Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor och trollkarlar
Lövjerska hörde jag inte talas om. Finnarna var fulla med trolldom. Det gick inte an att vara säker för dem. Men bara en inte var rädd, så gick det bra. Såg de att en var rädd, så fick de makt med en och kunde trolla allt ont på en. I min tid gick det inte så många sådana. Men de kunde skicka trolldom i luften. Det var det vär- sta. Om en slog till en finne för näsan, så att blodet kom, så kunde han inte trolla den gång- en. Det var häxor, som for fram i virvelvin- den. De kunde ställa till allt ont. Elaka käringar hade mjölkhare. Hon tog både smör och mjölk där hon kom åt.
Hälsokällor och offerkällor
Det fanns en giktbruten gumma i Norra Vi som brukade skicka sin gubbe att gå den omkring fem mil långa vägen till Kuvehults källa för att hämta vatten åt henne, när värken blev för svår. Han travade iväg med sin tvåkannekruka, och när han kom tillbaka, tog gumman en klunk. Dä riktit känns hur dä ättle-pättler i kroppen, sa hon. Hennes omdöme om vattnets snabba verkan tyder på en stark tro.
Släktklubbor
Trävaruhandlare Sven Jacob Carlsson, L :a Ämtef all, Ulrika, hade i sina stora samlingar en s.k. släktklubba, som han hade fått från Kalkegryt i Ulrika. Carlsson var ytterst mån om att ta reda på alla uppgifter om de föremål som han samlade. I Kalkegryt kallades denna klubba släktklubban berättade han. Kalkegrytborna hade hört mycket talas om att släktklubbor brukades till att slå ihjäl gamla människor med, men de visste med bestämdhet, att ingen människa hade slagits ihjäl med denna klubba. De visste också, att klubban vid vissa tillfällen användes så, att närmaste släkten höll på skaftet. Ingen visste emellertid, vilka dessa tillfällen var. Kalkegrytklubban består av en stor masurklump, vars skaft bildas av en meterlång stump av den smala björkstammen.
Skrock och vidskepelse
Å när ja va där, så va de e flicka, som satt där å vänta, å ho hadde sån förskräckli tannvärk. Å ja såg, hur de gick te, när han bota'na. Ho ville, att han skulle dra ut tanna, för han bruka göra de. Men då sa han te'na: »Nää, då blir du så fuler, så då blir du aldri gifter». — »Ja skiter i hocket ja blir», sa flicka, »bara tannvärken går bort». — »Ja, vi ska försöka på ett annat sätt», sa gubben han. Å sen to han mä vänstra hanna å rörde si så här ve kinnbenet på'na. Å så plottra han, å spotta tre gånger. Ä ja satt så nära, så ja hörde, va han sa. »Hädanefter ska du inte värka mer än hånga" på taket å dagga i sola, å di dödas ben i jola», sa han, gubbestollen.
Häxeri och kloka
Di va så enfaldia, så di trodde, att barna le utå skogsrå eller sjörå, när di skrek. Å då to di stena å la i spiseln för te få reda på, hocka de va utå dom, som plåga barna; å då hadde di någe surt, som di fick te pipa. Å iblann så stöpte di bly i vatten över barnet, på tre ställen, först ve huvet, sen över magen å sen över föttera, å så sa di: »Sjörå, skogsrå å tomterå!» Å den längste blypinnen de va skogsrån, å den som skrek värst, när di stöpte, den va de, som plåga barnet.
Häxeri och kloka
När di va ute å jaga, då hadde di e lita låda i bössestocka, å där hadde di svagelstål. Å de stöpte di e torsdasnatt, å då skulle di stå på bibla, när di stöpte de där. Då skulle de gå riktit bra te jaga, å då skulle ingen kunna skämma bössa för dom. Å när di ville vara riktit säkra, så skulle di ta å lägga in ett bokbla, som di va säkra på, att de sto Jesu namn, i den där låda.
Häxeri och kloka
Somlia di to å la bössa på marken, å sen to di en orm å piska den, tess han inte hadde nån annan rå än te krypa in i bösspipa.
Häxeri och kloka
Om di kröp igenom stora talla, ihålna, då skulle de komma trollgubba fram, trodde di.
Häxeri och kloka
Dalkara brukar vara mycke kunnia i sånt där. Förr va de allti mycke dalkara, som gick ikring å sålde slipstena. Å då va de en gång en kar, som gick å stal en slipsten, menna dalkarn va inne i en gård. Men tänk, han kom inte ur fläcken mä slipsten. Så sa dalkarn: »Nää, ja ska fälle gå ut nu. Han har stått länge nog mä slipsten». Å si, den där, som hadde taji slipsten, han kunne inte röra sej från stället, förrn dalkarn kom ut.
Häxeri och kloka
Å en gång va de en dalkar, som tappa pänga, å de va e gumma, som hitte dom, men ho talte inte om'et utan behöll pänga. Då sa dalkarn han: »Ja, de ska nog visa sej, vem som har taji pänga!» Å den där gumma, de tålde inte länge, förrn ho tappa vartevia hårstrå, ho hadde på huvet.
Häxeri och kloka
Förr, när barna vart sjuka, så trodde di, att de va någe rå, som hadde skadat dom. Å då för te ta reda på, om de va skogsrå, sjörå eller tomterå, som hadde gjort de, så skulle di ta tre olika långa trästicker å lägga i en bunke mä vatten. Å den längsta sticka, de va skogsråt, den därnäst va sjöråt, å den minsta va tomteråt. Så skulle di ställa den där skålen unner sängen. Å på natta så skulle di få höra en smäll, å sen på morron så skulle e utå stickera ha sjunki te botten på skålen. Å den va de då, som hadde gjort barnet sjukt. Om di då gick å offrade te de där råt, en slant eller någe, så skulle barnet bli bra igen.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Så vet ja en annan gammal gubbe, en skomakare, han såg mycke spöken. Di kalla honom för Kaxen, för han bodde i ett torp, som hette Kaxetorpet. Å han hadde vari borta å gjort skor å skulle gå hem på natta. Å strax nedanför körka så mötte han en likförsel. De va en vagn mä kusk å kista på, å så va de ett bårtäcke över kista. Men när han kom ner te Kalvfallet, så mötte han sju stycken fågla, som gick på vägen, å di spela så vackert, så han sa: »Om I ville följa mej hem, så vore de inte svårt för mej te gå, när I spelar så där grant». Å tänk, di vände om å gick framför'en hela vägen å spela. Men när di kom dit, där han bodde, då stanna di å ställde sej mitt över vägen, så han kunne inte komma fram utan å trampa på dom. Då vart han rädder förståss å sa åt dom: »I Jesu namn, låt mej komma fram!» Å då la di å, å flög sin kos. De va enna unnerlia fågla. Di va stora som snöskater, sa han.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Å en annan gång så såg han också en likförsel. De va mitt för våran stenmur ve Björnhult. De va också mitt i natta. Då mötte han fyra stycken kara, som bar e likkista imella sej. Si, förr i tiden så körde di inte lika, utan di bar dom te körka. Men utå de va mitt i natta, så försto han, att de inte kunne vara riktit.