Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll
Min faster var från Lindome. Hon talade om hur de lånade bröd av trollen, och trollen lånade av dem. Men det var kryp och insekter i trollens bröd. Trollen bakade i "Lillakyrkan". När en moster till pappa gick förbi såg hon trollgumman, och såg hur elden flamma- de. Och hon hörde trollgumman packade.
Guld-backen i Gröttlingbo
Guld-backen i Gröttlingbo kallas ock Angantyrs Hög, emedan Angantyr der tros vara begrafven!! — Om denna hög berättas samma sägen som om Diger-Rör och Stenkalmen i Bro; att nemligen en Bonde vid Katlunds i Fide der på samma sätt röfvat till sig af trollen en guldkalk.* — En annan Bonde gräfde engång der och såg redan karmen af en guldvagn, då han genom något trollens eller drakens upptåg blef narrad och förhindrad att riktigt få upp skatten. * Trollen ropte: »Katlunds Fyllingen for af med oä Gyllingen», och framkallade ur högen ett troll, som det kallade »ain-bainen», hvilken skulle löpa bäst. Katlundar flydde hem, och vräkte guld-kalken i korshufvet af en ved-kast och sprang sjelf in i en åker der han plöjt kors»furar». Hästen miste håren på länden — blef ihjäl-rifven — alla husen skakades — Kat-lundar blef sedan sjuk, och skänkte för sin helsa guldkalken till Bro kyrka. And. Katlunds, Fide.
Kallundar i Gråitlingbo
Katlundar i Gråitlingbo hade blifvit lärd, att, om han skulle kunna vinna någon skatt af trollen i Gullbacken, så skulle han rida dit på en häst, som var sadlad och på samma gång icke sadlad och han sjelf skulle dervid på engång vara klädd och icke klädd. Han rakade då först hästens svans, lade sadeln löst på utan att knäppa den fast, satte sig så afvig på hästen som skulle vara »fast» (oskuren) och höll i svansen, och var sjelf i bara skjortan samt hade ett »garn-skåite» (endast nät-linet) öfver sig. Sålunda utrustad red Katlunder till trollen i Guldbacken. Då han af högens invånare begärde dricka, bjödo de honom det i en bytta; men då han sade, att han vore van att dricka ur bättre kärl, bjödo de honom dricka ur en silfver-pokal. Men då han ej heller »nåjdade» (vara nöjd med) detta, kom man ändtligen fram med deras förnämsta klenod, en stor kostbar guld-bägare. I det samma slog han trolldrycken ut bakom hästen och flydde med sitt rof, guldbägaren, öfver kors-fårorna, som han försigtigtvis plöjt omkring högen. Oräkneliga troll störtade då fram under rop och skrik för att återtaga deras klenod och ropade till hvarandra: »Ta' i lycka, ta' i hank!» då andra svarade: »Här är hvarken lycka eller hank!» Andra troll ropade då: »Så tag fast i hästens svans!»» men då svarades: »Här är intet att ta i: dä jär rakadt upp i tässk!» — Sedan trollen lupit genom alla kors-fårorna, dem de ej kunde springa öfver, kommo de Katlundar allt närmare, då han »mä' näpp å nöd» fick störta sig af hästen in öfver ledet till de långa »Triorna» till Katlunds, der han lyckligen räddade sig; men hingsten blef ihjälrifven. Katlundar skänkte guldbägaren till Gråitlingbo kyrka ; men trollen höllo snart på att nedrifva ena gafveln i kyrkan (som ännu synes), då den skänktes till Bro kyrka. — Men när alla trollens försök att återfå sin guldbägare misslyckades, lofvade de att hvart 100: de år skulle alltid någon bli galen vid Katlunds; och nästa för jämnan är alltid någon sjuk der i gården. Carl Chemnitz, jun.
Hvita Kattor
Man tror i allmänhet ej godt om hvita kattor: då de visa sig i mängd, tror man, att det är troll, som förskapat sig i denna liknelse. — I n.v. Apotheks-huset, hvilket länge stod såsom ruin och deruti förr voro många mörka hvalf och hemska gångar i murarna, såg man ofta helt fullt af dessa hvita kattor med brinnande ögon som man trodde voro troll och deras förskapningar. Mor Stenman, i Wisby.
