Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Man satte ut mat till tomten varje dag. Man brukade alltid ha gröt till kvällsmat och varje kväll skulle tomten ha gröt på en särskild trätallrik och denna skulle sättas uppe på loftet över bakugnen. Istället skaffade tomten till huset när det behövdes något till folk eller kreatur och detta tog han från andra. När det slaktades till jul, skulle det göras en bit särskild korv till tomten som kallades tomtens korv. Denna skulle tomten ha julafton.
Tomtar
Samuel Börjesson från Brattön hade på 1870-talet en ångbåt - en kanalångare, som hette Trysill. Samuel hade en tomte, som hette Johannes, som följde honom överallt och även var med på Trysill. Johannes var c:a 1 m. lång, hade röda byxor, röd luva och grön tröja. Trysill blev sedan såld till Norge och låg då för ankar utanför Brattön. Natten efter försäljningen gick tomten vid ett-tiden i Samuels julle, rodde i land och sprang in i Samuels sjöbod. Efter den dagen bodde han i Samuels kök och ingen fick då gå dit för Sofimor - Samuels hustru - ty där skulle vara snyggt och prydligt. Berättarens mor var hjälp hos Samuel, då ett av barnen blivit sjukt. Hon ville då gå ut i köket och uträtta sitt behov, enär hon var generad för Samuel, som vid detta tillfälle var hemma. Sofimor förbjöd henne emellertid strängeligen att gå ut i köket men talade inte om anledningen. Flickan trotsade emellertid Sofimor och gick ut i köket ändå. Tomten slog då till henne, så hårt att hon blev liggande och måste ha hjälp / att resa sig. Hörde du inte vad jag sa, jämrade sig Sofimor. Flickan fick ligga till sängs till fram på middagen följande dag. Samuel köpte sedan en segeljakt, som hette Stråle. Han hade tur i alla sina förehavanden och när folk påpekade detta svarade han. Det är Johannes. Så länge som Samuel ägde Stråle, kunde han segla hur som helst och lägga Stråle hur som helst. Ingenting hände, ty Johannes styrde och passade. När Samuel blev gammal och inte for på sjön mera, sålde han Stråle. Innan den nye ägaren ännu hunnit föra Stråle från ön, slet den sig en natt och slogs sönder mot bergen. Då blev Samuel fundersam och sade. Det hade jag aldrig trott om Stråle. Samuel menade, att Johannes skulle ha följt Stråle. Men berättarens mor och en annan person skulle gå ut och dra näten på natten. Då sågo de tomten Johannes komma springande utefter vägen i månskenet och försvinna under stenhallarna och de sågo alldeles tydligt, hur han var klädd. De gamle sade sig även ha hört, hur det smidde i berget och hur det spelade. Det skulle då vara tomtarna.
Visa
Då Heddy var barn, lärde de gamle sina barn denna visa: På Kålhuvudet där väver de vävar På Holmen där går det i fläng På Kibbenäbbet där går de och trälar I Sumpen där sover de än I Klämma där kokar de kaffe På Flantås där bryggar de och bakar På Tomta där skrapar de ihop På Kampaln där stickar de och syr I Tryckkort där knäller de och knyr På Hunnepalln där svarvar de rockar I Hunneviga där stagar de ål På Bualle där drar de krok På Rösseberget där går det på stort I Änga där snattar de och stjäl, för de e rädda att de ska svälta ihjäl.
Tomtar
På gården Ejde låg på 1880-talet en man och hans bror på vakt i ladugården för att skjuta räven. När det led fram mot 12-tiden, fingo de se en tomtegumma kom- ma utifrån ladan. Hon kom in i fähuset och gick om- kring och pysslade. De båda männen tittade på henne en stund, men så blev hon varse dem och fick bråttom att ge sig iväg. Men i brådskan glömde hon att taga med sig sina vantar, som hon lagt på tröskeln. Men dessa fingo ligga kvar, och en annan natt kom hon och hämtade dem. Dessa gubbar trodde blint på tomtar även sedan de blivit gamla.
