Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen.
Näcken - vi såg honom i ån (Viskan). Just där en grob (= ett dike) rann ner i ån lyste han till och släcke´te igen. Se´n gick han en bit och lyste igen. Och i själva åbrynet såg vi näc- ken flamma. Jag har hört sägas, att han kunde spela. Det var en, som hade ställt möte med näcken här uppe i en å, som rinner över gär- dena, och fått lära sej spela av honom. Men om han spelade näc- kens polska, skulle folk inte orka sluta att dansa. Vet inte, om han offrade något till näcken. Känner ej näcken som häst.
Näcken
Två kvinnor hade fått i uppdrag att söka efter en häst som sprungit bort, det var sent på kvällen och mörkt. Strax fick de höra en häst gnägga, men allt efter som de gingo mot ljudet så höll sig gnäggandet på samma avstånd ifrån dem. Till slut kommo de till en hög brant klippa som stupade ned i ett kärn, och då hörde de ett hemskt utdragit skratt nere ifrån vattnet, de trodde att det var näcken de hört.
Näcken
Nere vid kvarnen hade gubben Helge en kammare. Han satt där en kväll och eldade med torv. I golvet var en lucka, och ur denna kom en gubbe med en röd pickelhätta. Då Helge fick se honom, utropade han "Har du sett så'n nos förr?" — Men den lille gubben tog och slog honom över näsan och ropade: "Har du känt sån't snus förr?" Den lille gubben det var näcken, för strax efteråt så stannade han kvarnen.
Näcken
En bonde i Holm i Tegneby hade en så vacker vit häst. En dag skulle han rasta hästen, och då fick han se, att det satt en nål i manen, och då undrade han, vem som satt den där. Han tog loss nålen, men hästen sprang strax sin väg. Han var spänd för en harv, och den tog han med sig. Han sprang över bergen, och det syns märken efter harven än i dag. Det kallas Harvedraget. Han tog vägen över Ellösfjorden till Högholmen, där syns harvedraget igen. Det var näcken.
Mästerspelmän.
Vingen var en skicklig speleman på Orust före min tid. Hans söner såg jag, de var äldre karlar, när jag växte upp. Så var det en i Myckleby, Sved-Erik, som spelade på bröllop och baler. Han blev ofta drucken, och då spelade han kasper med all slags fokter. De tog upp en kol- lekt till honom, en gick med en skål eller hatt. Han var fiolspelare. Jag hörte honom spela hos farbror min. Han var båtsman och hade båtsmanstorp. Han hade inte lust att göra något. Han födde sej med fiolen. Han var ute på flottan vart annat år. Har inte hört, att någon lärt spela av näcken.
Vattenväsen
En gumma Anna Kristina i Dyvik (dog för några år sen vid 90 års ålder) var i syne och såg mycket från andevärlden samt trolltyg och klarade sig rätt bra, men höll en gång på att öfverlista henne.(!) Hon var en kväll på väg från Stenkyrka socken mot sitt hem gick in i gården Röra och bad få låna en eka för att ro öfver viken till hemmet. Kommen till stran- den låg der till synes en eka, gick i den men stod då i bara vattnet till midjan - det var blott en sy(n)villa. Då skrat- tade näcken så det ekade i bergen och hon förstod då hvem hon haft med att göra.
Vattenväsen
För åttio år sen såg J. K:s mormor klockan 9 en söndags- morgon hur en hafsfru satt på vattnet i ett tjärn (det tjärn som ligger till vänster då man från Bokenäs närmar sig Dragsmark) och "gredde" sitt hår. J. K:s far såg en gång en gubbe resa sig ur sjön, sen blev det storm. Om en person drunknar i stormigt oväder och man sedan någon gång hör honom "ropa" från sjön, så blir det storm. Drunknar han i vackert väder blir det vackert väder då han ropar. När man hör ett dylikt "rop" från sjön ska man ej tala om det förrän dagen efter. J. K:s mor brukade säga att näcken toge en om man ramlade i brunnen.
