Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Folklig läkekonst
När en ko mistat matlusten skulle man göra en deg av mjöl och vatten. I denna deg skulle läggas levande gråsuggor som man sedan gav kon och matlusten kom igen. Då en kvinna fött barn skulle hon dricka mjölk och brännvin. Detta kallades kanaljirisäck och var stärkande. Om någon fin kvinna eller annan, hotas med trolldom skulle man slå till denna eller denne så blodvite uppkom. Då var trolldomen bruten. Man fick icke lägga diskade knivar i ett fat utan de skulle läggas där man bruka förvara dem då de ej användes. Lade man dem i ett fat, försvann lika många riksdaler från det huset som antalet knivar på stället.
Folkmedicin
Rigabalsam och myrrhatinktur var vi aldrig utan. Det var universalmedicin för slag och stötar. Röksvamp plockade mor på sommaren, så att lagret räckte hela året. En annan sak som aldrig fattades var häftplåster. Så'nt kokte mor själv, men det var inte samma sort som en köper på apotek nu för tiden. Häftplåster var något som drog, det. Men för bölder var inte groblad sämre. Det var inte vettigt va en kunde dra ut med groblad. Och gröt sen! Ett av mina första år som gift fick hustru min en bröstböld som hon fick behandling för. Den läktes för tidigt, och så började den bli ond igen. Då la vi på grötomslag, och ingen kan beskriva, så'n verkan det gjorde. Bra vart hon, och det snart.
Folkmedicin
I Mjölsefall bodde en gammal gubbe som kallades doktor. Han skulle dra ut en tand åt mig, och visst fick han ut tanden, men inte förrän han hade släpat mig flera varv runt i rummet. Folk påstod, att han hade fullt med ormar hos sig. Några ormar såg jag inte till... Men när vi talar om ormar, kommer jag ihåg, att min svärmor vart ormhuggen. Hon skar en bit av samma orm som hade bitit henne, och biten la hon på hugget. En kan tro, vad en vill om den sortens medicin, men bra vart gumman, så mycket är säkert.
Folkmedicin
Om en ska kalla tandvärk och vårtor sjukdomar, det kan vara en fråga för sig, men den sortens krämpor fanns det många sätt att få bot för. Det vanligaste var att gräva ett hål under en jordfast sten, smörja vårtan eller tanden med en fläsksvål och lägga svålen i hålet. Brännvin användes vid alla möjliga tillfällen. "Ta en sup, så blir du bra" lät det, om det var fråga om reumatism, huvudvärk eller magvärk.
Folkmedicin
På tal om trollmedicin, vet han, vad trollpackorna var mest rädda för? Jo, "tibast och vänderot, det är det som gjort mej emot" brukade de säga. De kunde sätta sjukdomar på folk och dra mjölk från korna, men tibast och vänderot var det bästa skydd som fanns mot deras konster.
Folkmedicin
Min far var 70 år, när han dog. Han var född i Folkinge, och där bodde han, innan han kom till Fröåsa. I Folkinge svedde han skog och sådde råg. Från en fälla körde han en gång ett lass råg och hade sin fästmö med på lasset. Hur det var så välte lasset. Båda kom under och fick var sitt lårben brutet. Ett år efteråt gifte de sig. Inte långt efteråt kom en varg in på gården och rev en galt. Vargen vart skrämd, och galten klarade sig. Några månader senare fick mor ett barn. När det föddes, hade det ett sår på kroppen. Såret var likadant som det på galten, och det ville inte läkas. Ingenting hjälpte, förrän mor fick blod av ett rovdjur att smörja såret med. Annars fanns väl inget sårmedel som var mer använt än snus. Med snus stoppade gubbarna såren fulla, när de hade huggit sig. Snuset friade såret från gift och läkte. Sjukdomar kunde också läsas bort. Jag skulle kunna säga namnet på en gumma inte långt härifrån som fortfarande läser bort ormbett.
Att stämma blod
En kvinna som var havande höll på att reda upp en svinränta. Hon visste, att det under sådana omständigheter inte skulle vara bra att sätta sig på slakttavlan. Men eftersom hon var trött och dessutom inte trodde på skrock, satte hon sig där i alla fall. När barnet föddes, var det skinnlöst i stjärten. Kvinnan försökte alla botemedel, men förgäves. Till slut kom hon att tänka på att hon hade suttit på slakttavlan. Kanske skinnlösheten kunde bero på det? Hon skar några stickor ur slakttavlan, kokade dem och smorde barnet med spade!. Dagen efter hade barnet redan fått skinn på de bara delarna.
