Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
Varje jul måste någon av husfolket giva tomten ett glas brännvin och julgröt. När det så blev jul, skulle drängen bära brännvin och gröt åt tomten, men då de voro litet i strid med varandra, tänkte drängen, att han skulle spela tomten ett spratt. Då han kom till stallet med tomtens julmat, så åt han upp alltsammans. Sedan satte han spillning i fatet och glaset, så ropade han åt tomten, att han skulle komma och äta. Då tomten kom och fick se vad drängen gjort honom för ett spratt, flyttade han bort, och sedan har ingen sett honom i det stallet.
Trollkunniga, Mixus
Om den förut nämnde "Mixus", som skulle ha svartkonstbok och kunnat trolla, berättas bland menige man en hel del historier. Av dessa att döma synes Mixus ha varit en stor filur ehuru fången i sin tids vidskepelse. Efter flera meddelare vilja vi dra fram något om denne man. Di sa, att den där Mixus bar på sej en trâllpung, sâm han hade ormskinn, dyvelsträck m.m. i te trâlle mä, å han hade mänskeben i ämre (ämbar) å repstumpe, som fâlk ha hängt säj i å tocke där. Ja, dä va en otäcker kar, Mixus. Anners i Rämninge ha blitt så hemskt sjuker, för han drog fingerkrok mä 5 närkinge i Örebro, men där vart han nog trâlleter. Mixus bode honom likaväl, men då fick Anners ligge hos Mixus i tre torsdasnätter, å dä hörde Anners, att de va allri tyst hos Mixus, utan dä körde som mä kanoner på vinn. En gång erbjö sej Mixus te trâlle hem kora åt hädsmedstârpa, å för dä så högg han in e yx i e vägg, å så sköt han å ett skâtt mä bössa. Strax kom kora hem från hagen, å di sprang, så di kunne stupe. "Ja får lâsse (lossna) lite på yxa, sa Mixus, annars springer kora ihjäl sej!" Han lâsse lite på yxa, å mä dä samme gick kora lungt, fast di än va ett reditt stycke från Mixus. Dä såg ju unlitt ut, men dä va inte så kânstit, sâm dä såg ut, för Mixus ha tale ve en pâjke, att han skulle jäge fram kora, när han hörde skâttet, å säna så skulle han gömme sej i skogen. – Ja Mixus dä va allt en skâjare dä. En gång va Mixus likeväl tvungen te fare te Linköping å ta in ett tag på länsfängelset, för han ha använde olaglitt gift ve djurfångst. När så fjärskarn (fjärdingsmannen) skulle köre iväg mä'n te häktet, så kunnde di inte hinne fram på en da, utan di tog in i e bonnstuge över natta. Mixus låg i e å fjärskarn i e annan säng. Mitt i natta gick Mixus âpp i bare skjorta å skrek: "Nu lägger ja å!" å så kile han ut. Fjärskarn vart ju yrvaken å rädder, att Mixus skulle rymma, så han sprang ätter, utan te ha mer på sej än skjorta han heller. Men dä va kallt äm natta, å Mixus tänkte inte te rymme häller, så han ställde sâj bakâm dörra, å när fjärskarn ha sprunge ut, så smet Mixus in å la sej igen i den värme sänga. Men fjärskarn sprang ute halve natta å förkylde sej mä te lete ätter Mixus, å när han kom in, så låg den aset å sâv.
Trollkunniga, Pipusa
"Pipusa" i Lundarn var e äkta trâllkärng. Ho kunne bå ett å annat, å fâlk sa, att ho te å mä ha taje livet utå en dräng, sâm di hade där. Hur dä nu va, så vet jag inget så säkert, men nog kunne ho göre lite va ho ville. Ho va så pass, så ho kunne sätte in en kniv i en tall å mjâlke u den, å mjâlka den kom från en laggårl i närheten, fast ingen såg'et. Dä smör, sâm Pipusa säna kärne utå grädden från den mjâlka vart naturlittvis trâllsmör å inte nyttit för fâlk te å äte. Men sånt där smör va ju pricis likedant sâm annat smör å inte lätt te känne igen. Men âm en gjorde sej en kniv utå ångerstål å skar i smöret mä, så rann dä blo utå smöret, âm dä va förtrâllet. Ângerstål dä ä en sånn stålbit, sâm kan falle å e yxägg, âm en hugger te för häftitt. Men den där Pipusa å likeså Bengta i Forsen di bruke âfte ge orma mjâlk i små fat. Men när orma ha drucke, så lämne di en sârts små bite kvar i fata. Kärngera tog å la di där bita i mjâlka, å sän vart dä alldeles hemskt mä smör. Länge ätteråt va dä mycke gâtt om orm bå ve Lundarn liksom ve Forsen. Dä va allt rätte orma dä! Pipusa hade en hästeskalle hängandes över dörrn te laggårn för dä skulle bli tur mä djura, âm en hade dä.
