Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsråa
Ber. hörde en gammal knekt berätta om hur han i sin barndom hade blivit skrämd av skogs- råa. Han skulle gå till kyrkan en söndagsmorgon med en kungörelse. På vägen dit fanns ett ställe där skogsråa brukade visa sig ibland. När han kom dit fick han se henne sitta på en stor sten. Han såg svansen hänga stor och yvig ned efter stenen. Nu blev han rädd och började spring- a tillbaka. På vägen hem mötte han prästen som skulle till kyrkan och predika. För honom berät- tade han nu vad han sett. Prästen körde och bad honom sitta upp och åka med tillbaka till kyr- kan. Det ska' inte vara farligt sade han. Han hade nämligen två stora hundar med sig och dessa släppte han nu före. När de kommo till det ställe där skogsråa satt / blev det ett förfärligt väsen. Hundarna skällde och drev henne åt skogen. Skogsråa skrek och jäm- rade sig. ²⁾ Skogsråa. Ber. hade hört en gammal "mycket trovärdig" kvinna berätta om skogsråa Hon kom ō gick till Bengtsfors en gång och fick då se skogsråa sitta på en tuva i en mosse och tvätta en lång vit duk. Där fanns en liten vatten- pöl varest hon sköljde sin duk. Skogsråa hade grått krusigt hår och såg mycket bra ut.
Skogsrå
Skogsråa var så fruktad, att hon sökte förvilla och vilseleda folk. Jag känner särskilt en karl, som hon hade fått makt med. Så snart han kom in på en viss väg, så var han fången av henne och måste följa med in i skogen. Hon behöll honom till dess solen gick upp på morgonen. Hon ville ligga och hora med honom.
Skogsrå
Det var en gubbe här, som gick och högg i skogen. En gång så kom han hem och var så underlig. Han var vilsen. Han kunde inte sova om nätterna. Ibland så rände han iväg till skogen mitt i natten. Han hade träffat skogsråa, och hon hade fått makt över honom. Men en dag tog de och spikade mässingsstift under hans stövlar. Sen kom han hem och var som folk igen.
Skogsväsen
Far var ute för 'skogsråa' en gång. Han skulle gå hem från Kråkviken en kväll. Det blev sent, men det var inte så värst mörkt. Rätt som det var kom han av vägen. Han kom upp i en skog och elände, som han inte på villkor kunde känna igen. När klockan var tre på morgonen, lade han sig ned för att vila litet. Då fick han se en kvinna stå över sig. Hon var ett par gånger så lång som han. Han blev rädd och bad högt och rent att Gud skulle hjälpa honom. Då skrattade hon och försvann. Se'n kände han sig igen. Far hörde 'skogsrår' 'lilla'. Det var så vackert till en början men på slutet blev det så styggt. Det var som ett dôn - hô-ô-ô. Det var en gubbe, som aldrig fick vara tillfreds för 'skogs- råa'. När det blev kväll, så var han tvungen att gå till hen- ne. Han blev led på det till sist. Och så frågade han henne en gång, vad han skulle göra vid den tjur, / som inte ville hålla sig hemma om kvällarna. Vad kan jungfrun göra vid det, frågade han. 'Tisbast och villians- rot ('sesselrot' växer vid stenar) är bra för andra tjurars mot', sade hon. Nästa gång hon fick se honom, sade hon: 'Ha- de jag trott dig om det, skulle du inte ha kommit levande från mig'.
Skogsråa
Det var en arbetare vid Köpmannebro som en kväll skulle gå hem från sitt arbe- te. Han blev utsatt för skogsråa. Han såg henne inte men hon förvillade vägen för honom. Ibland var han så nära hemmet att han såg ljuset från fönstren men han kom aldrig hem den kvällen. Han såg fullt med ljusa vägar på mar- ken var han gick. Till slut vände han om och gick tillbaka och lade sig där han hade sitt arbete.
