Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
De kasta stenar när de bada för att näcken skulle försvinna. Om de ser en upp-och nedvänd båt på sjön eller en halv båt, så är det näcken.
Vattenväsen
I forsen här på bruket höll "näcken" till. Det var en person från bruket, som sades ha lärt sig spela fiol av "näcken". Han hade gått till forsen kl 12 tre tors- dagsnätter å rad och för var gång hade han haft ett får- lår med sig och offrat åt "näcken". Han hade fiolen med sig och spelade allt efter som näcken spelade.
Vattenväsen
När vi badade lade vi alltid stål i vattnet, innan vi kröp i. Så sade vi: "Näck, näck nu lägger jag stål i vattnet". Å då var det inte farligt att Näcken kom åt en. Vi hade fått uppmaning av far å mor att göra så, för att intet ont skulle komma å ta oss.
Näcken.
Näcken höll sig i sjön. En gång hade han kom- mit in vid Dalbergså. Han ville åt dem som ba- dade. En gång skulle han ta en gubbe, som badade. Men när gubben fick se näcken så tog han upp en sten å kastade långt ut i vattnet. Näcken skrek till å blev borta i vattnet. Han skulle få vara näck till domedag, för han hade försyndat sig mot vår Herre.
Näcken
1. Benämdes nekken. Höll till i Stora Lee och andra sjöar. Också i forsar och vattenfall. Han såg ut som en människa. 2. Nekken skulle komma upp och ta en. Akta dej, så att inte nekken tar dej, skrämde de gamla med. Di skrämde ongana för näcken. När en skulle bada, kas- tade man en sten så långt ut i vattnet, en kun- de. Se'n var det inte farligt att bada. Han hade inte makt då. 3. Inte känt. 4. Di sa, att nekkhästen gick och betade med korna vid sjön. Men det var väl inte annat di inbilla sig. Han skulle vara rosig. 5. Nekken kunde spela fiol. 6. Lerhôrn (?) från Lerhålan spela fiol så grant. Han skulle ha lärt spela av näcken Han / hade satt sig vid en fors om lussenatten, och då kom näcken och lärde honom. Det var det finaste ljud i fiolen. Och det hade näcken satt dit. Han kunde en bit, som hette näckens polska. Om han tog till att spela den, så fick någon skära av strängarna, innan han kunde sluta spela. Jag var sju år, när jag hörde honom spela. Om en kom till gubben, så fick en inte lov att ta i fiolen. Han var rädd, att det skulle bli missljud i fio- len sedan. 7. Näcken skulle ha en fårbog för att han lärde en spela. 8. Hörde inte talas om, att han kunde sjunga. 9. Inte känt. 10. Både den Onde och näcken ser ett (?) ont. Men det var allt skillnad på den ene och andre. Det var en halv båt i sjön. Den kallades nek- ken.
Vattenväsen – (Näcken.)
Det var en gång en spelman, som inte ville göra annat än spela och han tyckte aldrig att han fick nog fina me- lodier. Han gick och grubblade och om nätterna brukade han gå till forsen. Så fick han höra Näcken spela. Glömsk av det vackra spelet, skyndade han närmare och närmare När han kom fram dit där Näcken var, så kunde han inte vända och Näcken räckte honom en fiol och bad honom spela. Så vackra låtar hade han aldrig hört, som det blev ur den fiolen Och han bad Näcken att han skulle få behålla fiolen. "Du skall få den," sade Näcken, "men när du börjar känna att du inte vill sluta att spela, så skall du lägga honom från Dig." Det sades, att spelmannen kunde spela så att han dog, om han inte slutade i tid. Men om någon klippte av strängarna, så kunde han komma till / livet igen. Men så kunde man inte få ljud ur en så- dan fiol mer. Näcken skall aldrig kunna få förlåtelse utan han får vara näck i evighet. Näcken finns i sjöar och bäckar. De gamle hade sett honom. Han hade lång svart man på huvudet som en häst.
Näckens Wals
Näcken han spelar på böljan blå å ljuvt är att höra på
Näcken han spelar
Näcken han spelar på böljan blå och ljuvt är att höra därpå
Vattenväsen
Mor talade om, att hennes förfäder hade hört Näcken spela. Hennes mor hade hört ho- nom i en bäck. Det var ett spel som hon in- te hade hört maken till. Om tomasnatten kunde en få lära spela av Näcken, om en gick till en kvarn. Där skul- le en sätta sig tyst å vänta till dess att Näcken kom. Då spelade han för en. Men han skulle ha något av en till pant, för att en inte skulle lära bort låten till någon an- nan. Det mins jag inte vad det skulle vara.
Älvor
Älvornas hem var hos näcken. De var när honom och passa upp, det trodde mor så säkert. De bodde på sjöbotten, men när det blev månljust, så kom de upp, för då ville de leka, dansa och ha roligt.
Hur man band näcken före badningen
Då man ämnade bada skulle näcken först bin- das. I annat fall var det risk för att man kunde bli näcka- biten. Man valde ut vid sjö- eller älvstranden, där man ville bada, några små stenskärvor. Dessa kastades i en hög båge utåt sjön eller älven. När de så föllo så gott som lodrätt ned och tog vattnet skulle det höras såsom då man drar korken ur en butelj. Då sade man att näcken blivit bunden och sen var det ingen risk att bada. – Lyckades det inte med första sten- skärvan, fick man kasta en ny.
Vattenväsen
Dä hände ibland att näcken drog ner en del folk te sej under vattnet. De feck se'n bo i hans rum å se hans månge salar.
Badning. Vattenväsen.
Om några äro tillsammans och badar skall dessa, så fort de går upp för att kläda på sig, ta först på mössan ty annars bli de neckebetna (biten av Näcken). Den som blir sist om honom säger man att han är neckebeten.