Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Trollen bodde över allt i bergen, och i skogen. Det fanns troll över allt förr i världen. Om det stod en sten för sig själv, så bodde det troll under den också. Trollen tålde inte ljus. Om dagen så höll de sej inne, men när det blev kväll, så kom de ut. Det fanns bergasmeder också. Det var troll det med. De smidde, åt folk. Men de riktiga trollen kunde inte smi'. Om man fick se att det lyste i bergen om kvällen, så var det från trollen. De hade stora skatter i bergen.
Hemmor-Ole »torskar»
Hemmor-Olof i Garda var engång ute på sjön och »torskade». Men, då han ej hade framgång dermed och det ej ville nappå, svor han och regerade: »Så kum da Päuken u tag dem!» och dermed så drog han upp snöret; men till hans fasa så var torske-snöret helt full[t] af nakna, stindögda barn! — Han blef förskräckt och rodde det fortaste han kunde i land. Gust. Hallsarfve, Lau. Koncept till III: 463 i R 625: 8, s. 20 (1865). Hemmor-Ole i Garde svor öfver att Torsken ej ville nappa, svor o. regerade: »kum du päuken o. tag!» — ryckte till — hela snöret fullt m. nakna stindögda barn —, då han blef förskräckt — rodde i land.
»Kasst-stainar» (= Kämpe-Stainar)
Det är Jättarne eller »Kämparne», som byggt upp alla kyrkor på Landet. De voro hiskligen starka och stora. De lågo på knä och »supte gråit ur klukk-hulen». — Nu var det så, att »Far'en» (fadren) byggt »Närrken» (Närs kyrka), men sonen hade byggt Lau kyrka, på hvilken denne byggt trenne torn. Denna högfärd förargade Gubben, kan man tänka; hvarför han tog en ofantlig »Kasst-stain», den han slungade efter sonen[s] kyrka i Lau: men han träffade icke, utan stenen ligger ännu i »Fäje-lairå», lertrakten vid Fie i Lau. — Dessa »kämpar» hvila nu i ofantliga, långa grafvar på Laus-backar, dervid »God-ugnen» (en, grotta) och »källdu» (källan) äro. Pehr Jonsson Bjärges i Lau, 86 år gammal (185o). [Med annat bläck]: En stor gråsten låg kanske omkring hundra steg öster om Roma kyrka uti prestgårdens kyrkåker, hvilken sten sades af en kämpe, som byggt Dalhem kyrka, vara kastad efter den i Roma, men hann ej fram.
Bysen i Lau's-myr
I Lau's-Myr gingo en hop ungdom, slogo och "räkade" en dag. De gamle hade sagt att der fans en farlig Byse; men en dräng narrades dermed hela dagen, ropade på Bysen, bad honom komma, m.m. - Som de dagen derpå äfven skulle "håista" i myren, tog ungdomen för natten sin lägerstad i en hö-stack. Alla sofvo der godt, men drängen som varit så stormodig, hade ingen ro hela natten. Då han om morgonen vaknade stod han på hufvudet i höet med fötterna rakt i vädret. - Då gnäggade det ilskefullt borta i myr-backen.
"Kasst-stainar" (=Kämpe-Stainar)
Det är Jättarne eller "Kämparne", som byggt upp all kyrkor på Landet. De voro hiskeligen starka och stora. De lågo på knä och "supte gråit ur klukk-hulen". - Nu var det så, att "Far'en" (fadren) byggt "Närrken" (Närs kyrka), men sonen hade byggt Lau kyrka, på hvilken denne byggt trenne torn. Denna högfärd förargade Gubben, kan man tänka; hvarför han tog en ofantlig "Kasst-stain", den han slungade efter sonens kyrka i Lau: men han träffade icke, utan stenen ligger ännu i "Fäje-lairå", lertrakten vid Fie i Lau. - Dessa "kämpar" hvila nu i ofantliga, långa grafvar på Laus-backar, dervid "God-ugnen"
"God-ugnen" i Lau
På Halsarfve-vägen i Lau finnes en vacker, stor och djup gråtta i berget som kallas God-ugnen. - I denna Ugn säges de aldrabästa och förträffligaste "sigdar" (lior) blifvit förfärdigade i fordna tider: dessa sigdar kalldes "dags-bitare", d. ä. de kunde vid slotter och rågskörd begagnas en hel dag utan att behöfva slipas eller hvässas. Betalningen för en sådan sigde eller dagsbitare var en svart bagge, som ditfördes och insläpptes i ugnen: baggen försvann och sigden framlemnades genast; men ingen varelse syntes till vid allt detta.
