Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Svartkonst
En skulle ha en ”trôllpôs” i huset om en skulle ha något till motgift för trolldom. I den påsen vet jag att det fanns hyskor, hakar, nålar, spännen, knutar, tänder av björn, näbb av skata. Jag mins, att vi hade en sådan över dörren hemma. Men han blev bortkastad.
Trollkunniga i allmänhet
Det kunde också hända att Kalle blev utsatt för andras trolleri. En gång fick han se en granne stå och nappa hår av hans egen enbetsstut. Kalle förstod, att grannen skulle ha håren att trolla med, kanske rentav förgöra stuten. Vad Kalle röt åt grannen, det lämpar sig inte i tryck, men det var "kraft i ola", och den andre miste makta över stuten.
Trollkunniga i allmänhet
August Karlsson i Norrhult trodde på alla slags skrock. Förr, när han var yngre, brukade han gå upp i kyrktornet och skrapa lite malm av en klocka, vad ban nu skulle ha det till för slags trolleri. Men trolleri var det.
Trollkunniga i allmänhet
En gång fick August Karlsson sin bössa skämd. När han berättade om missödet, lät det såhär: När jag skulle skjute, va dä stört omöjlit. Ja tryckte åv, å skötet geck, men hagla rann ur pipa på bössa, som om dä hade vatt tjäre som rann ur'a. Dä ä inte rolit, när en får bössa så skämder. Men då gäller dä te å kunne e smule. Vad han kunde berättade han aldrig, men han lät så bestämd och trovärdig, att var och en måste tro, att det var en småsak för honom att ställa en skämd bössa till rätta.
Trolleri
Nämndeman i Orrkulla hade skaffat sig en kikare. Orrkulla ligger rätt högt, och med kikaren kunde han se sig omkring ordentligt. En gång omkring 1905 fick en granngumma titta i kikaren ett tag. Hon såg bortåt Hult till, och hon såg, att avståndet minskades på ett ofattbart sätt. — Tänk, den där näm'man i Orrkulla, berättade hon efteråt, han har en maskin som han kan dra te sä gåle mä. Ja lånte maskin å sto å dro te mä Hult.
Bösskämning
En som hade särskilt mycket att berätta om bösskämning var August Karlsson, 90-åringen som hade så mycket fantastiskt att. berätta. I egenskap av fattigvårdsstyrelsens ordförande hade jag mycket att göra med August Karlsson, och jag minns ännu många av hans historier. En av dem handlar om en jägare från Söderhult. Han fick ideligen upp en hare som han sköt på gång på gång. Men hur han än sköt, sprang haren vidare. Jägaren talade med August om saken. Ja ska ladde byssa åt dä (dej), så får vi si, om dä inte går bättre, sa August. Så laddade han. Jägaren gick ut, fick upp haren igen och sköt. Haren stöp, men när skytten kom för att ta upp honom, fanns ingen hare, bara en smula träsplitter och spån.
Bösskämning
August påstod, att han kunde skämma bössor, men hur det gick till, det ville han aldrig lära ut, "för si, folk kunne använde konsta i onöda", sa han. Han ville också låta påskina, att han kunde ta jaktlyckan av folk. Det gjorde han bl.a. en gång, när en hel del herrar från det bolag som förr ägde Finspångs bruk var på besök i Tidersrum för att jaga. Herrarna brukade ta Karlsson med på jakt, men den gången hade gubben kommit i onåd och fick därför inte följa med. Själv berättade han, att han hörde skott på skott från skogen i tre dagar. På tredje kvällen skickade sällskapet bud och ville ha Karlsson med sig nästa dag. — Nänä, nu ha I jaget i tri dage, så mej behöver i fäll inte ha mä, svarade gubben. Han fick då till svar, att jägarna inte ens hade fått en harpalt. — Då visste allt ja, att I inte skulle va goe te å få nått, när inte ja va mä, hånade August. Dagen efteråt var han med, och på bara en liten stund hade herrarna fått två harar och två tjädrar. Efter den betan gick inte Finspångsherrarna ut utan August Karlsson, när de skulle jaga i Tidersrum.