Utan titel
[...] när jag var Barn så var jag uppfödd mäd en gammal Farmor på 75 år hon berättade ifrån gamla tider som sitter i mitt minne hur de trodde på troll maran tomtar som de kallade nissar som de trodde fodrade hästar ock kräatur till nissen skulle dät sättas en bålle Gröt mäd Smör på logen om julkvällen annars flyte nissen han fodra dem om natten och skaffa fodret sjelv, de hadde sådan stark tro att de kunde höra honom komma mäd stora bördor så de hörde honnom pusta, ock så berätta Farmor att de fik intet gå till ladugården mäd ljus å intet skratta eller ståja vid ladugården efter Solen hadde gått ner för dät tykte intet nissen om, okså skulle det kritas kors över var ko och över dörren, ock över dörrarna på både ko och stall skulle sättas Stål så att de blir bärja för både troll och maran så hon intet kom in och red dem ock i stallet vill de jerna hafva en sjuten Skata att hänga under taket för maran intet skulle få någon makt. Så för andar och tomtar och för övernatturliga väsen skulle de aldrig gå ut om julkvällen utan de hade stål i handen som de ringa i luften mäd så försvan de, så hade de den tron att de döda jik ijen om julkvällen om de såg dem vitklädda då var de saliga men om de såg den i vardagskläder då var dät motsats.
Troll (?)
I en dalgång från Kålröd till Röra vandrade en ung man en kväll på väg mot sitt hem i Röra, upprymd och glad. Då fick han se en tuva mitt i vägen, som han aldrig sett där förut. Han sparkade till den men det skulle han aldrig ha gjort, för det kom så många andar kring honom, så han kom inte ur fläcken. Men äntligen lyckades han komma in på en åker. De onda makterna dansade kring åkern och hade alle- handa upptåg för sig, bland annat fick han se sina föräldrars hus brinna. Till slut kom han så nära sitt hem, så han kunde ropa på sin far. Denne kom ut och hjälpte honom in, men trollen förföljde ho- nom till dörren. Om det var tomtar eller troll, visste han inte, men otyg var det.
Bergväsen
Det berättas, att det i Stuvereberget i Hogdal fanns bergkattar. En av dem lär ha sagt: "Gott öl i Hogdal, gott öl i Bodal det stora Stuvereberget glömmer jag aldrig". I närheten av Sandviken vid Säckfjorden finns ett märke i berget, vilket liknar en fot. På andra sidan fjorden, vid Gravningssundet i Norge finns även ett sådant märke. Man tror att en jätte satte dessa spår när han hoppade över sjön och de benämnas därför Jättesprånget. På julafton fick ej lampan flyttas på bordet, ty då drabbades familjen av någon olycka. Före klockan nio skulle alla ha ätit och sedan fick maten stå kvar på bordet hela helgen. Julafton 1904 såg en person, som reste genom Skee socken, att man på flera ställen satt ut grötfat till tomtarna.
En sägen om Oden
Det fanns en hel del folk häruppe redan på den tiden som Oden kom hit, fast det är ju gan- ska länge sedan. De voro riktiga hed- ningar dom som bodde här då, och de hade ej alls någon Gud som de tillbad. Men så kom ju Oden hit och han gjorde sig både till Gud och kung över folket. Men det fanns dock en hel del som ej ville böja sig för honom, utan de ville leva precis som de hade gjort förut. Men då Oden kom riktigt till makten, så fingo ej des- sa vara framme hos det övriga fol- ket och leva tillsammans med dessa, / utan de måste fly därifrån. De som ej gå- vo sig ur landet måste ge sig ut i bergen och jordhögarna och leva där. Av dem som drogo till bergen blevo jättar, och av dem som måste leva i jord- högarna blev det sedan tomtar.
Naturföremål
Under Hjärteberget, Västra Röd, ligger en sten, om vilken sägnen förmäler, att den ramlat ner och slagit ihjäl sju slåttare, som lågo nedanför berget. "Katrina stenar" ligga på herr Petterssons ägor, det berättas, att en jättegumma, Katrina, burit stenar- na i sitt förklä, men att detta brustit, varvid ste- narna blivit liggande, där de nu äro. "Gubbeberget" på kapten Thiselius tomt, Svanesund, har fått sitt namn därav, att där en gång för mycket längesedan hittats en gammal gubbe, som drunknat där- utanför. På själva berget (där det är betäckt med jord) låg åtminstone förr några stenar, ordnade som om de legat runt en grav. Det finns ett annat berg, beläget på Halls ägor, som kallas Vedden, därför att man alltid brukade elda vårdkasar på det berget förr i tiden.
