Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
I Tortorp bodde troll förr. När de bakat, kom trollen dit och skulle steka. Så kom där en man dit och hade en björn med sig. Så sa de till honom, att han inte kunde få bo där, för det kom troll om natten, men det var han inte rädd för, sa han. Frampå natten kom trolltyg dit och stekte korv. Björnen låg där på golvet. Så slängde trollen en varm korvbit till honom, och björnen brände sig på den och blev rasande och gjorde rent hus. En annan gång kom trollen igen och frågade, om de hade den store kissekatten kvar: "Ja, nu har vi två", sa käringen, och så blev det slut med trollens besök där.
"Hinjakta" eller O´ns jakt
Jo, nog känner jag till O'ns jakt. Jag har själv sett'en. Den hölls i lufta å jagade som en hel hop hundar. Om vinterkvällarna kunde en fä höre'n. Jag hörde O'ns jakt i min ungdom, när jag var ute och gick på kvällarna. O'ns jakt ä däsamme, som en del kallar för Hins jakt. Jag tyckte, dä va hemskt att den fule skulle ha makta i lufta. Nu för ti'n förklarer di, att sånt inte finns, men den som är gammel vet, att dä finns. Inte ska en neke för dä som en inte förstår!
Hästar och trollkunniga kuskar
När far var torpare, var han en gång ute och körde för en som gick i giftastankar. Han var på väg till en gård i socknen, där bröllopet skulle stå. Rätt som det var ville inte hästarna gå framåt. Far gick då av och tittade bakom skygglapparna och viskade något åt hästarna. Försök att köra nu, sa han åt den andre. Det gick. Jag frågade far, vad han hade sagt. Det fick jag aldrig veta, men så mycket förstår jag nu, att det kunde aldrig vara meningen att det skulle bli något bröllop av, och olyckligt vart det också.
Folkmedicin
Det var kanske på 1870-talet eller möjligen något senare. Lasse Löfgren i Lilla Stenstugan var 84 år, när det hände. Han kom i gruff med bonden i Frösvik och hotade att ta livet av en ko med en trollkula, som han hade lagt upp på en grindstolpe. Bonden blev betänksam och gick till Lasse för att göra upp. Lasse fick som han ville. Då pekade han på kulan och sa: När ho inte feck gå te Frösvik å döde e ko, så kan ho gå te Finlann å döde e so. Och som han hade sagt det for kulan iväg i sicksack genom luften.
Urgammal ridstig förbi Övralid
Från Kavelbäck i Västra Ny drar en sådan stig fram förbi Nedra Lid och Övralid till Ödeby i Motala. Ännu så sent som 1956 var den strax söder om Farfarsstugan vid Övralid synnerligen vacker, men efter tjällossningen följande vår kunde man inte känna igen den. Traktorkörning hade förvandlat stigens mjukt rundade tvärsektion till en rektangel. Söder om Ödeby hade förstörelsen redan 1956 fullbordats, så att stigen var omöjlig att följa utan hjälp av en person som hade följt den många gånger. Hemmansägare Georg Karlson, Järsätter, som var med och letade efter stigen, berättade, att han tidigare hade följt den fram till Djurkälla by vid Vättern. Stigen, som är känd under namnet Drottningstigen och Drottninggatan, har förr fortsatt från Djurkälla något norr om den nuvarande landsvägen Djurkälla—Illersjö.
Sista vargarna
På Stora Rösjö marker i Västra Ny ser man än i dag en ovanligt välgjord varggrop. Att Rösjöborna lade ned särskilt mycket arbete på gropen, berodde väl mest på att de var mera plågade av varg än de flesta. I en backsluttning invid en åker har gropen grävts ned till omkring fem meters djup på backens övre sida och tre meter på den lägre. I botten står på högsommaren vatten till omkring 60 cm djup. Gropen har formen av en upp- och nedvänd fyrsidig pyramid, och vattenytan bildar en kvadrat med 2,5 meters sida. Från botten är gropen stensatt till en meters höjd. Man ser också, att gropen har varit dränerad med ett stentäckt dike, som numera är igenslammat. Troligen har diket tjänat till att hålla undan vattnet, för att inte gropen på vintern skulle bli för grund genom isbildning. Stensättningens ändamål har varit att hindra vargen att krafsa sig ut. Gropen vid Rösjö var troligen en fallgrop. Sådana användes till fångst av räv, björn och varg. Gropen täcktes med ett lager av ris utlagt på stänger, och ovanpå hängdes lockbetet. Gällde det att fånga björn, så hängdes en bikaka upp ovanför gillret. Honung var det bästa som björnen visste, och del var nog lättare all fånga en björn än en varg. Det fanns många fallgropar i Västra Ny, men det måste ha varit mycket länge sedan en björn gick i en sådan.