Bösskämning
Min far var från Tidersrum, och det var han som talade om den här historien. Han trodde inte på något slags skrock, men han var intresserad för allt sådant. Det här är emellertid rena sanningen, det gick han i god för. Jag för min del tror att det mycket väl kan vara sant, men det var nog mera suggestion än trolldom. Vad huvudpersonen hette kan göra detsamma. Han skulle emellertid åka till Norrköping för att handla, och bl.a. hade han en del vilt att sälja, för han var jägare. Bonden hade lovat att ta med lite vilt som torparen hade skjutit. Eftersom det hände så sent som kring 1880, kan det göra detsamma att nämna namnet på torparen. När han skulle lägga sina saker på lasset, hade han mer än bonden. Därav följde, att bonden blev arg. Han släppte sig, och torparen förstod mycket väl, vad det betydde. Bonden ville skämma hans bössa. Och det lyckades honom också. När torparen skulle skjuta ett skott, blev han så velig, att han inte kunde få sikte på nånting, eller om det var bössan som krånglade.
Bösskämning
Torparen berättade senare, hur han har sig åt för att bota bössan. Han gick till en gumma nånstans i Småland som hade rykte om sig att kunna lite av varje. Hon tog fram en bok som var så gammal, att bokstäverna var röda, och där läste hon, hur fallet skulle behandlas. Gumman kunde trolla på avstånd, och hon satte på bonden en sjukdom, så att han blev sängliggande. Frampå vårsidan var han så illa däran, att han inte kunde hålla sig längre utan nästan kröp iväg till torparen. När han kom in, tog han bössan från väggen. Då först släppte krämporna, och bössan blev duglig igen. På torparn var det heller inget fel, utan han kunde hålla på med sin jakt.
Folkmedicin
När man förr hade fått en tand utdragen, skulle den alltid följa med hem. Det var noga med att tanden skulle brännas eller åtminstone gömmas väl. Om t.ex. en råtta fick tag i den, så blev följden, att man fick alla tänderna förstörda.
Folkmedicin
I Norra Vi bodde en annan allmogeläkare, August i Nyänga. Han var lantbrukare, jägare och fädoktor. När jag var pojke, fick jag en förskräcklig värk i ett öra. Att söka läkare kom aldrig på tal, utan jag fick ge mig iväg till August. Han såg strax, hur det var fatt, och inte var han rådlös. Han tog en snäppare och satte den bakom örat på mig, och så slog han ett par kraftiga slag med en hammare. Det rann ut en massa var, och snart var örat bra igen. Märket efter hålet syns ännu en smula, och det är inte så underligt. Men hade inte August i Nyänga funnits, så hade jag troligen inte varit i livet nu.
Folkmedicin
Daniel i Hjälmseryd var den verklige benspecialisten i Tidersrum. Han var lantbrukare liksom August i Nyänga och plåstrade liksom han med litet av varje. Min bror bröt en arm, och det var klart att han skulle gå till Daniel i Hjälmseryd. Daniel spjälade armen, och den läktes ihop så bra, att min bror aldrig hade ringaste känning av brottet. Han gjorde sina saker bra, Daniel, och om någon kom på iden att åka från Tidersrum för att söka läkare för ett benbrott, så hade det varit en lika stor sensation, som om någon nu skulle låta bli att söka läkare för samma sak.
Två sätt att bota "skärvan"
August Karlsson hette en 90-årig pensionär på Tidersrums ålderdomshem mot slutet av 1930-talet. Han trodde, att han kunde skämma bössor, sätta på folk sjukdomar och mycket annat. När han kom till ålderdomshemmet, kunde han inte dra jämt med en av de kvinnliga pensionärerna. Under en vild träta lovade Karlsson att sätta på gumman en sjukdom och ta elakheten ur kroppen på henne. På kvällen samma dag fick hon sitt livs värsta diarre. Hon trodde att hennes sista stund var kommen. Så snart hon öppnade munnen, behövde inte Karlsson göra mer än påminna henne, att straffet kunde upprepas. Gumman klagade för fattigvårdsstyrelsens ordförande. — Usch, en så'n gubbe, fräste hon, han kan ju ta livet av oss allihop. Men gubben hade ju mest att göra med folk som trodde blint på hans förmåga att trolla och sätta sjukdom på folk.