Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomte, det var allt många som hade förr. De, som hade svartkonstboka, hade tomte. Det var en i skoggårla' i Hålan- da, som hade en tomte. Han drog till honom pengar; nej, inte spannemål. Jag vet inte, om någon hade sett tomten.
Tomten
Där kom en liten karl och bar ett halmstrå och la i laa och så blåste han ut, för han tyckte det var tungt. Då sa bonden: "Men var det en jatt att blåsa för!" Då svarade den här lille: "Om jag ska bära så mycket ifrån, som jag har burit till dig, så blir du fattig." - "Ja, det kan du gärna få," sa bonden. Men bonden blev fattig, för tomten tog väl te att bära ifrån. Var det här har hänt, vet jag inte.
Tomtebo ute i markerna. Tomtar
När jag var liten så talade far ofta om tomte- bo, som var ute i markerna. Det kunde vara på ljunghe- dar och sådana marker som inte var odlade, att man kunde finna ett par stenar ihopa, som ett litet rös. Ofta var det ju någon större sten och så lite småsten ikring. Det var tomtebo, och min far och annat gam- malt folk också, sa alltid att det skulle en inte röra eller förstöra för om en gjorde tomtarnas bo illa på något vis, så skulle en bli sjuk.
Lyktgubbar
Lyktegubben var en tomte. Jag hade en farbror, som var dräng i Häljersred. Han fick se en lyktegubbe så långt borte. "Kom du hit, du lille gubbe, ska vi slåss," sa han. På ett ögonblick kom lyktegubben och gav honom en örfil, så han strök i mark och låg i åtta dagar efter. De såg den lyktegubben jämt. Vid Margretebäck gick en liten gubbe med röd huva. Om man var snäll mot en, kunde han lysa en.
Tomten
Det var en som hade en tomte. Så väntade han på ho- nom så förskräckligt på kvällen, och han kom inte förrän tio på kvällen, och då hade han ett halmstrå i munnen och stönade så förskräckligt. "Nu tycker du du har nånting att stöna för," sa bonden. "Ja får jag dragit så pass ifrån dig, som jag har dragit till dig, så får du se hur det går." Och sen flyttade han ifrån honom, och han blev fattig, och den han flyt- tade till blev rik. Det talte pappa om, och det är dagsens san- ning, för han kände dem båda två.
Tomtar
När jag var liten, så talade far ofta om tomtebo, som var ute i markerna. Det kunde vara på ljunghedar och sådana marker, som inte var odlade, att man kunde finna ett par stenar ihopa, som ett litet rös. Ofta var det ju någon större sten och så lite småsten ikring. Det var tomtebo, och min far och annat gammalt folk också sa alltid, att det skulle en inte röra eller förstöra, för om en gjorde tomtarnas bo illa på något vis, så skulle en bli sjuk.
Nissen favoriserar vissa kreatur
På ett ställe hade de en brun och en vit häst. Tomten lika den brune hästen, och den blev så fet och pen men den vite lika han inte, så den drog han från och gav till den brune, och den vite blev allt magrare. Gubben som ägde hästarna, slog en gång till den brune. Då fick han en örfil, så han blev sjuk. Det var likadant med krettura. Nissen i lagårn drog till dem han brytte sej om och tog ifrån de andra, så de blev magra och eländiga.
"Pusta för ett halmstrå!"
Nissarna var stygga till att dra från en och bära till en annan. En bonde gick ut och mötte en nisse, som hade två halmstrån att bära, och han satte sej och pusta. "Har du något att pusta för", sa bonden, " du som bara har två halmstrån att bära?" Tomten svarade: "Ja, det ska du få se, om jag drar lika mycket frå dej som jag nu dragit till dej". Från den dagen försvann furaget från bonden.
Tomte (i fähuset, drog till huset)
Olle Johansson i Tvet sa de skulle haft tomte, eller nis- se sa de också. Han blev mycket förmögen. Nissen höll till i fähuset. Han drog till huset för de som höll sej go vän med honom. Det var förståss bara prat. Olle Johansson var en sparsam å duktig bonde å fick det därför bra ställt för sej. Men många ville ha det till att det var nissens för- tjänst i stället.
