Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
"Gasten" skulle vara en ande, men han skulle lik- som visa sig som en fågel, när han blev synlig. När små barn blev mördade och nedgrävda i lönndom, så for de ikring som gast sedan. Det var inte alla nät- ter som gasten skrek. Det lät som när ett litet barn kvider och jämrar sig.
Gastar. Sägner
Det kom en person och ville bli rodd till en viss plats. Då han satte sig i båten, tyngde han ned den till vattenbrynet. Då de kom fram till platsen, steg främlingen i land. Då small det i berget. Han sade: "Jag har inget att ge dig, men utanför Svartskäret ligger en säck med pengar. Gå dit och dragga, får du den för ditt besvär!" Ett fartyg lastat med vete gick i hård storm på grund vid skäret Hunden, söder om St. Dyrön. Fartyget bröts sönder och en del av besättningen drev, klamrande sig fast på det söndervräkta däcket, ned mot Älgön. De flesta spolades bort i den grova sjön. De drev i land och ligger rösade på Älgöns sydvästra sida i en klåva be- nämnd Fripall. / Upptecknaren har undersökt saken. Det är av allt döma ett gammalt röse. Bland stenarna sticka ben upp, som synas vara människoben. Händelsen vitsordas från två håll. Tidsbestämning helt naturligt svårt att ange men berättaren nämner början av 1800-talet. Det måste således ha varit ett segelfartyg./
Tomtar? Gastar?
En snickare kom en kväll gående på landsvägen, som leder mellan Warekil och Wräland. När han gick över Dale bro, fick han se en liten parvel, som satt på broräcket. "Va ä du för en liden stackare, som ä ute så sent, har inte du vett på att gå hem", sade snickaren. Kommen över bron vände han sig om för att säga något mera till den "lille", men nu hade denne vuxit och blivit så stor, att han nådde opp till skogstopparna. Snickaren fick bråttom, att komma iväg därifrån.
Visan om gasten
1. Är det min fader, som bankar på, Eller är det min broder Johan? Nej, detta är Wilihem, vännen din, Som kommer från främmande land. Tjolaliålej. 2. Maria öppnar då sin dörr Och bad honom stiga in. Maria reder då till plats Och bad honom sitta ned. Tjolaliålej. 3. Nej, icke är jag trött af vandringen, Ej heller af arbete. Men ge mej igen de vänskapsband, Som jag en gång lofvat dig. Tjolaliålej. 4. Nej, att ge dig igen de vänskapsband Det gör jag alleri (= aldrig), Förr än du kommer i min famn Och innerligt kysser mig. Tjolaliålej. 5. O, hur skulle jag kunna kyssa dig, Som ingen lefnad har, För kysser jag din mun så röd, Förkortar jag Márias lif. Tjolaliålej. 6. Natten gick och klockan slog, Och dagen den skred fram. Då svann en gäst i mörkeret hän, Förkortade Márias lif. Tjolaliålej.
Oss gastar emellan
Sjömanskärlek går från Singapore och till Labrador
Klok gumma
En sjökapten på Ängö i Morlanda förde fartyg från och för ett Göteborgsrederi. Kaptenen var rik och ägde gårdar på Ängö mfl. ställen. Under 1700 talet då sillfisket pågick som bäst var kaptenen på en resa i en sjöstad i Östersjön dit kom då fem dalkullor som ville följa med till Bohus- län för der var godt om pengar. Jernvägar fans icke då och kullorna hade stora lager med varor, som dessa sedan skulle bära kring i skärgården och sälja. Men dalkullorna kom aldrig fram. Om kaptenen dränkte dem eller på annat sätt dödade dem vet ingen men kap- tenen behöll varorna. Länge dröjde det inan deras anhö- riga fick reda på, hvem kaptenen var och då dessa intet kun- de göra något annat vid kapten, gick de till en klok gumma och bad om hjelp. Då fråga gumman hvad vill i ja ska göra ven? om i vill skall jag göra honom på kort tid fattig så han intet skall äga ett rödt öre, ehuru han nu är rik / Detta har till punkt och pricka slagit in. Kaptenen blef utfattig och bodde till slut i en liten stuga vid sjön och för att tjena lite till sitt uppehälle gick han bortåt en half mil för sex styfver (= 3 öre) och bar mjölk från Dragsmark till Fiskebäckskil. Straffet har sedan gådt utöfver hans efterkommande, under min tid har af den släkten icke mindre än sex män drunknat och två af dem har gastat i flera år och många af de som hörde det kände igen rösten som de hade i lifvet. Tre andra var idioter. En var lessen på lifvet, försökte döda sig flera gånger men blef hindrat af sitt husfolk. Der ser man hur det går med orätt fånget gods. Pengarna försvann som dagg för sol och efterkommande fick lida för kaptenens ilgerning.