Trollens kamp vid Dalhem-Ek
Dalhem-Eken är längesedan fallen; men den väldiga Hörsne-Eken (13 1/2 aln tjock) står ännu qvar mellan Hörsne och Dalhem: och kanske var det vid denna sednare, som kampen skedde. — Nog af; när då Hörsne- eller Dalhem-Eken ännu stod i sin fulla kraft och grönskande fägring, gick en natt en dräng, vid namn Lars, vägen fram mellan dessa socknar, ämnande sig från Hörsne och hem till Dalhem. Snart märkte han, att ett »Troll» kom traskandes efter honom, hvarföre han började springa allt hvad han orkade. Men det blef snart ännu värre: ty nu kom ett annat troll springande honom tillmötes! Lyckligtvis var han nu i närheten af den stora Eken; och genast tog han sin tillflygt i dess vida krona, just som de begge trollen möttes under den samma, ingalunda i vänliga afsigter; ty genast började de kämpa och slåss med förtviflans mod, och Lars tyckte, att de sammandrabbade såsom tvenne dugtiga mjölsäckar, duns på duns. Ändtligen tröttnade då Hörsne-trollet och flydde undan åt Hörsnehållet (troligen till Bara-berg), då segraren tittade morskt upp till Lars i eken och utropade: »Sågst du det, Lasse, att jag vann!» — Lars bejakade det villigt; men, som han gerna ville bli af äfven med det segrande trollet, tillade han genast: »Men du fick ändå sista basken!» (slaget). — »Det har du rätt i», svarade trollet, och det skall han ännu få fullt för!» och så lade det i väg i största hast för att upphinna den flyende gasten. — Och glad vardt Lars, som genast skyndade ner ur Eken och som en pil hem åt Dalhem. Maja Låtta Strömlund (genom A. Th. Snöbohm). Det ena trullet ropade ändtligen: »Jag fick sista basken (slaget) !» då de återigen började slåss, tills de slutligen i ilskan refvo eken sönder. Joh. Nordström, Norlanda, f. 1821. [Koncept i R 625: to, s. 157 (1872)].
Gärdare gajten¹
Skogen mellan Lefvide och Fröjel kallas »Gärdare». Allmänt går än i dag sägen här i orten att en osalig qvinnosjäl, som ej får ro, emedan hon under sin lifstid med orätt svurit till sig jord, vistas på samma skog och om nätterna drifver gyckel med dem, som färdas öfver skogen, och gör dem förtret, än på ett, än på annat sätt. Denna skogsbyse kallas »gärdare-gajten». Mest lär den visa sig i skepnad af en hvit märr och ännu för 3o år sedan tror man sig hafva sett »hvejtä håpo». En sudergute bonde, som en natt reste öfver gärdare, fick se en hvit märr ligga på rygg i diket och steg af för att hjelpa upp kreaturet; men huru mycket han häf de och lyftade, lyckades det ej att få upp henne, hvadan han måste gifva kreaturet en god dag och gå ifrån henne, men knapt hade bonden aflägsnat sig några steg, så sprang märren upp på sina fyra ben och satte af in i skogen, hvarifrån straxt derpå hördes starka skrattsalfvor. Då förstod bonden hvem det var han velat hjelpa upp. Allmän är sägen att qvinnan, hvars osaliga själ drifver spökeri på Gärdare, i lifstiden bott på Skönnarfve eller Skinnarfve i Lefvide, ja det uppgifves t. o. m. att hon varit en prestenka från nämnde gård. Det måtte då varit prestenkan Anne Mårtensdotter, hvars man Peder Hercules Brianth var kyrkoherde i Lefvide 1651-1688. Anne Mårtens-dotter var en amper gumma, som förde mycket processer, t. o. m. mot domkapitlet. Hon och mannen hafva ägt Skönarfve och der låtit uppsätta den gamla mannbyggnaden af kärnfur, som ännu står. Öfver salspiseln står Briants vapensköld väl uthuggen i sten med lemning af färger och förgyllningar samt initialbokstäfverna till makarnas namn. Från deras många döttrar leda åtskilliga bondslägter här i trakten (äfven min ätt på qvinnolinjen) sitt ursprung. Min för många år sedan aflidne vän, Riksdagsmannen Pehr Skön-lund Burge i Lefvide, som ock var en ättling af detta prestfolk och född på Skönarfve, ville aldrig höra omtalas att anden, som spökade på Gärdare, i lifstiden bott på Skönarfve, utan han uppgaf att det varit på Bringsarfve. Alla andra uppgifva dock förstnämnda gård. En natt då en bonde öfver skogen körde åt Lefvide, hörde han en röst i skogen, som ropade följande ord: »Naugä di å köjr! dä brinner bi Skinnare!» Bonden körde så fort han förmådde. Framkommen till Skönarfve, fick han se att det brann i ett gammalt brygghus, men gårdens folk sof och viste ej derom. Hade bonden icke hastigt kommit dit och väckt upp dem, så hade gården brunnit af. Skogsanden hade genom sitt tillrop frälst gården.