Vattenväsen
En person drunknade för många år sen vid Sund- sandvik, Högås, en röst från sjön berättades ha ro- pat hans namn först. Gastar voro drunknade män- niskors andar, emot oväder kunde man höra gasten ropa från sjön, han ropade så som den drunk- nade ropat. En plats vid Eriksberg kallas Mausegas- tet, där hörde man det ropa ibland. Näcken och bäckhästen vanliga benäm- ningar i Bokenäs. Näcken spelade så grant på fiol, lockade till sig fruntimmer med sitt spel. Lyktgubbar sprang vid sidan om vägen bredvid kärran och lyste folk fel. Havsfrun eller sjöjungfrun har alltid om- talats, hon hade fiskstjärt, annars var hon en vacker kvinna, ville åt sjömän, lurade dem till sig genom sitt utseende och sin sång. Hon satt / på vattnet och sjöng. Hade långt vackert hår som hon satt och kammade. Hon var antagli- gen naken, visade bara överkroppen. Då man skulle ut och segla, skul- le man vända skjortan för att få god vind.
Näcken
Necken omtalas rätt ofta och nästan alltid är det obehag- ligt att ha med honom att göra men en bonde på Huseby hade nytta af honom. Necken som förskapat sig till häst gick och betade på Husebybondens äng; bonden hade skaffat sig en signad grimma som han lade på necken och så gjor- de han sitt vårarbete med honom. Det var för bonden en bra häst att ha, outtröttlig var han och foder behöfde han inte. I slutet af våren när bonden harfvade föll grimman af necken och han skenade i väg med harfva mot hafvet vid Gullborg har det i sjön. Å Ellösfjorden - midt för Grönvik - ref necken upp en håla på sjöbotten för att lägga harfva der men han blef ej den kvitt utan fortsatte öfver Skaftö till Stockevik och ut i Gullmaren. En hvitgång i bergen (= kvartsgång) samt repor i bergen utmärker hvar necken skenat fram både på Orust och Skaftö och der det är jord är alltid marken svart och gror hvarken gräs eller ljung och är det s.k. harfvedrat (= harvedragit) / Anm. till sägnen om harvedrat: Det berättas även, åtminstone i Tegneby S:n, att "hästen" skulle vara själve Daniel Bildt, ryttaren på Morlanda hed. Medlet, varmed han hölls fången skulle även vara en nål, som bonden på något sätt fastgjort på hästen. En dag under pågående arbete gick bonden av någon anledning in i huset och hans dotter skulle under tiden hålla hästen. Hon stod och klappade hästen och därvid lossnade nålen och hästen satte av. C. J-n. (Efter berättelse av Olivia Isaksson, Torp i Tegneby)
Näcken
Min far kom en natt från Svanesund och körde hem. Då han kom mellan Vräland och Vrälandsnäs stannade han hästen och tände eld på sin pipa och fick han se necken satt högt uppe i berget och spann på ett hjul så elden lyste. Då sade far "jaså sitter du der din vase". På ögonblicket var han bak i kärran och blossade på sitt hjul och tillochmed backade kärran. Då strök far eld på tändstickor och kastade i neckens ljus å så ble han ham kvitt. Detta är sanning för min far såg det och han såg mycket han.
Näcken
Vid Totorp i Jörlanda var förr en vattenkvarn der och under kvarnen hade necken sitt tillhåll och mjölnaren hörde honom ofta spela der. En gång stack necken upp hufvudet genom en springa i golfvet och sade har du sett en så vacker nos som ja har? Mjölnaren tog då en tjärbytta full af tjära och slog necken i näsa med och sade har du känt så god snus som ja har? och necken försvann.
Näcken
En gammal spelman här upp vid Ellelien lärde sig spela av näcken. När han skulle stänga kvarnen däruppe en gång, fick han höra näcken spela. Han lärde sig av honom, och han skulle vara go’ spelman, den bäste i socknen.
Näcken
När jag var en liten tösunge, var jag med pappa ute och fiskade en gång. Precis som vi seglade förbi Risholmen, kom det en båt och segla emot oss. Fram vid masten stod en karl med ett ljuster i handen. Det såg ut som han skulle segla rätt på oss, så jag ropa till pappa. Men så när han kom alldeles nära oss, försvann han. "Den seglar inte på oss", sa pappa. För det var näcken. En annan gång, när vi kom från Uddevalla, sprang han före oss och stod på varenda bergsudde och vinkade och ropade och skulle förvilla oss till att segla på, men det gick inte för honom.