Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Min mor var född i Fredsberg i Järstorp. Där var två bönder i Fredsberg. De hade var sin tomte. Men företrädarna på de bägge gårdarna hade det så, att den ene hade tomte men den andre inte. Den ene var rik och den andre fattig. Den rike råkade förarga sin tomte. Han skrattade åt honom för han bar för lite. Då blev tomten arg. – Ja ska dra ifrå dek, sa tomten så får du se, hur det går. Och sen blev bonden utfattig.
Tomtar
I stallet på Dagsholm var det tomtar. Det var en rotegubbe som såg till dem. Han gav dem tobak och bröd. Det lade han här och var. Ibland fick de lå- na pipan av honom. Han lade den i stallet om kväl- len, så att de skulle få röka på natten. Han var så rädd att vi skulle väsnas i stallet om kväl- larna, för då blev de ofredade och då kunde vi få ont av dem. Han brukade säga att vi hade nyt- ta av dem. Det var tur med kreaturen.
Kyrkor
De hade tomtat till Gestads kyrka i Myrängen, men det de byggde där om dagen ’rev de stygge’ ned om natten, så de fick leta upp en annan plats, å då satte de två oxar för en kälke å la ett par stenar på den, å så fick de gå till dess de stannade, å där byggdes kyrkan. Så är sagan.
Spökeri
På Kristinedal var det både tomtar och spöken. Om nätterna kunde de få se två svartklädda fruntimmer, som gick i trädgården. När någon skulle gå och se efter, vad det kunde vara, så försvann de. Ibland slog det i dörrarna om nätterna, och på vinden var det aldrig fred. Det skrapade och gick. Det hördes alldeles tydliga fotsteg. Ingen av pigorna trodde sig att vara ensam om natten där.
Tomtar
Min farfar tjänade på ett ställe. Där fanns det tomte. Han drog till dem allting, så korna höll sig feta. När en ko kalvade, så behövde de aldrig se till henne. När de kom till ladugården, var hon ren och kalven stod torr ute på gården. Kon hade fått både mat och vatten. Det var en liten grå gubbe, som skötte om det.
Kloka
På Lellnäs mista de det ena djuret efter det andra. När det inte gav sig med det, så gick bonden upp till Finnskogarna till en trollgubbe (Mattis i Glavsnäs) och ville ha reda på vad det berodde på. Då tala trollgubben om, att fähuset var byggt på en koltomt, tomt där en kolmila stått. Det skulle inte gå an. Bon- den flyttade sedan ladugården till en annan tomt, och då fick han ha djuren i fred.
Tomtar
Petter i Källebergsängen tjänade på ett ställe. Han fick höra att det tröskade på logen, när han kom ut en kväll. Han gick in och talade om det för husbonden. Denne låtsade inte om något, men när Petter kom in i stallet, så fick han en bastant örfil, så att han reste ut genom dörren. Sen blev han sjuk på natten. Det gick inte an att skvallra på tomtarna eller nämna dem, för då blev de onda.
Tomtar
På Jörn, ett torp unner Ör, dä finns ett ett åvare ō ett neare Jörn, där slogs tomtarna. Mellan bägge stugorna läg dä en stor sten. På den va två tomtar oppe. De hade rö mösser. Å så va de nere ve foten tå sten å borstas ō slogs. Nils på Jörn såg dom.
Häxor
Det satt käringar i dikena och kärnade smör å tog musten ur andras kor. Det skulle vara "tomtar" och tomtekäringar, som gick i lagårdarna och mjölkade korna. De drog från en del gårdar och till de husbönder, som de likade. Det gick inte att passa på dem, för de kunde göra sig osyn- liga. Och gjorde man dem något förnär, så ble- vo de onda och gjorde illa vid kreaturen. Det var allt att vara tacksam, att en fick ha kreaturen i behåll.
Tomtar
När min far var pojk, så skulle han smyga sig till att ge hästen havre. Han kom med havre och skulle krypa genom den fyrkantiga gödseldörren. När han fick huvudet genom dörren, stod en grå gubbe med toppluva på huvudet vid hästen och ryktade den. Han tyckte, att det var farfar, för farfar brukade ha en sådan luva. Han sprang in (i stugan), men farfar satt vid bordet. Det var tomten, som var så lik farfar.
Farsoter
Om digerdön minns jag far tala om, att det skulle finnas en person kvar här på Dal och en i Västergötland. Det skulle vara en tös, som blev kvar på Dal. Pojken från Västergötland gick och tuta i sitt horn. Till slut kom han så långt att tösen fick höra tutinga. Då tog hon sitt horn och tuta, och så leta han sig rätt till henne. De stannade hos varandra. Men över allt där han hade gått var det öde och tomt.
Tomtar
Det har funnits små gubbar på en del gårdar, som kallats tomtgubbar. De fanns ännu i min ungdom, för jag har själv varit ute för en sådan. Han följde mej ned från stallrännet en gång, jag hade hämtat foder till hästen. Han var så kvick förbi mej och rörde mej inte. Tomtarna höll till i gamla lagårdar. De trivdes inte annat än på gamla gårdar. De nybyggda gårdarna har de övergivit. De packade av åt Bohuslän.
Tomtar.
När min far var pojk, så skulle han smyga sig till att ge hästen havre. Han kom med havre å skulle krypa genom den fyrkantiga gödseldörren. När han fick hu- vudet genom dörren, stod en grå gubbe med en topplu- va på huvudet vid hästen och ryktade den. Han tyck- te att det var farfar, för farfar brukade hava en sådan luva. Han sprang in, men farfar satt vid bordet. Det var tomten, som var så lik farfar.