Sista vargarna
Där det fanns en naturlig grop på ett lämpligt stiille, brukade folk sätta upp en bastant gärdsgård omkring den. Gärdsgården skulle luta inåt, för att inte vargen skulle kunna hoppa ur gropen. Hästkött var det vanliga betet för varg. När inte folk åt hästkött, fanns det alltid tillgång till sådant. Gamla hästar leddes fram till gropen och slaktades. Sedan togs skinnet till vara, men resten vriiktes ner i gropen till lockbete åt vargen.
Sista vargarna
Någon gång på 1850-talet sköts den sista vargen i trakten av Bona. Det var vargskall mellan Bona och Björnö. Den som sköt vargen var Örnstedt, en 18-åring, som redan då var skogvaktare vid Bona. När vargskallet började, låg vargen och sov på ett berg i Resjömarken. Det var spårsnö, och skallfolket vängde in vargen. Mellan Resjön och Bocksjön var nät uppsatta, men vargen aktade sig. I stället för att gå i nätet gick han ut på Bocksjön, och om inte Örnstedt hade varit så påpasslig, så hade vargen klarat sig. Vid nätet stod folk beväpnat med vargpikar, yxor och litet av varje, men närmast sjöarna stod skyttarna, för den händelse att vargen skulle undvika nätet. Örnstedt sköt, och vargen dog. Men skallfogden vart rasande och öste över Örnstedt en skopa ovett, för att han hade skjutit sönder skinnet. Rätta orsaken var troligen, att han tyckte, att det var försmädligt att Örnstedt, den yngste av skyttarna, skulle lyckas. Efteråt hände något som visar den allmänna förbittringen mot vargarna. När folket hade flått vargen, skulle han naturligtvis ha grävts ner, men det var för lindrigt, tyckte alla. I stället gjorde de upp eld och brände vargen.
Sista vargarna
Men det fanns också andra sidor hos vargarna än deras glupskhet. Skogvaktare Jan Jansson var ute och gick i Karlsbyskogen. Ute på en kolbotten fick han se en hel kull vargungar som lekte med varann precis som kattungar. Så nog fanns det något vackert också hos vargarna.
Sista vargarna
I slutet av 1860-talet sköts sista vargen i Västra Ny. Vargen hade först varit framme vid torpet Västerby och tagit en gris för torpare Löfgren. Vargen spårades till Persviksberget. Sockenborna uppbådades till vargskall, och näten spändes upp kring åteln. Den som hade turen att få skjuta besten var grosshandlare A. F. Thamsten, ägare till Björnsundet i V. Ny. Fastän jag är gammal jägare och har strövat omkring överallt i V. Ny, har jag aldrig fått veta, vilket berg Persviksberget är. Eftersom det inte kan tänkas bättre tillhåll för varg än Håleberget, som i min ungdom var rena vildmarken, håller jag för troligt, att det måste ha varit där som vargen sköts.
Sista vargarna
Sista vargen i Västra Ny sköts på 1860-talet. Jag såg'en inte själv, och jag vet inte ens, om jag var född då. Min mor brukade tala om vargen. Hon hade en liten gris, och en gång hände det att grisen kom springande in genom dörren. När mor öppnade, stod en varg alldeles utanför stugknuten. När hon talade om det för grannarna, vart det annat av. De samlade ihop en massa folk som sköt vargen. De satte upp nät och ordnade drev, och alla som inte hade bössor var med och förde oljud för att skrämma vargen in i näten. När han var instängd, sköt karlarna honom.
"Hinjakta" eller O´ns jakt
En gumma i Västra Ny, född 1825, berättade, att hon hade hört hinjakta många gånger på vissa stråk i socknen. Det var alltid två hundar som skällde, en med grovt och en med fint skall. Hon tyckte, att det lät som rävjakt, och hon tillade, att det kanske inte var något annat heller.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Jag kände en karl i Gogål (Godegård) som talte om, att han hade sett en liten trollgubbe utanför Svenskberget. Han visste också en del annat som han talte om. En gång kom en ryttare ridande. Vid Svenskberget stannade han, för han tyckte att det luktade så gott öl därifrån. Han bad att få smaka. En trollkona kom ut och räckte honom öl i en silverkanna. Men ryttaren fick ett stänk på handen, och där lossnade skinnet genast. Han förstod, hur det var fatt, hällde ut ölet och red sin väg med kannan. Men trollen rusade efter. När ryttaren hade kommit en bit på väg, mötte han ett troll av ett annat släkte som sa: — Rid i kors över plöjd åker! Det gjorde han, och trollen vart efter, för de måste följa fårorna, när han hade ridit i kors över dem. Kannan fick ryttaren med sig, och den skänkte han till Gogåls kyrka.