Järtecken och gastar. Tomtar. Spökhäst
Janne Johansson var med ute på fiske den 25 mars. (troligen år 1937) Strax efter solnedgången visade sig ett järtecken på himlen. Det utgjordes av bokstäverna G. H. som till synes voro sammansatta av otaliga stjärnor. Fenomenet blev allt större och större och drog sig långsamt österöver, för- svagades och försvann. Vid samma tidpunkt iakttogs detta fenomen i Danmark, Holland och i Småland. - En gång då båten Teodor skulle tas upp vid båtupptaget på Sunnaholme hände detta: Man hade släpat upp båten liggande på ena sidan så långt upp den skulle. Där skulle den resas. Flera man reste den, och på den andra sidan skulle en man stötta under den. Men båten föll över och han krossades till döds mot en sten. / Länge var den stenen röd av blod. Länge hörde man den döde ropa och skria. - Janne Johansson och Martin Wallin hade en efter- middag funnit två stora trän på Toftö, men som det blåste för mycket, kunde de inte föra dem hem till Kyrkesund. Tidigt nästa morgon skulle de försöka hämta dem, men då de kommit ett stycke ut på Krossen, förstod de, att det blåste för mycket och vände in i lä under Sunnaholme. Då de just gått i land fick Janne syn på en tomte. Han stod på stranden och var klädd i gröna byxor, röd jacka och röd luva. Han var vid pass tre fot hög och stod alldeles stilla. Janne ur- skilde tydligt hans små händer. Efter en stund gick tomten bort och försvann bland tomtlämningarna på ön. Såväl Janne som Martin hade sett tomten. - Ibland visar sig en vit häst med randigt täcke vid Skogen. Han kommer från Skogen och går långsamt snett över vägen och bort mot Rösmut till. Den ena / kanten av täcket släpar i marken och likväl ligger täcket kvar på ryggen. Flera personer ha på en gång sett hästen och skyndat sig att varsko Kapten Lindberg, (nu död) vars häst man trodde hade kommit lös. Då svarade Kapten Lindberg: "Den hästen har många sett."
("Ole Svensas sten") Naturföremål. Gastar
I Kallsund e de e sten, som kallas Ole Svensas sten. Å under den sten e go plass te en eller to, om så skulle vare. Där lå Ole Svensson emellanåt, när han va ude me backer. Å di säjer att fästa te båden va så lång, att han bela den om ena foden. Men så kom de folk å skoja me honom. Då talte han om, att om han först bela fästa om foten å så pessa över fästa, så hadde trollen inga makt över honom. Unner stenen e tätat me tång, så där e blitt tätt.
Fiske
Hummerfisket, som skedde med tina, började på sensommaren och höll på till fram i oktober, då man började med koljebackorna. Min farfar var den förste, som började med hummerfisket med tina här på Knippla. Han hette Torger Andersson. Han började med hummerfisket någon gång i början på 1800-talet, och det var så gott om hummer, att fick man inte ett tjog på var kupa, var det dåligt. Vid Pölsan satte man tinorna på 3 och en halv famns djup, och var det stillt, kunde man ligga och titta tills det var tjoget fullt i kupan. Man fick alltid dra´ kuporna två gånger om dagen, för annars blev det så många i den, att de beto sönder varandra. De tinor, man då använde, voro lika de, som nu äro i bruk. Att de äro flata i motsats till dem, som förekomma norr över, beror på att vi vill ha dem flata för att de skola stå stadigt i hög sjö. Förr tjudrade man alltid såväl hummer som krabbor. Krabbor tjudrades kring de båda benen, som äro längst borta från klorna. Man tjudrade med känsor / Romhonorna tjudrades alltid omkring mitten, för att de skulle kunna ha stjärten rörlig och sålunda hindra ålarna från att äta upp rommen. Förr fanns här två stycken hummerfiskare, som alltid brukade skära klorna även på hummer, detta brukades annars blott på krabbor. (Skära hummern ersatte ombindningen av klorna. Man stack med en spetsig kniv inne i haket mellan klons rörliga och fasta del (= pilen på fig), se fig. och skar på så sätt av senan). Den största klon på hummern kallades för "hammerkloa", hummer som saknade båda klorna kallades för "gåppar". Av klon brukade man göra "klypa" till barnen. (Se fig.) En stor klo till en jättehummer användes till kaffemått. Det gick ett halv skålpund i den. Snöre med en knut på var sida om den rörliga delen, i vilken var två hål som figuren visar. Pilen anger var man "skar" hummern, då man inte band om klorna. Snörets fria ända lindades ett varv om handen och genom att draga något åt sig, höll man klons lösa del kvar i sitt läge. Genom att något ändra på handen, kunde man sedan få klon att öppna och stänga sig. / Ålfiske. Förr sattes ålkuporna ofta oagnade. Det fanns så mycket ål, att man kunde få en 10-12 kg. i alla