Källan vid "Mormors trädgård"
Där borta vid Kuvehult var det ibland så mycket folk, så de låg överallt i skogen och gnodde sig med vatten och trodde att de skulle bli friska. Dit skulle alla människor åka. Min far och mor var där en gång. Far var alldeles full av reumatism, men mor var det nog inte stort fel på. De gick från Farsbo i Kisa en lördagskväll, de gamla stackarna, och kom inte hem förrän på söndagskvällen. Om far var alldeles bra då, det minns jag inte, men bättre blev han i alla fall. Inte vet jag, om det kunde bero på vattnet, tron eller gnidningen. Si, vattnet skulle gnidas in ända intill benen, kan tänka. En del gnodde med trasor, andra med granris. Den där källan var så känd, så överallt lät det: Lägg åv te Horns kulle, så blir du bra.
Källa på bergsluttning
Långt söderut i Kisa, på nordöstra sluttningen av socknens högsta berg Klacketorn, ligger en källa som redan omkring 1940 var nästan igevuxen. Vattnet ansågs vara starkast vid midsommartiden. Besöken vid källan utsträcktes till hela dagarna. Folk gick dit i större eller mindre sällskap, drack, tvättade sig och hämtade vatten åt sjuka som hade svårt att gå dit. Från källan rann vattnet förr ut genom en träränna, vars ändpunkt låg så högt, att man kunde stå rak under den, när man ville tvätta sig Några särskilda bruk i samband med drickning och bad är inte kända, men en del småföremål såsom knappar o.dyl. har hittats i källan. Denna källa blev omkring 1880 samlingsplats för religiösa möten, som hölls där ända till omkring 1920. Predikan hölls av lekmän på bergets topp, och därefter samlades alla kring källan för drickning och bad. Skälet till att. det avlägsna Klacketorn eller Klackeherget valdes till mötesplats är okänt.
Trolleri
I Skripa vid torpet Skeppstad under Örnström i Kisa bodde Bruzella i en liten, låg stuga, som nu är riven. Gumman hade några får, som betade på Lillön i Övre Killingen. Hon levde på sina får och på presenter som hon fick av släktingar och grannar, och det var nog inte så litet, för gumman var snäll och allmänt omtyckt. Hon var mycket anlitad för spådomar och kunde se både i det förflutna och i framtiden, sades det. 1874 blev Bruzella åtalad, för att hon genom spåkonster skulle ha utpekat en hustru i Örsebo för att ha stulit togarn (lingarn) från en granne. Bruzella hade använt älling, ett litet, runt träsåll med låga kanter. I sällingen lade hon en smutsig handduk, och i den hade hon lagt in en psalmbok, en hen, en vigselring och några solvor. I kanten av sällingen stack hon in en fårsax. Två personer fick sticka in var sitt finger i saxen från motsatta håll. Sedan ropade någon upp namnet på varje person i den by, där den misstänkta bodde. När den skyldigas namn nämndes, började sällingen röra sig och skuttade ur händerna. Så gick det till, när Bruzella var detektiv. För att vara riktigt säker på att lyckas hade hon dessutom människoben i sällingen, och det är ett knep som är väl känt nästan överallt.
