Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten var inte annat än en död unge, som de hade tagit liv av och gömt. Gasten skrek som en unge. Det var en som mötte gasten och fråga: "Vad vill du, mitt lille barn?" Då tala han om, att mor hans hade tagit liv av honom och stuckit honom under en tuva. Så bad han, att karlen skulle vara så snäll och frakta honom till kyrkogården. "Det skall jag göra i Jesu namn", svarade han, och sen blev gasten borta.
Gastar
E kar å ett fruntemmer segla frå' Käringöa te' Mollösund, hade e katt me sej. To' fel så di köm te' Mollön, kar geck opp på ön å ställde sej å roba åt de' håll, där han vesste att Mollösunn va', men de' va' kallt, så han frös ihjäl innan hjälpen hann komma. Men ho' klara' sej, ho hade ju katten som värmde'na. Di säjer, att han, gobben, geck igen å roba så fort de' va' sön't vä'r söm den gången.
Gastar
Gastakrammade, det blev många. Min morbror var ute en gång, och då fick han änna som en hand med fem klös på låret, gröna, gula och blå. Se, han gick mitt i vägen, och det skall man inte göra. Där går allt ont. Blev de krammata, skulle de ta en eldbrand och köra innanför kläderna uppöver till halsen tre gånger, och så skulle de ta en kniv och bita över den, innan de la sej på kvällen. Då var de krya till morron.
Gastar.
De ropade mot väderskifte. Jag bodde inte långt från Hällungen (en sjö), när jag var knekt, och den som tjänst- gjorde före mej hade haft en frilla när sej, men han gifte sej inte med henne. Hon gick och dränkte sej i ån. De fick upp henne och fraktade henne till bostället och la in henne på logen. När jag var kommen till bostället, sa de att hon kommer och spökar. Och de påstod att hon ropade från ån. Men jag hörde aldrig jåll något.
Gastar
Olof Olsson Nötskär född å Tjörn Gastar Vid midnattstid kom en gång en okänd till färjmannen vid Skåpesund och bad denne ro sig öfver till Oroustsidan. När färjmannen tänkt ro med den lilla båten sade den okända "tag färjan öfver" och det behöfdes för när de kom ut i sundet höll färjan på att sjunka af främlingens tyngd. När de var kom- na nära Oroustlandet ropades derifrån för lif och död "kom intet hit med honom vi vill intet ha honom här ro tillbaka med honom men färjmannen tvingades att ro i land å Oroust. Nu hörde färjmannen att det blef ett förskräckligt skri och väsen med åtföljande slagsmål. Färjmannen fick bråttom tillbaka glad att ha sluppet helskinnad från skamspacket. 87 årige Anna Johansdotter ### röd Habborsby med närligande gårdar var ofta utsatta för förtrollning af sina kor när dessa var ute på bete. Liten eller ingen mjölk fick de smör var ej att tänka på. En underlig hare sågs ofta skutta omkring och ingen tviflade på att det var en mjölkhare men hur skulle man bli den kvitt. Relf i Tönsäng hade en modig dräng som åtog sig att försöka döda den. En gång träffade drängen trollharen vid sjöbacken söder om Spjerrs bro sköt på den med arfsilfver, och haren stöp men när drängen skulle ta upp villebrådet låg der endast ett ### knippe trasiga väfsolf. Nu fick korna der i granskapet vara ifred för mjölkharar men drängen blef derefter sjuklig samt litet velig i hela sitt lif. Jonas på Rötorp en torpare stod sig bra men hade nisse. Jonas hade 2:ne dottrar och en fosterson vid namn Henning som såg att nissen tog maten ur hans sked när de åt men dött- rarna fick äta i fred. Henning var då sjuklig och klen som trodde att det var nissens skuld att han blef undernärd. Nissen flyttade och det blef fattigdom för Jonas men för Henning blef det bättre som fick sin andel af den ofta knappa maten men han fick vara ifred för nissen och mådde godt deraf. / * en Guds ängel eller från den onda ###
Gastar
Min far var en natt på resa från Göteborg mot sitt hem Åstol. Kommen i närheten af Marstrand kändes en mängd gastar i kölvattnet, som dels ropade och dels svor stygga e- der. Dessa blefvo mer och mer närgångna, hakade troligt sig fast i båten så den stannade. Då tog båtägaren en knif och skar (förde) utmed rund(t) båten och han blev fri för otyget. Det tros att der stål gådt har hvarken troll eller annat otyg makt längre.
Gastar
En gång bergning af kol vid Kråkungarne fick ett ben i ?, kastade det i sjön igen var menniskoben natten efter blef den som var orsaken till utkastet af benet väkt tre gånger det ropade då hans namn Petter.