Järtecken och gastar. Tomtar. Spökhäst
Janne Johansson var med ute på fiske den 25 mars. (troligen år 1937) Strax efter solnedgången visade sig ett järtecken på himlen. Det utgjordes av bokstäverna G. H. som till synes voro sammansatta av otaliga stjärnor. Fenomenet blev allt större och större och drog sig långsamt österöver, för- svagades och försvann. Vid samma tidpunkt iakttogs detta fenomen i Danmark, Holland och i Småland. - En gång då båten Teodor skulle tas upp vid båtupptaget på Sunnaholme hände detta: Man hade släpat upp båten liggande på ena sidan så långt upp den skulle. Där skulle den resas. Flera man reste den, och på den andra sidan skulle en man stötta under den. Men båten föll över och han krossades till döds mot en sten. / Länge var den stenen röd av blod. Länge hörde man den döde ropa och skria. - Janne Johansson och Martin Wallin hade en efter- middag funnit två stora trän på Toftö, men som det blåste för mycket, kunde de inte föra dem hem till Kyrkesund. Tidigt nästa morgon skulle de försöka hämta dem, men då de kommit ett stycke ut på Krossen, förstod de, att det blåste för mycket och vände in i lä under Sunnaholme. Då de just gått i land fick Janne syn på en tomte. Han stod på stranden och var klädd i gröna byxor, röd jacka och röd luva. Han var vid pass tre fot hög och stod alldeles stilla. Janne ur- skilde tydligt hans små händer. Efter en stund gick tomten bort och försvann bland tomtlämningarna på ön. Såväl Janne som Martin hade sett tomten. - Ibland visar sig en vit häst med randigt täcke vid Skogen. Han kommer från Skogen och går långsamt snett över vägen och bort mot Rösmut till. Den ena / kanten av täcket släpar i marken och likväl ligger täcket kvar på ryggen. Flera personer ha på en gång sett hästen och skyndat sig att varsko Kapten Lindberg, (nu död) vars häst man trodde hade kommit lös. Då svarade Kapten Lindberg: "Den hästen har många sett."
Djävulen
När jag tjänte på Hisingen, så talte de där om en, som hade sålt sej till Skam. Franke hette han visst och var rik och mäktig och hade flera fabriker i stan. Och många människor hade han lurat och bedragit, och många hade han annars varit usel emot. Så dog han och skulle brännas, men den som gjorde det, han ville aldrig bränna någon mer sedan. Då kom Skam och ville ha den här Franke, men han hade redan satt in honom. När Skam hörde det, sa han att han nog skulle sopa ihop askan och gå ut och strö den runt omkring, så det skulle växa upp Frankar som svampar ur jorden. Så skulle han inte bli ensam ändå Samma talte de om en fröken, som bodde vid Heden. Det var en tös hemma, som tjänte hos henne. / En gång stod denna tösen och skurade i ett stort skåp där. Hon hade tagit ut det de hade där, och skåpet stod där tomt och rent. Men just som allt var färdigt, och hon skulle gå, så hade det kommit en stor väska i den nedersta hyllan. Hon kunde inte förstå var den hade kommit ifrån. Ingen hade satt dit den. Men strax efter kom fröken och hämtade den. Det mente de på, att hon hade sålt sej till Skam, så henne fattades det inget för. Han försåg henne.
