Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Talesätt om julen
Ann'da trätt* ä jula slätt, tjugene Knut kör jula ut. *trettondedag
Mansdräkten i norra Östergötland
I Norra Skalltorp i Codegård bodde på 1860-talet och tidigare en gubbe som hette Jakob. Han var den ende jag minns som bar den gamla sockendräkten. Han gick alltid i knäbyxor av grå eller svart vadmal. Byxorna var knäppta nedanför knäet med blanka mässingspännen. Strumporna var blå och byxorna knäppta över strumpskaftet. Gubben Jakob var av medellängd, men tack vare sin dräkt såg han ståtlig ut. Jag har aldrig hört talas om att Godegårdsborna hade en särskild sockendräkt, utan den var nog gemensam för en större bygd. Dräkten minns jag mycket väl, men jag kan omöjligt påminna mig, hur huvudbonaden såg ut. När Jakob gick till kyrkan, hade han emellertid stormhatt, han som alla andra gubbar. På den tiden gick bara de gamla klädda i storm. Ungdomen gycklade med de gamla, tillbucklade hattarna. Sådana kunde man för resten få se på auktioner här i ganska sen tid, och när en pojkvalp hade ropat in en storm för en tioöring, kunde han roa sig med att sparka boll med den.
Folkdräkter
I arbetet gick så gott som alla med förskinn, och så gjorde jag i min ungdom. T.o.m. storbönderna hade förskinn utanpå kostymen, när de åkte till marknader. Sådana förskinn var mycket dyrbara och vackra, men när de vart solkiga, fick de tjänstgöra som arbetsförskinn.
Folkdräkter
I Tjällmo hörde förskinnet till kyrkdräkten, åtminstone i den del av socknen som gränsar mot Hällestad. Jag hörde också, att bönderna i Risinge gick i kyrkan klädda i förskinn. Till kyrkdräkten hörde svart eller brunt förskinn, men vid särskilt högtidliga tillfällen användes gult förskinn.
Klubban som gav luffaren mat och husrum
Det hände knappt en enda dag att det inte kom några luffare hit. När jag var pojke, kunde de ibland komma två och tre på en gång. De visste så väl, att vi hade luffarklubba, och att vi var skyldiga att ta emot dem. Det var naturligtvis ingen laglig skyldighet, utan det låg så till, att de fyra delägarna i byn hade kommit överens om att dela upp luffarna rättvist. Därför skaffade de sig en fyrkantig klubba, som de skar in sina initialer på. När en gård fick en ny ägare, skars också hans initialer in. Grannbyarna hade ingen luffarklubba, utom möjligen Tybble, men det är jag inte säker på. Närmaste by med luffarklubba var eljest Björnfall i Närke. Den som för tillfället hade klubban behövde inte ta emot någon luffare, om det inte kom fyra som ville övernatta. Om klubban fanns hos CPPS, dvs. Carl Petter Persson, så fick luffaren gå dit och hämta den. Han vred klubban medsols ett fjärdedels varv och fick då upp initialerna IAIS, Johan August Jansson. Till honom hade luffaren att vända sig, och han behövde aldrig gå dit förgäves. Johan August Jansson var min farfar. Om tre luffare kom samtidigt eller efter varandra, så hade den andre i ordningen att hämta klubban hos t.ex. IAIS. Vred han klubban, så hittade han initialerna CIL-G, som betydde Carl Johan Lindgren. Den tredje luffaren fortsatte med klubban till IPIS, Jacob Petter Jacobsson. Kom det en fjärde luffare, så var CPPS åter i tur att ta emot. När en luffare kom till Tjälltorp, fick han vanligen en halmsäck på köksgolvet och en hästfilt att dra över sig. Det där med hästfilten var egentligen ett slags skydd mot små "husdjur". Det var ju vanligt att luffarna hade sådana. Den som var fri från smådjur kunde vara säker på att ha full uppsättning, när han hade övernattat på några ställen. När en luffare hade övernattat i Tjälltorp, var värden kvick med att bära ut filten och lägga den på en häst. Jag hörde flera gånger påståendet, att lössen dör i filten, om man lägger den på en häst. Det äldsta årtalet som är inskuret på klubban är 1853, men jag är nästan säker på att klubban inte var byns äldsta i sitt slag. Klubbans ändamål framgår av den här nästan utnötta ristningen: De fatiger som komer til hyss om aftonen skal låna hus. Min far var inte glad åt klubban. Nog ville han ge luffarna mat och tak över huvudet, men eftersom klubban lockade luffare i alltför stora mängder till Tjälltorp, ville han bränna upp den. De andra tre Tjälltorpsbönderna trodde emellertid, att byn hade fått ett så gott rykte bland luffarna, att det inte skulle spela någon roll att bränna klubban. De ville ha den kvar, för att fördelningen skulle bli rättvis även i fortsättningen. Det var för resten inte bara obehag med luffarna. En del var trevliga karlar t.o.m. boklärda, som det hade gått utför med på något sätt.