Från gruvor och smedjor
Hällestads socken var fordom egen bergslag liksom också en del av de kringliggande socknarna. Men Hällestads bergslag var den förnämsta, ty här funnos över 50 gruvor med järnmalm, nära 30 hyttor eller masugnar och ett 10-tal järnbruk med hamrar, vilka utsmidde det tackjärn, som i hyttorna erhölls. Dessa bergverk drevos dock ej alla på en gång. Bergsrörelsen började här redan på 1300-talet och stod i sin flor under 16 och 1700-talen. Sedan gick det nedför, och genom ett kungl. brev av den 30 juni 1820 förlorade socknen sina bergslagsprevilegier och lades under landslag från och med år 1822. Några verk fortsatte emellertid, och ur från början ringa anläggningar utvecklade sig de stora järnbruken Borggård, Grytgöl, Ljusfallshammar och Bonstorp. De bästa gruvorna lågo på Malmstorps, Åsnebros, Ljusfalls och Sonstorps ägor. Alla ligga för länge sedan nere och stå fulla av vatten. De förnämsta hyttorna lågo vid Rämninge, Kattrum, Djurshyttan, Svartebo, Djuckerö och Österby. Hyttpiporna hava rasat ned, och blott ringa rester vittna i dag, om det som fordom satte sin prägel på livet inom Hällestads socken. Men ännu vandra sägnerna från mun till mun, om den tid då allt var liv och rörelse vid gruvorna och de små bruken i "Hällestadhabergh". I den s.k. Storgruvan vid Gruvbacken på Malmstorps ägor arbetade en dag ett lag på 14 man. Halva styrkan var från Sätra by, och åtminstone en del av de andra skola ha varit hemma i Vagelö. Då hördes plötsligt en röst innefrån berget, som sa: "Ni går för nära mi sängkammardörr". Då blevo de, som hörde hemma i Sätra högerligen förskräckta och lagade, att de kommo upp ur gruvan med det snaraste, men de andra gruvarbetarna stannade modigt kvar. Rösten hördes igen, och den ropade: "Nu släpper ja!" Då var gruvfogden nog fräck att svara: "Ja, så släpp då!" Strax rasade gruvan igen, genom att en bergvägg föll ned. Arbetarna dödades ej utan voro blott innestängda men utan möjlighet att komma upp. Alla försök att bispringa dem uppifrån misslyckades även, men genom en springa i berget nedsläpptes "spritärter" till de olyckliga, så att de kunde uppehålla livet. De instängda kunde meddela upp, hur fort vattnet i gruvan steg, och de levde i tre hela veckor och drunknade sedan en efter en i vattnet, som så småningom fyllde hålet i gruvan.
Palmstjärna
Många ha berättat om en viss Palmstjärna, som ägt Sonstorps herrgård och varit en mycket orättvis herre, men som också fick sitt straff. Vilken grund dessa uppgifter hava i historien, har jag ännu ej undersökt. För övrigt så hava två med namnet Palmstjärna ägt Sontorp: lagmannen Magn. P. död 1716 samt riksrådet Nils P. en av hattarnas ivrigaste partimän och deltagare i riksdagsstriderna under frihetstiden, död 1766. Folksägnen vet dock ej om mer än en Palmstjärna. Må vi höra hans bedrifter och hans sorgliga ändalykt på oförfalskad hällestadsdialekt. Mycket skulle förloras, om det översattes till högsvenska. Den där fähunn å Palmstjärna på Sonstârp han gjorde precis, sâm han ville. Han stal ett allande stycke utå Skånstôrp, för den byn ha fârr gått ner te bå Emåna å Hällsteåna, men nu vet du fälle, att den där store kilen, där såga å brägårn å förvalterebyggninga å skolan å mere därte nu står, den hör nu te Sonstârp, men den hörde förut te Skånstârp, besinn. Utå dä ä dä ju tydlitt att, sâm förfädera alltid ha sagt, Sonstârpe hytte fârr hörde te Skånstârp men Palmstjärna stl hytta. Å videre så stal han ett stort stycke skog på övasia âm Fârsen (Holmsjöfors), genom att han bare rev ut ett bla u jordeboka i Stockhâlm. Mycke mer orätt gjorde han, å ingen kunne straffe honom för han va för stor kanalje te dä. Han hade rå å bygge en väg genom skogen, sâm va så brer, så han kunne ha tre häste för sin vang på en gång, när han körde âpp te bruket Annstinefôrs (Anna-Stinafors), sâm låg bra långt nârr ut. Vägen, sâm han ok på, la dalkare, å därför så kalles den än i da för dalkaravägen. Men dä gick likaväl i dricket för Palmstjärna te slut. Si han va höger herre ve hâvet (hovet) mä den aset, å en gång så ha han föolämpe drâttninga å ladd ut'na från rikssalen. Men då va dä fälitt. Han vart dömder te kysse "tyske jungfrun", sâm va ett särdeles pinoreskapp så inrättet, att när en gick âpp på fôrste trappsteget, så slog jâmfrunn ut hänra, å när en kom äpp på andre trappsteget, räckte ho ut munn, men när en kom på tredje steget å skulle kysse, så slog jâmfrun ihop arma âm halsen på den brottslige, å huvet vå åklift i ett tag. När nu Palstjärna vart dömder te kysse tyske jungfrun, så förstår vi, hur dä gick mä'en den otäckingen. En del säjer, att dä kom ett par föklädde ryttere te Sonstôrp, å di gick in å högg huvet å'n, å andre säjer, att di hängd'en i galgen ve Brötkulle röse ve gränsen mot Närke, men nog tog di unna'n, besinn.
