Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
65. Gasten han skrattade i skogarna. Där han var, skulle det vara något mördat, för där blev det en gast. Jag har hört gasten.
Medevi brunn
Jag var bara 24 år, när jag började som baderska vid Medevi, och där arbetade jag 59 somrar. När jag var 83 år, tyckte jag, att det var dags att sluta. Mycket folk brukade komma som extra gäster på midsommaren, ända upp till 10 000 eller fler. Det kom folk från hela Östergötland och halva Sverige. Folk gick mest till fots. Alla drack vatten vid midsommartiden. Men tänk, att ingen har kunnat hitta den där munkkällan! Fast jag kan tala om, var hon ligger. Hon ligger i en kulle i mossen strax intill.
Flera källor i Medevitrakten
Förre befallningsmannen Arvid Andersson, Medevi, berättade 1951, att de gamla som fanns i Medevi före honom hade talat om en källa med namnet Skabbkällan på Baggeby ägor öster om Medevi säteri. I den brukade folk förr lägga pengar för att bli av med någon sjukdom. Vilken sjukdom, det vet jag inte, sade Andersson, men om en får rätta sig efter namnet, så bör den åtminstone ha botat skabb. Jag tror inte, att de drack vattnet, för det var rätt dåligt. Inte heller har jag hört, att någon badade i källan, men många gick dit, offrade en slant och vart botade. Källan vart förstörd genom täckdikning, troligen i början av 1890-talet.
Flera källor i Medevitrakten
Jag känner också en sägen om hur Medevivattnet upptäcktes. En gång, när riksrådet Soop kom hem från Stockholm, till sin egendom Medevi, mötte han en av sina underlydande gummor, som hade varit alldeles förstörd av värk och som inte hade kunnat gå på långa tider. - Ska jag tro mina ögon, lär Soopen ha sagt. Är det inte du, Stubb-Maja? Gumman berättade då, att hon hade druckit ur källan på Lillängen och blivit frisk av det. Soopen skickade prov på vattnet till Urban Hjärne, och så var saken klar.
Flera källor i Medevitrakten
Vid Ryd fanns i min barndom en of ferkälla av blygsamt slag. Den låg i en bergskreva i Jockums hage. Jag hade en vårta på ett finger, och den hotade jag där. En skulle doppa vårtan tre gånger i källan, och så var det vissa ord som en skulle säga. Jag har försökt att påminna mig, vilka ord det var, men omöjligt. Samtidigt skulle en offra en ettöring och två knappnålar. Varje gång en doppade vårtan, skulle en säga de där orden, och för varje gång skulle en släppa en av de tre sakerna i källan. Så gjorde jag liksom många andra, och — tro mig eller ej — vårtan försvann kvickt.
Flera källor i Medevitrakten
Om man från Järsätter i Västra Ny går några hundra meter längsvägen till Övralid, kommer man till en avtagsväg som leder till Äskeberga. Några hundra meter från Övralidsvägen och strax vänster om Äskebergavägen ligger en källa. Den här källan har sett sina bästa dagar, men förr var den en offerkälla. Dit gick folk inte för att dricka bort sjukdomar utan bara för att kasta i pengar. Det var före min tid, men gammalt folk har talat om det, och det lär också ha hittats pengar i källan.
Flera källor i Medevitrakten
En järnhaltig offerkälla fanns vid det rivna torpet Källardalen under Blommedal, ett par km från Västra Ny kyrka, strax till höger om vägen till Bona. I min barndom, eller m.a.o. omkring 1880, gick varje dag ett 40-tal personer dit och drack på morgnarna vid midsommartiden, ungefär samtidigt som brunnsdrickningen pågick vid Medevi. Källan hölls i gott skick. Torparens hustru öste den varje morgon, innan drickningen började. Källan var överbyggd, och under taket fanns sittbänkar. En av de trognaste gästerna var klockare Axen. Varenda morgon gick han dit, år ut och år in.
Flera källor i Medevitrakten
Vid Uttersby fanns också en lika järnhaltig källa. Dit gick folket från Lemunda, Norra Freberga och andra gårdar i grannskapet och drack för hälsans skull. Nu är källan igenlagd. Jag tror, att ett täckdike går rakt igenom den.
