S:t Lars, Östergötland
Svart sugga rev ned Svinstads kyrkbygge
När kristendomen hade kommit till Bankekind, dröjde det inte länge förrän tiden var inne att bygga kyrkor. Så skedde också, bl.a. i den bygd som fick namnet Svinstad.
Åldermannen sammankallade en stämma för överläggning om var kyrkan skulle stå. Det blev överenskommet att kyrkan skulle byggas i närheten av den plats, där gården Erikstad nu ligger. Skog fälldes, timmer höggs, och virket forslades till byggnadsplatsen. Arbetet började, men tredje natten började ofog bedrivas. Det var inte annat att göra än att samla ihop den kringspridda materielen och börja på nytt igen. Men nästa natt upprepades förstörelsen, och så skedde det i fortsättningen varje natt.
De som ledde bygget samlades till rådslag. Alla var överens om att den utsedda platsen var den absolut bästa, men efter långt parlamenterande lyckades slutligen byggmästaren förmå stämman att låta utse en annan plats för kyrkbygget. Men innan dess gällde det att utröna, vilka de var som inte ville ha kyrkan på det först utsedda stället.
Nästa natt gick ett par av de styrande till bygget för att speja efter nidingarna. De gick dit, så snart det hade blivit tillräckligt mörkt, och gömde sig bakom en del bråte.
Först framåt midnatt började stockar och stenar flyga omkring i luften. Till en början såg gubbarna ingenting annat än de föremål som flög omkring åt alla håll. Men rätt som det var fick de se en stor, svart sugga följd av en kull smågrisar gå omkring och bryta loss bjälkar och plank och slunga omkring dem med sitt långa, kraftiga tryne. Gubbarna gav upp ett illvrål, dels av rädsla, dels för att skrämma suggan. Men i ett nu var suggan och smågrisarna som uppslukade av jorden. Männen skyn¬dade hem. Nästa morgon gick de till prästen och talade om, vad de hade sett under natten.
När händelsen hade kommit till åldermannens kännedom, sammankallade han folket till överläggning. Nu förstod var och en, att det var övernaturliga makter som ville hindra, att någon kyrka blev byggd på det stället.
Stämmodeltagarna gick bort till byggplatsen för att titta på eländet. Någon satte i fråga, om prästen hade glömt att viga kyrkotomten, men denne förklarade, att det var det första han hade gjort, sedan det blev bestämt att kyrkan skulle byggas där. Att det inte lönade sig att fortsätta med bygget, det var tydligt.
När diskussionen pågick, närmade sig en storvuxen gubbe. Han såg mycket gammal ut, men det syntes i alla fall, att han hade väldiga kroppskrafter.
I ska inte försöke å bygge erat gudahus här, sa han. Ja vet, att I tänker göre dä. Men dä kommer inte å lyckes, för här ä dä starke makter I har å göre mä. Om I vill ly' mitt rå, så ska I köre grunnstocken te en anner plass, men han ska dras utå ett par helsvarte tvillingkalve, å dä har I inga. Men nere på Mälänga går dä ett par tockne på bete, å döm kan I få låne. Gubbarna ville veta, vem den främmande var. — Dä gör däsamme vem ja ä, svarade gubben, men gör söm ja säjer! Tvillingkalva mina, å dam får I låne; skicke dit en kar hare! Dä ligger ett ok ve sjöstranna. Ta å lägg dä på öka; di ä inte svåre te få håll på. I får köre döm hit, men söm I ha spänt döm för stocken, så får I inte ta i tömma videre, utan låt kalva gå dit di vill, å där di stanner mä stocken, där ska I bygge körka, å där får I ha 'na i fre.
Så snart gubben hade sagt detta, var han spårlöst försvunnen. De svarta tvillingkalvarna gick och betade i Mälängen. Det var lätt att fånga dem. En timmerstock spändes efter dem, och sedan bar det av i flygande fläng. Kalvarna rusade uppför en större höjd. Några av männen skyndade efter. De såg åt vilket håll kalvarna sprang, men när de kom upp på höjden såg de inte ett spår av kalvarna utan bara stocken, som de hade lämnat efter sig.
Stämmodeltagarna förstod mycket väl, att de hade att göra med övernaturliga varelser, men eftersom dessa tycktes vara välvilligt stämda, beslöt de att lyda deras vilja. Kyrkan byggdes på den anvisade platsen, och där står den än i dag. Socknen fick heta Svinstad till minne av att det var ett svin som var upphovet till att kyrkan byggdes, där den nu står. Men i början av 1900-talet byttes det gamla namnet ut, och socknen fick efter häradet heta Bankekind.
Ja, så berättade min mor sägnen om Svinstads kyrkbygge. Hon var född 1858, och hennes släktingar hade bott i Svinstad i hundratals år.