Sjötrulle på Kalsöj¹
När det va stort fiskläge på Storöji brukede vör den sid att ejn kal af batlage efter tur och ordning blev på öji hear dag för ti lagä mat och dä va mest stremming, som koktes av a gröjtä fullrågendes så mike sum ej na gikk, u aldri smakade stremmingen bätter än när vör fick den pa a stor flejs, nöjkokt mä lejte sjövatten med smör ej ti duppe. Da bar så till en gang att kalen, som sto bi gräuo och kokte och just fat gröjto af ilden, kom ti sno sig um u fikk se itt haplit sjötrull sta i bodduri u trullä gapädä så ejne käften va bi durträe uppyfver duri, den andre bi tröskeln. Kalen blej mike rädd ti gynnä mä och tänkte att trullä skudde släuk'n hajl, men så gynt'n fattä mod, u når trullä sag att kalen blej modenes sagde dä: »Har du set a slikt så sturt gap förr?» Men kalen to gröjto u vräkede den kokhejtä stremmingen i gapä pa trullä u sägde: »Har du jetä slejk hit säupä nånsin?» »Gutt va'dä, men hatt» sägdä trullä och störta si' i sjöi u kom inte tillbaks igen.
Benranglet i Fårö kyrka
Klockaren hittade i en graf på Fårö kyrko-gård ett benrangel, som var alldeles helt och sammanhängande, hvarföre han lade det som det var in uti kyrkan, der det låg någon tid. — En afton var det stort gästabud i prestgården, man drack dugligt och slutligen vardt prestens vin slut; och det var ej lätt få mera, ty vinkällaren var under Sacristian, till hvilken man skulle gå genom kyrkan. Men slutligen gaf en rask piga sig dock af dit. Då hon ändtligen kom tillbaka med vinet efter en god tid, såg hon mycket vild och förskräckt ut. Då man frågade henne efter dröjsmålet och hennes förskräckelse, ville hon alls icke svara derpå. — Men slutligen berättade hon dock, att, då hon gick från vinkällaren genom kyrkan, kände hon att Benranglet hängde sig på henne. Hon bad då att man måtte släppa henne och ej göra henne något ondt; men benranglet svarade, att hon ej sluppe förr än hon utverkat honom förlåtelse af hans hustru, som satt der i bänken uppe vid altaret med hvit duk på hufvudet. Pigan lofvade det då, blef lössläppt och bad qvinnan sålunda: »Benranglet helsar och ber att du ville förlåta honom!» Men hon svarade: »Helsa honom tillbaka, att jag alldrig kan förlåta honom!» När hon sagt detta till Benranglet, bad han henne ändtligen försöka ånyo och tillägga, att han alldrig komme till ro så länge han ej fått förlåtelse. Pigan bad då Hustrun om igen och med nämnda tillägg, men fick samma hårda svar, det hon framförde till benranglet. Denne syndaren sade då, att han för sin frid och salighet nödvändigt måtte vinna förlåtelse, samt att han ej släppte henne förr än hon utverkat den af hans hustru. Pigan bad henne då tredje gången för benranglet, som var hennes af-döde make, men ej med bättre framgång än förut. Men, då hon i allt större själsångest dock ej upphörde att bedja om förlåtelse för benranglet, sade slutligen qvinnan: »Efter du så ifrigt ber för honom, så må han då få förlåtelse!» När benrangelsmannen då fick höra detta, blef han glad, och förmanade pigan blott att ej omtala allt detta för någon menniska, ty då skulle det ej gå henne väl. — Och derför hade hon i det längsta ej heller velat säga det. Man tröstade henne på allt sätt; men samma natt fick hon blodstörtning och dog dagen derpå. Maja Låtta Strömlund (genom A. Th. Snöbohm)
De drunknade, som sökte hem till sin kyrkogård
En af prestgårdens pigor, en rask tös, märkte, när hon en qväll varit »i kosä» och syslat »kona» och skulle gå in, att två karlar stodo vid kyrkogårdsmuren, lade armarna på densamma och sågo in på kyrkogården. Hon trodde att det var prestens drängar, undrade hvad de hade för viktiga öfverläggningar med hvarandra och hvarför de stodo der i skumrasket och sågo in på kyrkogården. Hon beslöt att spela dem ett spratt, smög sig tyst bakom dem och fattade först den ene i benen och suttade honom öfver muren in på kyrkogården samt gaf derefter den andre likadan skjuts, hvar på [hon] i största fart skyndade in, på det drängarne ej skulle få reda på hvem som visat dem denna välvilja. Inkommen i köket fick hon, till sin stora öfverraskning se drängarne, dem hon trodde sig nyss hafva inkastat på kyrkogården, sitta till bords och »få mat». Andra dagen upptäckes, liken af två ynglingar på kyrkogården, liggande jemte muren, just der pigan, efter hvad hon sedan omtalade, inkastat de båda karlarna. Liken igenkändes vara tvänne af socknens unge män, hvilka ett halft år förut omkommit på sjön, men hvilkas döda kroppar icke förut igenfunnits. Nu fingo de den hvilostad i hembygdens vigda jord, som det tycktes att de längtat få. A. Th. Snöbohm. D. 2/11 85.