Flera källor i Medevitrakten
Antingen vid Storkelsby eller Björka i Motala socken fanns förr en offerkälla. Mina föräldrar bodde vid Södra Skattlyckan, och jag gick ofta förbi och drack ur källan. Det var omkring 1880, och därför är det inte lätt att minnas, men jag är nästan säker på att källan låg på Björka. Jag såg pengar på botten, ettöringar och tvåöringar. De fick ligga, för ingen vågade ta pengar ur offerkällor.
Hälsokällor och offerkällor
Det är alltid något trolskt med berggrytor vid tredingskäl, eller tremansskäl som de också kallas. Vad som gällde om skäl, gränser, gällde också om korsvägar.
Avundsjuk gubbe i orrhamn
Jag vart redigt rädd en natt, när Alf var ute på långmanöver. Jag gick ut för att se efter, vad det var men såg ingenting. Men när jag kom fram till farstubron, hörde jag ett klamp som av stövlar på trappan. Jag sa åt syster min: det är nog Alf som är död och kommer och skrämmer oss. Låt oss vara i fred nu, sa jag, och så läste jag Fader vår och Väl¬signelsen, men ända tills solen gick upp, fortsatte det, och så vart det tyst. Men jag förstod, vad det var, för tidigare vid midsommartiden, när Alf var hemma, hörde vi ett förfärligt bultande på dörren. Alf gick ut för att se, vad det var. Jag fick då se något som liknade en orre sitta på källartaket. Han satt och bleg på mej så elakt. — Nej du, sa Alf, den där va ingen orre. Dä va allt värre än så, för inte ska du tro, att en orre slår sej ner på källartaket. Nej, dä ä gubben Kalle, ska du si, sa Alf. Han är avundsjuk, för att du fick körsbär. Alf hade förut brutit av en körsbärsgren och gett mej. Kalle hade själv planterat träna vid Österhult, och när jag åt av hans körsbär, missunnade han mej dom, förstås. Det påstods att Kalle använde människoben. Hur det var med den saken vet jag inte, men det kunde mycket väl ha vatt sant, om han nu använde dom för att få tur eller bara för att hota frat med. Frat, har I inte hört dä? Frat är diisamme som ohyra vettja.
Klubban som gav luffaren mat och husrum
Numera ser en sällan en luffare, men bevare oss, så många de var förr! När de kom och ville ha husrum, frågade de bara efter klubban, och så fick de gå till den som hade den. Han hade inte rätt att vägra dem husrum. Kom det en luffare till, så fick han gå till nästa gård och övernatta och få ett mål mat. På gårdarna kring Oppeby prästgård fanns klubban kvar länge och vid Västhy fanns den åtminstone till 1918. Jag var där en gång med ett lass mjöl, och jag minns så väl, hur arg hon var på klubban, fröken Ankarberg, som hade handelsbod där. Hon gav sig inte, förrän klubban kom bort, för så länge den fanns, var hon tvungen att ta emot luffare, hur de än såg ut. Men luffarklubban, byklubban som den också kallades, var bra att ha, tack vare den vart det en rättvis uppdelning mellan alla i en by.
Ridstigen Björkfors-Kisa
Om jag inte misstar mig, användes den där stigen som körväg på 1850-1860-talen, berättade lantbrukare Jonas Pettersson, Björkfors. Jag känner stigen mycket väl, men jag har aldrig åkt den. Innan biltrafiken började, skjutsade jag åt olika håll, bl.a. åt Kisa. Då körde jag emellertid den nya vägen. Men många gånger gick jag mellan Björkfors och Kisa, och då brukade jag vika av från nya vägen för att spara något hundratal meter. Den gamla stigen var på sina håll mycket rakare än den nya landsvägen, som också var byggd före vägingenjörernas tid. Det lär inte ha varit långt före min tid som folk slutade upp att köra på den gamla stigen. Den som inte tror, att stigen dög till körväg, han skulle bara se, hur vägen från Björkfors till Dymle såg ut strax efter 1900, innan vägen byggdes längs Björkarn. En åktur i Björnliderna skulle nog övertyga en tvivlare. Den som har lust att leta sig fram på gamla stigen Oppeby—Kisa går först fram till Rophalla. Där fick en förr stanna och ropa efter roddbåt, om den låg på andra sidan sjön. Så gick en i land vid Gäddnäset. Därifrån är det bara att leta sig fram till Millingetorp, och sedan är det inte långt till Kisa.