Skogsrån. Aarnes 1136
Det var en gubbe som brände tjära. Så kom skogsråa och sa: - Vad heter du? - Jag heter Sjöl (#), sa han. Ho ble så befängde så han to hete tjära och kasta på'na. Och då ropa ho: - Sjöl har bränt me, Sjöl har bränt me! Och då svara det bort i skogen: - Har du sjöl bränt de, så får du sjöl ha't. Hon skulle va vacker, men hon hade romp.
Skogsväsen
Det var en kolare, som höll på att kola vid nor- ska gränsen. Han hade hört namnet sitt ropas i fle- ra nätter. Till sist svor han till och frågade, vem den var som ropade. Då skuttade det i skogen och i detsamma fattade milan eld. Han skyndade upp för att släcka den. Då föll han ned i elden. An- dra, som voro i närheten, skyndade att dra upp ho- nom, men han blev inte vid liv. Det fick han till straff för att han svurit på "skogsråa".
Skogsrå
På Gegefjället i Ärtemark dödade skogsråa en de kallade Lusen i Rönningen. Han träffade henne på julnatten. Då lyckades han dock komma ifrån genom löfte att möta henne nyårsnatten. Den natten samlades emellertid folk hos honom för att rädda honom, likaså på trettondagsnatten. Hon lila och skrek och förde ett förfärligt oväsen därute. Men frampå hösten fick han släppa livet till. Han fick huvudet vridet bakfram. Man får inte svara, när hon ropar på en.
Skogsväsen
Det var en gång en tjärbrännar, som höll på att brän- na tjära. Så kom skogsråa till honom och gapade och frå- gade vad han hette. 'Dä ska du få veta', sade han. Ja' hetter 'Sjôl'. 'Vill du smake på denne go gröten kan du få' - å så gav han henne ur en slev. Då brände hon sig. Hon sprang sin väg å skrek: 'Sjôl brände mäj, Sjôl brände mäj'. Då skrek det från skogen: 'Ha du sjôl bränt däj, får du sjôl ha't.'
Skogsråa
I samma backe som "Gasten" visade sej brukade också skogsråa spöka. Dä va mest på kvällarne ho skrämde folk. En gång kom ett par fruntimmer å gick där å då fick de se framför sej skogsråa hur ho dansade på en stor sten. Ho liknade e naken kvinna. Håret hängde långt ner över axlarna. Fruntimra blev så rädda att de vände om ō vågade inte gå vidare åt det hållet.
Skogsrå
När mor min var i skogen å vallade korna, så hörde hon många gånger att skogsråa "lila". Det gav eko i skogen efter henne. Ibland lilade hon så vackert efter korna, så ingen kunde göra efter henne. Det var framåt skymningen, en kunde få höra henne. En faster till mig fick se henne en gång. Hon kom och gick smått och hade en handten, som hon spann på. En grön schal hade hon om livet och ett vitt kläde på huvudet. Efter henne kom en hop getter och får. Faster skulle springa och gömma sig, men då blev både hon och djuren borta.
Skogsrå
Farfar skulle gå över fjället till en torpare. När han kom uppåt skogen ett stycke, så fick han se en katt springa framför sig. Han kunde inte tro annat, än att det var en vanlig katt. Men så försvann katten och han fick se en ful käring, som var både halt och skack. Han gick fort för att hinna henne, men ju fortare han gick, ju fortare gick hon. Till sist blev han så vilsen, att han måste sätta sig vid vägkanten. När han hade suttit en stund, upptäckte han, att han hade gått långt förbi torpet. Då förstod han, att det hade varit skogsråa, som förvillat honom.
Skogsrå
Olle i T. var uppe på fjället. Det var i skymningen. Där fick han se skogsråa. Hon satt i en fin säng och stickade på strumpor. Stickor hade hon så fina, så att det glänste som guld av dem. Och själv var hon så fin. Håret var långt och hängde löst ned på ryggen. En vacker blommig klänning hade hon på sig. När Olle kom i närheten av henne, så klappade hon på sängen och sa: "Lyster det trötte man att vila, så sitt ner!" Men han var kvick till att svara henne: "Har du suttit där sedan Kristus var född, så dra av "vägen!" Då gick hon, och han fick inte se henne mer.