi mig på 50 meters avstånd och fortsatte rakt igenom gärdesgården och in i den andra skogen, där det snart tystnade. Någon jägare såg jag inte.
"Hinjakta" eller O´ns jakt
I oktober 1893 hände det att en kvinna i Svinstad såg Hins jakt med jägare och allt. Hon var på väg hem från en familj, som hon hade besökt. Det var sent på kvällen och ganska mörkt. När hon var kommen ett stycke på väg, mötte hon en kvinna som flydde med stor hast framåt vägen. Strax efteråt mötte hon en ryttare, som stannade och frågade, om hon hade mött någon kvinna. Hon svarade,, att hon hade gjort det. Om en stund hördes ett skott och ett gällt skrik. Strax kom ryttaren galopperande tillbaka, och framför honom på sadeln hängde kvinnan framstupa med slängande bröst. Kvinnan som upplevde den hemska synen svimmade. Efteråt visste hon inte, hur länge hon hade legat avsvimmad och inte heller hur hon hade kommit hem.