fall. Först för en ål på en 2-3 kg. kunde en få så pass mycket som en tolvskilling. När man bytte fisk tog man fångsten upp på ett berg och började för- delning med de stora fiskarna. Man la upp en hög för var man. Den fisk, som på detta sätt byttes, användes blott för husbehov, "till kok". Det var besvärligt att byta helgeflundra, i vilken gått pirål. Då fick en av gubbarna skära bort det, som var skadat av pirål, och stycka fisken i remsor tvärs över och efter benen. Han tog tillhopa en rompebit och ett framstycke eller och två mittstycken, för att få lika stora lotter. När man sedan hade sorterat upp fisken i höger och bytte, stod en och pekade på de olika högarna och frågade "Vem ta´r". Någon av de andra i laget, som stodo bortvända, svarade då, att den högen tog han o.s.v. eller den högen tar X. o.s.v. Eldstaden ombord. Eldstaden ombord bestod av en järngryta, på vilken man knackat ut en öppning på ena sidan, och inuti grytan ett trekantigt brandjärn. Blev grytan gammal och sprack, och man inte kunde hinna till staden efter en ny, fick man reda sig med en halv tjärtunna. Denna fylldes med mylla och brandjärnet sattes ovanpå ett par tegelstenar, som lågo på myllan, en under vart ben. Man eldade sedan på myllan. / Gråsten i stället för tegelsten dög inte, för den brände söner, och lera i stället för mylla dög inte heller, för den bara torkade och sprack, och sedan drog sig elden ner igenom. Om vadfiske. När man hade snörpt vaden, "bussades den in" tills sillen blev "torr". Sedan varpades vaden in till stranden tills den bottnade. Varpningen tillgick så, att man hade en varplina i tre delar om 60 famnar i var del och ett ankare i ändan. Man rodde mot land så långt linan rack, nådde man inte land fick man kasta ankaret, och hala tills man kom fram till ankaret, varefter man fick göra ett nytt kast med ankaret. Man rodde ut ankaret i kännekågen, halningen skedde från vad- båten. Den båten som sedan skulle lastas med fångsten, drogs lång- sides med vadbåten. Lossningen skedde med länekass. Vadbåten behöv- des bara för att hålla uppe vaden, folket kunde därför vara sysselsatta i de andra båtarna med lastning. Var det utsikt till stor fångst användes inte hela vaden utan man snörpte blott med ett par bukter. Fick man för mycket sill i vaden, kunde man slå stroppar på och släppa ned korken, och sedan låta sillen gå så pass man tyckte. Man kunde också slå med en åra i sjön. Sillen satte då ned, tryckte ned vaden och kunde delvis sedan komma över korken, så länge trycket varade. Hade man då inte stroppar att hala upp, kunde all sillen ge / sig iväg. Under vadfisket kunde man ha "halvmänner". Dessa arbetade som de andra men fingo blott halv lott, och måste även hålla sig själva med kost och logi. Dräng hade 1/3 i lotten samt mat. De flesta drängarna voro "tjörbönner" (bonnpojkar från Tjörn). Hade man loge- mentor kokades maten i tur och ordning av blott en man i laget. Kastade man med landvad, och sillen smet undan, brukade man säga: "Sillen bruka skälmstycken". Dörjning av makrill förekom från en vecka före midsommar till 4-5 veckor efter midsommar. För att få skul i båten satte man två käp- par i tullhöla, en på var sida av båten, och bredde sedan seglet tvärs över båten. (Seglet låg annars nere i båten). Det böjdes fram om en toft, så det inte kunde blåsa om ryggen. Liket höll seglet styft, varför man inte behövde någon tvärstake. "Det är romerska (här för- växlat med hebreiska, som meddelats upptecknaren av andra), som står skrivet på rygga, men de kan bara judarna läsa", svarades det på frågan vad som stod skrivet på makrillens rygg. Min farfar byggde det femte huset på Knippla. Det var då bara ryggås- hus här på ön. Hans hus var 30 alnar långt och 9 alnar brett. Kök, stöva, storkammare voro 9 alnar i fyrkant. Lillkammaren var 3 alnar lång och 4 alnar bred, farstun 3 alnar lång och 5 alnar bred. / Man brukade säga: "Inga sladänger ombord" ty att sjunga eller vissla när man fiskade var inte bra. Det var också otur om man mötte prästen, kärringar eller katter. Katten kallades ombord för "han med staken". Fick man mycke´ fisk första gången, sade man, att man gjort näsefiske. En gammal gubbe från Hällsö brukade se havsfrun. Hade hon vit klänning, då gick han inte ut, var klänningen röd, blev det bra väder. En gång satt min far vakt. Han så att han tyckte han så något vitt. "Dä ä´ hon klädd i vitt" sa´ gubben, vaktes väktes och man seglade hem; innan man kom fram, var det också storm. Så kunde dom se seglare ibland, det påstods att det var sjörån. Gastar påstod man höll till vid Rammen.