Hästar och trollkunniga kuskar
Om jag kände kusken Karlsson? Jo, det vill jag lova. Han var mycket äldre än jag, och han var en karl som kunde sina saker ordentligt. Jag undrar förresten, om han inte kunde trolla. Nej, jag undrar inte alls, för trolla kunde han, och det är säkert ändå. Vi träffades en dag i Linköping. När Karlsson skulle åka hem, frågade han, om jag ville åka en tur med honom genom stan. Jag följde med, och rätt som det var föreslog han, att vi skulle gå upp på Druvan. Karlsson stannade mittför Druvan, och där ställde han hästarna utan att binda dem. — Nej, men inte kan du ställa hästarna här, sa jag. Här står de inte kvar, och så får du snart polisen på dej. — Var inte rädd du, svarade Karlsson, di rör sej inte ur fläcken. Vi gick in och beställde förtäring, och vi hade inte suttit länge, förrän vi fick se en polis ute hos hästarna. Men. Karlsson var lugn. - Jaha, javisst ja, dä kan fäll ingen hjälpe då. Vi åt färdigt och gick ut. Hos hästarna stod polisen kvar. — Vet ni, vem som har ställt hästarna här? Karlsson hade naturligtvis ingen aning om vem som kunde ha varit så vårdslös. — Ja, vi måste ta hand om dom, menade polisen, men de rör sej inte ur fläcken. — Dä va fäll ena besynnerlie häste, sa Karlsson, och som han sa det, satte han sej upp i skrindan. Hästarna satte iväg Nygatan uppför och jag har aldrig i mitt liv sett en sån fart. Nästan lika kvickt la ja åv åt mitt håll, för ellers hade jag väl fått för delaktighet. Men vad Karlsson hade gjort med hästarna, det vet inte jag. Något måste det ha varit. När förvaltare Heijl bodde i Hycklinge, var han i Kisa en gång. När han skulle åka hem, låg Karlsson och sov i stallet. Förvaltaren sa åt hållkarlen att spänna för hästarna, och så åkte han utan Karlsson åt Hycklinge till. Om en stund väckte hållkarlen Karlsson och talade om, att Heijl hade åkt. — Nu ä dä ja som ska ha skjuss, kommenderade Karlsson, och så bar det snart iväg. Borta i en backe vid Rothult stod Heijl med hästar och vagn, men hästarna stod still. Det var omöjligt att få dom ur fläcken. Karlsson tog tömmarna och hoppade upp på kuskbocken, och ögonblickligen satte hästarna iväg med god fart. Vad kunde det bero på? Ja, säg det!
Folkmedicin
Det här pekfingret, är inte det fint ihopläkt? Jag tycker inte, att det är ett dugg sämre läkt än den här armen, och den är ändå amputerad på ett lasarett av en utlärd läkare för bara 20 år sedan. Men när jag miste fingret, fanns ingen doktor till hands, för det är hela 81 år sen dess. Det var inte lätt att komma till en läkare på den tiden, och inte heller var det vanligt. Min bror, som var ett och ett halvt år äldre än jag, stod och högg med en yxa på en träbit. Jag skulle visa honom, var han skulle hugga. Innan han hade hunnit hejda yxan, var fingret avhugget. Jag gick inte in på en god stund, för att ingen skulle se, att jag hade mist ett finger. Men det vart naturligtvis upptäckt ändå. Mor min fläkte upp en röksvamp och trädde den över fingertoppen, och där fick den sitta en dag. Men sen började en plågotid. Varenda dag skulle fingertoppen smörjas med rigabalsam och myrrhatinktur. Det sved som eld. Far min måste hålla i mig, när mor hällde på medikamenterna, för det var mor som stod för kunskaperna i läkekonsten. Till sist var fingret läkt, men jag skulle tro, att en läkare nu för tiden skulle döma ut metoden.
"Fnöskakärrnga" och hennes jordkula
Fnöskakärrnga, ja, nog minns jag henne, men jag vet inte, om jag nånsin hörde hennes rätta namn. Det är bortåt 80 år sen jag såg henne, och jag minns, att hon var klädd likadant varje gång. Sommar och vinter gick hon klädd i en barskinnskofta. Hon gick framåtlutad och stödde sig på en käpp. Hon levde på att samla fnöske och sälja, och därför skulle jag tro, att det fanns en del folk som slog eld med stål, flinta och fnöske. Men hemma hos oss tände far och mor med svavelstickor, så jag har aldrig sett eldslagning på gammalt sätt. Men ska vi gå ut i skogen och se, var hon bodde? Just här ja. Stenröset liknar mest en igenrasad källare, men här bodde hon. Mitt inne i storskogen hade hon byggt sig en jordkula. Väggarna var av kullersten, och på dem låg ett tak av träslanor och ris. Alltsammans var täckt med jord. Det var inte stort utryme, men hon trivdes väl bättre här än i fattigstugan, kan jag tro. I varje fall gjorde hon allt vad hon kunde för att slippa komma dit. Säkert var hon bortåt åttio år, innan hon inte kunde klara sig själv. Här var det väldiga träd för åttio år sen, men jag tror att Fnöskakärrnga ändå hade en liten odling till husbehov. När hon gick och sålde sitt fnöske, fick hon här och där en kaka bröd eller en korvbit, om de nyss hade slaktat på något ställe. Nog måste man säga, att gumman gjorde sitt bästa.