Den skrattande Stenbilden
En Prest i Gothem, som egde svartkonstboken, gick ofta sent om qvällarne ute på kyrkogården. - Hans dräng, Pehr, tog ett lakan på sig för att der skrämma sin husbonde; men då denne fick se det hvita spöket, frågade han: »Är det du, Pehr?» — Denne, nu sj elf skrämd, tordes ej svara. Presten läste då ur svartkonstboken, hvarvid Pehrs fötter sjönko ned i jorden. Då han så sjunkit till knäen, frågade Presten åter: »Är det du, Pehr?» Men denne, då alldeles förfärad, kunde nu ej svara. Presten läste då vidare, och dermed sjönk Pehr ned till midjan, då han för tredje gången frågade: »Är det du, Pehr?» Då ej nu heller något svar följde, sänkte Presten åter den arme drängen än djupare; men då han sjunkit ända nära till armarne, återfick han sin tungas bruk och ropade gråtande: »Det är jag, Käre far, hjelp mig!» — »Nu är det för sent!» svarade Presten; och drängen sjönk i jord så djupt att blott hans axlar voro öfver. Och då lade han svartkonst-boken på Pehrs hufvud och trampade på hans axlar så att hela karlen försvann i jorden. Efter flere tidsåldrar med andra slägten fann dödgräfvaren der på kyrkogården en stenbild, som fullkomligt liknade en karl. Den dåvarande presten besåg bilden, förde den in i prestgården, der den blef förvarad uti köket, hvarest pigorna brukade den såsom hylla, på hvilken de uppsatte tallrickar och andra kärl. — Om ett par dagar klagade kökspigan att hon ej ville ligga [i] köket, ty hvar qväll hon »hyrt» elden och slagit kors öfver den, hade hon tydligt hört att stenbilden skrattat. — Då Presten nästa qväll sjelf hört detta, läste han besvärjelsen öfver stenbilden och frågade honom i Guds namn hvad han skrattade åt. Stenbilden, i hvilken Pehrs arma själ ännu fanns, omtalade då, huru han utan jordfästning och sakrament blifvit sänkt i kyrkogården; och att han skrattade derföre, att, då för det syndiga tal och många svordomar, som yttrades i köket, så många onda andar der samlades innan man slagit kors öfver elden (men som dock måste fly när detta skett), en af dessa djeflar var halt, hvilken, då det onda följet för korsets makt i största hast skyndade undan, alltid, kullknuff ad af de andra onde andarne, låg och sparkade i dörren. — Presten lofvade då, att han nästa dag skulle bli christligen begrafven; man lade då stenbilden i en likkista, men utan att påsätta locket, och [den] fördes så till sin graf på kyrkogården. När presten då utsade de orden, hvarigenom stoftet öfverlemnas till förgängelsen, men tillförsäkras uppståndelse, sönderföll stenbilden till stoft. Maja Låtta Strömlund (genom A. Th. Snöbom).
Sten-korset vid Dals i Levide
Vid Dals i Levide stod för 5 el. 6 år sedan, således ännu omkring 1840, ett Sten-kors af närmast 4 alnars höjd, med den uthuggna sidan vänd åt söder, men hvilket blifvit nedrifvet och sönderslaget, så att korsets stam blifvit afbruten, armarna afknäckta, äfvensom dess öfra ända ofvan Bildens ögon. Cirkelns diameter är 1 aln 4 Tum; det lilla korset derinom, det inre cirkel-bältet, de fyra inre stora liljorna och bilden — med hammare i högra handen — äro i upphöjdt arbete. Hur långa de bortslagna kors-armarna varit vet man ej. På stenens stam har stått uthugget en Ryttare, som man ansett för Sanct Jöran. Korset säges varit uppsatt till minne af en Brud, som der ridit ihjäl sig. Så ofta korset — äfven förr — varit nedstörtadt, har alldrig varit någon trefnad med kreaturen i Dals; hvilket ändrat sig bara korset kommit upp igen; ock är nu gården öde och obebygd. — Då man för länge sedan velat föra Stenkorset ur Dals gård, har det alldrig lyckats; antingen hafva de fyra starka oxarna ej orkat röra det, eller ock hafva de »splitt-nya» seldonen eller vagnen gått sönder. Korsets tjocklek är ej uppgifven (— 5 tum tjockt). A. Th. Snöbom, Levide 31/ l0 47.