Gastar
Markus var från Kårtvet och skulle åt Lyrön för att delta- ga i ett gravöl. Kommen på bron upptäckte han begravningsföl- jet, som kom emot honom. Han sökte då vända mitt på bron med det resultat, att både hästen och ryttaren kommo i vattnet. Folket i begravningsföljet skyndade till för att hjälpa honom upp, men detta försök avlopp så, att Markus kvävdes emot kanten av stocken. Hästen däremot fördes av strömmen under spången och kom med livet i land på Knarrevall. Därför skall det alltsedan vara oväder, närhelst det är begravning från Lyrön. Markus nödrop kunde höras som ett varsel emot kommande oväder, ända tills man för några år sedan rensade upp bäcken. Rörande den sägen, som förmäler, att vid Tvets stenbro en eller flere personer skulle vid ett tillfälle hava drunknat / har 75-åriga kaptensänkan Angneta Berntsson i Rom berättat: Det var fråga om ett brudfölje, som skulle passera bron, som då torde hava utgjorts endast av en stock (spång). Vid passe- randet av bron trängde den ena hästen in på den andra, därvid den häst Markus - troligen brudgummen - red föll i vattnet. Hästen räddade sig, men Markus omkom. Vid tillfället var det översvämning, möjligen även oväder. Sedan hör man hästen spring- a uppe på land med slamrande stigbyglar och ruska sig, närhelst det stundar sådant väder, som rådde då. Berätterskan ansåg att det var fråga om sporr (spår?) öl och att följet ridit i för häftig fart åt Nötskär till. Den person, som blev ihjälslagen vid gjutningen av Tegneby kyrk- klocka, ligger röst i Nötskärs hage. Graven förstördes dock vid odlingsarbeten för en del år sedan. Berättarens fader hittade malmstycken i närheten av den platsen. Nyckeln till Hobergsgubbens skattkammare kan hittas av den som varit moder till sju söner och ingen dotter.
Gastar
Utanför Flatholmen kom ett stort fjäderbolster drivande. En fiskare rodde dit. Där låg en man med gula knappar i rocken surrad vid det (bolstret!). En sjökapten. Hade skepp- kassan med sej. Bad för sitt liv. Fiskaren dödade honom med agnekniven och röste honom. Karlen, som gjorde det, bodde i Duvedal. Och mot sådant väder syntes den mördade med de blanka knapparna på Duvedals tak.
Gastar.
Om de slagit ihjäl någon, så ropade han, tills hans tid var ute. Det var i Fagerhult. Det kom en marbo, och den slog Andreas i Fagerhult ihjäl för att komma åt, det han hade. Marbon hade legat där över natt. Sedan hade han grävt ner liket i en mosse. Men en tid efter skulle drängen dika på mossen. Andreas stakade ut diket först, och då sta- kade han det snett på ett ställe. Sen for han åt stan, och drängen dikade, men han tyckte inte om att diket skulle gå snett, utan han grävde rakt. Och han kom på liket eller skelettet. Han kastade upp benen på ett stenrös. Men han fick alls ingen ro på natten. På morron gick han till prästen och berättat. Prästen sa, att han skulle plocka ihop alla be- nen och frakta dem till kyrkogården. Och det gjorde drängen, och prästen kom och jordfäste dem. / Det blev aldrig uppröjt. Andreas bekände aldrig. Det är nog sjuttifem år sedan mordet skedde. Och de hörde i många år att det skrek nere på mossen alltibland. De frågade präs- ten, vad det berodde på och hur länge det skulle pågå. "Det blir så länge tills hans tid är gången, så länge hans tid var utsedd," svarade prästen. Då Andreas i Fagerhult var ute och körde om kvällarna, kom det alltid en före körande och vände på gården. Det var en i Övre Bräcke, som hette Jansson. Han skar ihjäl en marbo och tog hans häst och vagn och marbon slängde han i skogen. Men Jansson blev avrättad för det på Sanna(?) i Hjärtum. Där spökade, så folk ville inte passe- ra där om natten.
Gastar.
Britta tjänte i Grunnebo hos en förvaltare för förrå- det. Hon var i Läersbo i Hjärtum över jul. Så gick hon tillbaka till Grunnebo och hade en annan tös i sällskap. Då fick hon höra hur det ropade från en liten sjö, där en karl hade dränkt sej, det lät som ur en stor tunna. Den andra hörde ingenting. Dagen därefter talte Britta om för henne, vad hon hade hört. Det var en vålnad efter honom, som gjort slut på sej själv. Ett barn skrek om kvällarna vid Gelljan; där går en gammal körväg. Där är varsel, för någon har mördat ett barn där. Det ville till vigd jord. Och så skulle mordet uppdagas. Det finns en sjö i Lane Ryr, där två flickor hade blivit dränkta. De hade varit på en danstillställning och / en karl hade lurat dem att gå i sjön. Den ena hade han visst slagit ihjäl och kastat i. De var i 20-22 års åldern. De ropade ibland om kvällar och nätter. Den karlen jagade folket till Norge. Hans släkt kallas för ryssar än i dag.
Gastar
De va en som hadde spelat kort å va sent ute. Å han sa för sej själv, att vem han än mötte, så ville han slåss. Å me de samma sto där en liten gubbe på sia me'n. Å första gången kasta gubben den lille upp i lufta. Men då växte den lille å ble så stor, stor å näste gång kasta han den andre så högt upp i lufta att han såg skogen borte ve Stenkyrka. Så försvann den store. Men den andre ble sjuk å spotta blo efter den händelsen.
Gastar
Ve Krossekärrs bro va de två bröder, som slogs å de dödade varandra. Di slogs om samma flicka. Å sen me natta kunde aldri nån komme fram den vejen för di slogs där. Men så red där en präst den vejen å han så åsså hur de slogs. Men han to fram boga å läste över dom, å då rök di upp i lufta. Ja, ja har hört'et sen ja va liden. (Emerentia Andreasson: "Å de va rikti sanning de.")