Sista vargarna i Godegård
En gång, när mormor hade korna på skogen, fick hon höra ett förskräckligt råmande. Hemmafolket förstod, hur det var fatt och rusade ut. En varghona hade motat ut en ko i ett kärr. När folket kom fram, stod honan och höll fast kon, medan hela flocken av vargungar slet i juvret. Kon var så illa medfaren, att hon måste slaktas.
Sista vargarna
Så som vargarna härjade, är det inte underligt att folk fick hat mot dem och försökte hämnas, hur meningslöst det än var. I närheten av Tybble hade någon fångat några vargungar. För att komma åt deras mor gick han tillväga på ett vanligt sätt. Han stoppade in ungarna i en korg och hängde den högt uppe i ett träd, för att deras gnäll skulle locka fram modern. Det lyckades. När han hade skjutit honan, kom någon myndighetsperson och ville köpa ungarna. Skytten tog då en unge i bakbenen och dängde skallen mot en sten. Ungen dog, och mannen sa: Nu får ni köpa den. Likadant gjorde han med de övriga ungarna. Först när de var döda, ville han sälja dem.
Sista vargarna
Det var en Tillman i Kärnskogen som sköt sista vargen i trakten. En jägare hade tagit sex vargungar. Han hissade upp en korg med ungarna inuti i en gran. Sedan varskodde han länsman och tillkallade Tillman, som var bäste skytten i hela omgivningen. Tillman satte sig inom skotthåll, och när honan kom, fick hon vad hon behövde. Sedan ville länsman och några ståndspersoner köpa ungarna. Men Tillman dängde dem mot en sten, en efter en. När alla sex var döda, var de till salu. Det här hände någon gång på 1860-talet.
Sista vargarna
En bror till min farfar sköt den sista vargen i trakten. Det hände vid Tidingshyttan, Tjällmo, men årtalet vet jag inte. Någon hade hittat vargungar i en lya. En person föreslog, att ungarna skulle läggas i en korg och hängas upp i ett träd, för att de med sitt gny skulle locka till sig modern inom skotthåll för jägaren, som ställde sig på pass. Min farfars bror sköt varghonan, och jag är lycklig innehavare av hans mynningsladdare.
Sista vargarna
En del detaljer om vargjakten har jag hört av C. M. Wiss i Tybble, i samma skick som han hörde dem av sin far, som var den ende i jaktsällskapet som var beväpnad med gevär, men eftersom det var folk uppbådat från både Tjällmo och Godegård, måste det ha varit ett officiellt vargskall." När honan var fälld, uppträdde en person som ville köpa ungarna. — Vi är utgångna för att utrota de här djuren, sa skytten, och det ska vi göra. Så tog han den ena ungen efter den andra och dängde skallen mot en sten.
Sista vargarna
En gång gick en varg i nätet vid ett vargskall. Det fanns inga skyttar i närheten, men en del drevkarlar samlades med sina pikar. Ingen kom sig för att gå fram och sticka vargen. Pika'n du, ropade de åt varann. Nej, pika'n du, vart svaret. Till sist kom en skytt och klarade av vargen med ett skott.
En hundraårings minnen
Moster i Backa hade en ko som var sjuk. Håren reste sig på'na, och hon ville inte äta. Klara, min mans moster, kom till henne en gång. När Klara fick se, att kon var sjuk, gick hon till spiseln, rörde i eldmörjan och mumlade en liten stund. Jag frågade, varför hon gjorde så. Klara svarade inte ett ord. Kon vart frisk, och gumman trodde, att det var Klara som hade botat henne. Men jag har svårt att tro, att det kunde bero på Klaras mummel.
En hundraårings minnen
Jag hörde också ett annat sätt att stjäla andras mjölk. Min man låg på Vadstena lasarett ett helt år. Vid den tiden bodde vi på Norra Freberga i Motala, och jag gick den omkring tre mil långa vägen till Vadstena en gång i månaden. En gång gick jag vilse på hemvägen utan att märka något, förrän jag hade kommit ända till Högby kyrka. Där fick jag sällskap med en gumma, och vi pratade om lite av varje. Hon gav mig ett råd: Om I vill ha lite mer mjölk, sa hon, så kan I ta e lita gran å barke. Den mjölkskvätt som I har ska I sile genom kvisthålera i barken. Usch vali, tänkte jag, det var ju inget annat än trolldom. Kvisthålera i barken skulle väl föreställa spenar på något slags trollko. Och varifrån skulle mjölken komma? Naturligtvis från andras byttor och djur. Nej, aldrig har jag behövt göra något otäckt som jag har behövt ångra. Vi är inte ensamma, vi människor. Det finns en som håller reda på vad vi gör, och om det också är ont om allt vad vi behöver, gör vi klokt i att lita mer på Honom än på mjölkharar och trollkor.