Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det var en gång ett brudpar, som hade varit i kyrkan och vigt sig. När de voro på återvägen mötte de några troll, som gåvo dem vin allesamman. Men när trollen kommo till den siste ryttaren, slog han glaset i vägen och red undan. Trollen sprang efter honom men han red in på kyrkogården, och där hade trollen ingen makt över honom. Alla de andra i följet blevo troll. Ingrid Larsson, Näset, berättade: Vid Kvarnberget är ett hål i berget. En kväll hade några pojkar lagt stenar i hålet, men på morgonen voro stenarna borta. Då tänkte pojkarna, att det var trollen, som plockat bort stenarna, och sedan dess har hålet fått heta "Trollhålet".
Jättar och troll
De ä en sägen, att de va en jätte, som kasta en sten å skulle slå te klocka ve Regna, för han va rasande på de där klockljude. Men den sten han ligger på Göntorpe gärde. Emellerti, di kallar den där sten för Jättesten.
Jättar och troll
Här i vår äng där ligger de en stor sten, som en jätte ska ha kastat på Regna körka. Han stog på andra sida, men sten kom för långt, så han råka inte körka. Men de ä ett märke i sten ätter jättens tumme, å sten kallas också »Tumsten».
Jättar och troll
Ja hadde e granngumma, när ja va barn, å ho såg en gubbe, som kom ut ur ett berg å ville ta'na. Ho hadde ett par kor å en gris mä sej, å då ropa gubben åt'na, att ho skulle komma tebaks å hämta grisen.
Troll och jättar
I Örberga körka där ska de hänga ett trollben i koret. Å de va stort, så de va som de värsta karbann. Å de där trollet de skulle åska ha slatt ihjäl ute på Örberga gärde. Men ja vet ju inte, om de va sant. Nog hang de nåt där, men ja vet ju inte, om de va ett trollben.
Troll och jättar
De va ve Ölandsberga i Smålann ve den här sjön (Vättern), nåra flicker va ute å skulle plocka halla. Ä då fick di si e så grann å vacker fröken, som satt på en sten, å ho hadde rett ut sitt långa hår, å de va så gullgult å blankt så. Å ho kamma å hämta på sitt långa hår. Ä så breve sej hadde ho brett ut en massa å gullkejer å grannlåt. Men flickera di sa: »Nu ska I få si, att de blir oväder riktit. Å di hadde inte gått långt, förrn åska börja å gå, så de va alldeles förskräcklit. Å åska slo ner precist på samma plass, där ho hadde suttet.
Troll och jättar
De va en gubbe nere i Åsa i Grännasocken, som gick å högg ve i skogen. Ä en da så mötte han ett litet fruntimmer, som va så grant å vackert. Å ho ba'n att han skulle göra en gressel å e raka åt'na. »Men då ska I lägga de ve eran huggekubbe, när de blir färdit», sa ho. Jaa, han gjorde i orning sakera åt'na å la dom ve huggekubben. Å morron ätteråt så va gresseln å raka borta, men då lå e lita brökaka i stället där. Å han to brökaka, å di hadde'na länge, men sen åt di opp'na, å ho smakte bra. Sen en da så fick han si nåt, som låg på marka; å han to i'et förståss. Men sen ätteråt så gick han i skogen igen en da, å då mötte han'na igen. Å då sa ho: »Farbror ska inte röra ve sakera, som vi lägger ut; men nu när farbror har rört ve't så får farbror behålla't, men farbror får inte göra om'et». Å gubben han to di där sakera å lät prästen si på dom; å prästen han skickte dom te en gullsme, å gubben han fick la en flera hunnra kroner för'et, så han vart riker.
Troll och jättar
Den här Alfred i Valsbäck, han hadde en tocken där spirtuss. Han va riker, så de va förskräcklit. Å när dotra skulle gifta sej, så på kvällen så börja de raka oppe på vinna, där di hadde sia saker, alldeles ryslit. De va så en kunne tro, att hunna va där oppe å åt opp så mycke som fanns. Å di gick opp, men di så ingenting. Men te slut så sa Alfre: »Ja ska la gå opp ja», sa han. Å sen vart de tyst. De va la spirtussen, som vart orolier förståss, för han hadde la inte fått nån mat.
Troll och jättar
Ja, de fanns mycke sånt där förre, men nu har di huggt ut di store skoga, så di har ingenting å hålls i. Å åska slår la ihjäl mycke sånt där också.
Troll och jättar
När di hadde tajet den där kyrkklocka från Rögavel te Rogslösa körka, då så kasta jätta en sten på körka, men i desamma så börjte klockera å ringa, å då orka han inte fram mä sten.
Troll och jättar
Bror min han såg sån där skit i yngre dar. Di va ute å leta krittera i skogen en da. Då fick han si en gubbe, som satt högt på en sten, han va så branter så ingen kunne klättra opp på'n en gång. Då sa han te mor: »Ska vi inte fråga den där, om han har sitt te kora». — »Hocken», sa mor. »Den där gubben», sa han. Men ho såg ingen, men han så'n.
Troll och jättar
Di sa att de va en drake oppe i en hage, vi hadde, som di kallte för Björnmarka. Å han hadde sölver, som han vakta, sa di.
Goknös
De va ett torparefolk unner en stor herrgård, som trolla bytte bort en pojke för. Å den där bortbytingen han vart så stor å starker, så de va förskräcklit. Te slut så hadde di inte arbete nog åt'en ve torpet, utan han skulle få arbeta ve herrgårn. Där hadde di en stor veflo, som han skulle hugga opp. Å de to inte mer än två timma, så hadde han hugget sönner all ven. Då skulle di låta'en tröska på laet. »Men då får I allt si te, att I kan få rett på agna», sa han, för si han slo, så agna rök långt ut på gärdena. Å de tålde inte länge fören han hadde trusket slut på all säa. Sen skulle han bära opp säa på magasinet, å då to han fyra säcka i taget å bar opp. Sen när kriget bröt ut, så skicka di ut'en dit, för di ville bli å mä'n. Å då, när di gjorde i orning massäck te'n, så gick de åt två oxehuder te ränseln, å smört de packa di i en stor så. När han kom ut i kriget, så slog han ihjäl så många, så de va förskräcklit. Så satt han å åt massäck en gång, å då sköt fiendera, så kulera ramla ner i smörbytta hans. »I ska la inte kasta smör i smört», skrek han åt dom. Han hette Goknös, den där.