Årets dagar.
Petter Katt, En feck inte köra på isen efter den dan. Det var farligt, för den dan lägger han en varme-sten i vatt- net. 1 maj: då skulle man dricke märg i benen. Det har inte varit i min tid. 3/5 Korsmässe tjur-da (=köld-dag), då skulle det vara kallt. Urban, då skulle en så lin. Olsmässekroken var det tomt i alla bingar, å di svalt far- ligt. Frivecka då skulle tjänstefolket till "martna" (marknad). Å hade di då någon krona över på sin lön, skulle de göra av med den då; åka karusell.
En sägen om en tomte, eller en skyddsande på en skuta
En skuta som de hade en gubbe på, som brukade att hjälpa dem ibland, låg en gång i en hamn vid Bornholm. Det fanns ingen av besättningen på skutan, som visste hur tomten hade kommit ombord. De hade frågat skepparen en gång, men han ville inte höra talas om det. Man trodde dock inte att det var han, som hade skaffat tomten dit, utan den skulle ha varit där redan då han fick skutan. Antagligen var det någon av de skeppa- re som haft skutan förut, som skaffat den dit med några trollkonster. De hade nu legat i hamnen vid Bornholm ganska länge emedan de ej kunnat / gå ut för storm. En dag var det dock något lugnare och då gjorde de sig segelkla- ra, men så visade det sig att det var alldeles omöjligt att få upp ankaret. Skepparen, som förut varit ivrig för att komma i väg, lug- nade till betydligt och sade: "Då får hon ligga där och svänga, så lossnar det väl nån gång." Fram på dagen började vinden så småningom att friskna i, och övergick rätt snart till en hård storm. Det kunde därför inte bli någon tanke på avsegling, utan i stället måste de gång efter annan gå och länga på ankarkättingen. Alla de andra sku- torna som gått ut kommo in igen segelslit- na och med andra skador, så det var en tur för dem att de inte kunnat få upp ankaret. Nästa gång som det blev "godväder" och de skulle lätta ankar mötte det inte den minsta svårighet att få upp det. De förstodo då att det var tomten som hade / hindrat dem från att få upp ankaret, e- medan han vetat hurudant vädret skulle bli, och därför ej velat att de skulle ge sig iväg. Detta sade också skepparen att han anat redan innan stormen kom, men han hade ej velat säga något om det. Det var aldrig någon av besätt- ningen som lyckades att få syn på tomten, men en kväll hade en av dem varit i land och festat en smula, så att han gick lite ving- ligt när han skulle ombord. Just som han hade satt fötterna† gjorde hon en kraftig över- halning och då kände han att han trampa på något som skrek till ett tag. Och strax efteråt fick han sig en så kraftig örfil att han föll pladask i däcket. Det var tomten som slog, för det han hade blivit trampad på.
Nissar: kon pinkar på nissebo julafton.
Nissar hade de i Björfjäll här i Röra. Nissarna bodde under fä- huset. Husbon kom en julafton å skulle ge djura kvällsmat. Då kom han nissen å sa sä här: - Han ska vara snäll å flötta den ena koa ur båset, för ho pinkar på tallriken för mej. Andra dar på årt får ja nöja mej mä de, men på julafton töcker ja dä ä tråkit. Han gjorde tomten te lags.
Tomtar
Johan Olssons morfar och hans bror, som hette Jon Olsson gingo ut för att sätta en vad. Då fick Jon, men inte hans bror, se fyra tomtar, som åto gröt ur ett fat. Bredvid sig hade de ett ljus. Johan, som inte såg tomtarna, tro rätt i grötfatet. Men då stack en av tomtarna honom i ryggen med en kniv, och sedan dess var han länge sjuk. En annan gång sutto tomtarna på andra sidan vägen vid ett ställe, som kallas Samslotten och slaktade en gris. Bredvid sig hade de ett tänt ljus. Det var vid Röa vid Stockevik.