Svartkonstboken
En dräng skulle bäre hem e svartkânstebok, sâm hanses hussbonne ha låne å en annan. Drängen va strängt förbjudder te titte i boka, men han kunne förstås inte styre saj, utan han glänte lite på pärmer. Men dä skulle han ha latt bli, för då kom dä ut en hopper små ande å kom ikring'en å skrek å fråge, va han ville, att di skulle göre. Drängen visste sej ingen annan rå, än han sa åt anda, att di kunne löse âpp ett nät, sâm hängde där. Anda for iväg å börje mä nätet. Då va drängen inte sener å pallre sej iväg åt dä hållet, där den va bones, sâm ägde boka. Men dä sinke inte så värst länge, fârrns anda kom tebaks å sa, att nu va nätet âpplöst. Då sa drängen: "Knyt ihop dä igen!" Jaha, di små trâlla di sprang tebaks å börje knyte ihop nätet. Drängen kile på allt, va han kunne. Men anda kom åter å sa, att nu va nätet helt igen. Då sköt drängen ett skâtt mä si kålbösse (=det ställe där ryggen byter om namn) å skrek: "Ta reda på den där!" Nu trodde drängen, att hann var säker, ty detta konststycke trodde han ingen kunde utföra, så han gnodde gladligen på. Men andera gnodde nog di mä, för när drängen kom te trappa hos den, sâm ägde boka då kom di tebaks igen, å en utå dâm hade lite på e sticke. "Men" sa han, "dä va ett älende te få tag i dä, för ja ha sprunge i sju körksockner." Nu vart likeväl andera nermanete i boka, å drängen va fri för de små odjura.
[Kyndelmässodagen]
Om oxen kan dricka takdroppet Kyndelsmässodagen, då blir dä sen vår
[Slaktare]
Dä bodde i Humpen unner Grävsten, han va byslaktere, å han hadde ett par stora stövlar på sä mä stela skaft, å senn hadde han ett förskinn, s8m va uttå läder, dä va också stert. Å när han kom på mårna, då lät dä så här: Nu kommer slaktern, nu kommer slaktern. Dä lät så, när en hörde på avstånn, när dä smällde mot stövelskafta å förskinnet.
[Vårfrudagen]
Trana bär ljus i säng, Vårfrudagen.
[Ål]
När åskan går, kommer ålen opp. En åskvädersnatt ska man fånge ål.
Skrock och vidskepelse
Ja vet, de va ett folk, som va granna te oss. När krittera vart sjuka, så bruka di ta in dom i stuva, å så to gumma sitt linntyg eller gubbens skjorta å vände ut å in på, å slo krittera mä de. Då skulle di bli bra igen, trodde di.
Häxeri och kloka
I Ödeshög där skulle de ha vari e kärng, som skulle resa te Blåkulla. Men hennes man, han va knekt, han to den där smörja, som ho skulle ha å smörja ungsraka mä, den to han å smorde kalven mä, å de bar åt lufta mä kalven. Men han kom inte längre än över körktornet, för då sa knekten: »Se, nu flyger han över körka». Ä då trall kalven i backen, för di skulle inte få säja någe på en lång stunn. Men ödeshögs körktorn de ä högt. Ja har vari där, så ja har sitt'et.
Häxeri och kloka
Nog va de fälle mycke unnerlit förr i världa. För de va oppe i Brötfall, farfar va där å skulle ha julkalas. Å då kom gumma in å sa te gubben: »Nu ligger båda hästa i stallet». Å gubben han gick ut i stallet, å farfar följde. Å gubben han börjte å mumla å prata, å de börja på å dåna i stallet, alldeles som åska hadde gått. Å farfar han vart så rädder, så han stack i väg ut så rockskörta sto ätter'n.