Julafton (halm, lekar, gran)
Julehalm, det hade vi, jae då. Det fortsatte vi med, tills jag var en tjuge år (1878), då börja de sluta efter hand. De hade den inne i rummet, inte någon i köket. De tog en långhalmskärve å bredde ut den, så långt den räckte, på halva golvet eller så, det berodde ju på hur lång halmen var. Å så lekte de i den. Det var helt ungdom som hållt på med leken. En lek som jag howar var att de "to jultyppa". De vred de ihop av halm, så den sto på tre ben. Sedan la de sej på golvet å slängde benen framöver huvudet å tog typpan, som sto där, med fötterna å slängde den efter gol- vet. Det var många som led ont för att få tag på jultyppan så med fötterna. Det blev så tomt å ledsamt, när halmen togs bort, men / den blev så trampad, så det blev som annat bôs för resten. Den låg så de hade den över nyår å trettene. Tjugonde tror jag de tog ut den. Då var det en saknad, tyckte vi barn. Julegran hade de inte mycket den tiden de hade halm. När de börja med julegran fick de sluta med halmen. Det blev för farligt med ljusen å halmen tillsamman.
Tomtar.
Det troddes förr att det fanns små, mystiska varelser, som kallades nissar. Dessa voro till god hjälp för sin innehavare. Nissen fick omhuldas på sitt särskilda sätt. Han skulle ha kläder, men det fick ej vara nya utan gamla, slitna paltor, samt mat, helst gröt, som man satte in i någon avskild vrå i ladugården, under logen t. ex. Det var farligt att förarga nissen, så att han blev arg och flyttade från gården. Då drog han ifrån gården mycket mer än han släpat dit. Var det någon, som arbetat sig upp ifrån fattigdom, så trod- des att det fanns en nisse på gården. Nissen hade inga tummar på händerna och var alltid klädd i träskor samt vanligen toppmössa, s. k. luva. Det berättas att 1877 hölls auktion efter en förmögen bonde, och då blev på auktionen försåld en s. k. tina, som ej fick öppnas. Det troddes att det fanns nisse eller dylikt inuti trätinan. Den som köpte denna blev snart förmögen, förtäljer sägnen. / Det fanns förr många, som påstodo sig ha sett dylika nissar. Sålunda har jag hört berättas om två bönder i samma gård, som hade sina kor tjudrade på en äng och att en i närheten boende hantverkare kunde om morgnarne se, hur båda gårdarnas nissar slogos om de bästa betesplatserna. Det har berättats om hur en bonde för omkring 100 år sedan var ridande på väg hem och i en uppförsbacke omkring en fjärdings mil ifrån hemmet mötte en liten pys, som satt på vägkanten och grät. Bonden stannade och talte till den lille, frågande honom varför han grät. Jo, han var kommen vilse och var hungrig och trött. Bonden tog den lille parveln upp till sig på hästryggen och red hem. Väl hemma på gården tillsade han den lille att gå före in i stugan och värma sig, medan han band hästen. När detta var utfört, gick bonden in i stugan, och när han ej märkte den lille, frågade han husfolket efter honom. De hade ej sett någon. Men när bonden en stund senare gick ut i stallet för att sköta om hästen, var denne fodrad och ryktad. Det var nissen, som kommit i gården. Så underligt det än är, så är det flera äldre personer, som jag har talat vid, som påstår sig ha sett nissar. Sålunda sade sig ett par fruntimmer ifrån skärgården, som voro på väg en morgon till landet för potatisplockning, att de sett en nisse gå tvärsöver vägen till ett annat / plockarlag. En annan person, född år 1847, påstod sig vid omkring 18 års ålder ha sett en sådan liten byting gå och beta hästen på en åkerren, medan hästägaren höll middagsrast; han var sysselsatt med torvkörning. En annan person, född 1853, sade sig en sommardag i slutet av 1880-talet ha sett, hur en nisse gick ute i en hagmark, gick och bar vatten till några kor uti hagen. Marken var gropig och tuvig. Personen ifråga sade sig ha stannat och sett på den lille pysslingen, som stretade på två stora träspänner med vatten. Vattnet skvalpade utur kärlen och bäraren blev våt samt fick sina träskor fyllda med vatten, som han från ämbaren tömde uti baljorna till djuren. Likaså har jag från efterkommande till en man, född omkring 1820, erfarit, hur han i mycket unga år fått anställning på en gård. En kväll hade han mycket trött och hungrig blivit befald att plocka ut hö till djuren. Gråtande höll han på med sitt arbete, när en sådan liten un- derlig varelse kom och kastade till honom en grå kavring att äta. Sages- mannen hade berättat, att han, som blev mycket gammal, aldrig ätit så gott bröd.