Trollen i Bara-berg och Store Kisse
Närmast Bara-berg var folket ofta oroadt af alla de stygga troll och Backe-rå som huserade i Berget. En Bonde, Ole Pehrson, var i synnerhet i en viss kammare i gården mycket oroad af Trollen, så att ingen meniska vågade ligga natten öfver der i kammaren. - Kom så en qväll till Bondens gård en resande som medförde åtskilliga djur att visa - bland andra en Björn -, och begärde natt-qvartér af Ole Pehrson. - Denne nekade och sade den resande att ha ej hade något sägställe till öfvers, utom i den der kammaren, det det ständigt spökade. Men Djur-föraren sade sig ej frukta sådant; utan lade sig om aftonen i god ro, men med sin björn jemte sig. Wid midnatt kom ett troll in i kammaren med ett mennisko-lår i handen, blåste opp eld i spisen och stekte sedan detta. Djurföraren låtsade ingen ting; men då fläsk-lukten kändes, sprang Björnen opp och lade sin ena arm på den ohyggliga steken. Trollet ropade då: "Sjas, Kisse!" Björnen gnällde till och kröp undan; men åter så lade han ramen dit andra gången, och drog sig äfven då murrande undan, när trollet ropte "sjas!" Men vid tredje besöket, vek ej Björnen för Trollet, utan började de nu begge att slåss, länge och väl, tills slutligen Trollet måste fly på dörr med stort larm och rop. En tid derefter gick Bonden och plöjde i sin åker vid Bara-berg, då trollen frågade: "Har Ole Pehrson ännu den store Kisse!" - "Jo", svarade Bonden; "och nu har hon 'kisslat' och fått sju ungar!" - Då flydde trollen och syntes alldrig mera i Bondens gård.
Trollen i Bara-berg och Store Kisse
Närmast Bara-berg var folket ofta oroadt af alla de stygga troll och Backe-rå som huserade i Berget. En Bonde, Ole Pehrson, var i synnerhet i en viss kammare i gården mycket oroad af Trollen, så att ingen meniska vågade ligga natten öfver der i kammaren. — Kom så en qväll till Bondens Gård en resande som medförde åtskilliga djur att visa — bland andra en Björn —, och begärde natt-qvarter af Ole Pehrson. — Denne nekade och sade den resande att han ej hade något sängställe till öfvers, utom i den der kammaren, der det ständigt spökade. Men Djur-föraren sade sig ej frukta sådant; utan lade sig om aftonen i god ro, men med sin björn jemte sig. Wid midnatt kom ett troll in i kammaren med ett mennisko-lår i handen, blåste opp eld i spisen och stekte sedan detta. Djurföraren låtsade ingen ting; men då fläsk-lukten kändes, sprang Björnen opp och lade sin ena ram på den ohyggliga steken. Trollet ropte då: »Sjas, Kisse!» Björnen gnällde till och kröp undan; men åter så lade han ramen dit andra gången, och drog sig äfven då murrande undan, när trollet ropte »sjas!» Men vid tredje besöket, vek ej Björnen för Trollet, utan började de nu begge att slåss, länge och väl, tills slutligen Trollet måste fly på dörr med stort larm och rop. En tid derefter gick Bonden och plöjde i sin åker vid Bara-berg, då Trollen frågade: »Har Ole Pehrson ännu den store Kisse!» — »jo», svarade Bonden; »och nu har hon 'kisslat' och fått sju ungar!» — Då flydde trollen och syntes alldrig mera i Bondens gård. L. P. Hannell.
Boge kyrka
Först var Boge kyrka anlagd på det kulliga Klinteberget vid Klints i Boge; men man hade ej hunnit längre än med grundvalen och skulle börja resa murarna, då trollen refvo ner lika mycket om natten som byggmästarne hunno bygga upp om dagen. Då kunde folket förstå att Trollen och Backeråen i Klinteberget ej ville bli störda af de kristnes kyrkobyggnad; hvarföre de refvo ned det som redan var bygdt, körde all sten derifrån, och bygde så opp Boge kyrka, der hon ännu står. Kristen Kristensson, vid Tjeldare i Boge.
Trull-spur i Martebo
I Qvie hage i Martebo synas djupa hålor i bergs-hällen, liksom efter stora ofantliga fötter: man säger att trollen trampat så hårdt på berget, att deras fötter deri lemnar spår efter sig; och derför så kallar man stället "Trullspur".
Valhagar
Väl-hagar ängar (vid Sälle) der kyrkan fordom stått —, eller först skulle byggas, men nedrefs om nätterna af trollen; — hvaraf ännu grundvalarne synas. Båppare-Mor i Eista, som der är född. IX Guta-ord, s. 63.
Digur-råjr
På skogen mellan Garde, Ahlskog och Lau fins ett stort Sten-rör, Diger-rör kalladt, i hvilket en af de första Tredings-förstarna på Gotland, Grip, ligger begrafven. Denne Fylling (Höfding) skall haft sitt säte vid »Folkedarfve» uti Garde, som af folket vanligen nämnes »Folkedarre» efter denne Domare; emedan han i sina domar var så obevekligt sträng, att hvar och en som blef stäld för hans domstol, af fruktan måste skälfva och »darra», deraf han ej vore fullt säker på sin rätt. Diger-rör, eller det stora sten-röset, var städse en bostad för Trollen, hvilka der hade mycken dyrbar egendom; och bland denna var den bägare, ur hvilken de drucko vid deras högtider, det förnämsta. Om detta allt ägde en Bonde vid Folkedarfve kunskap och grundade jemt på huru han skulle kunna komma åt den dyrbara bägaren, Trollen hade i Digerrör. En »trull-kärring» som han rådfrågade sade honom då: »ville han blifva ägare af Bägaren, skulle han sätta kors-tecknet på alla sina kläder, plöja en fåra nio slag omkring röret, och slutligen på en 'fast' häst (hingst) med knut-slagen svans på en af häxan utsatt natt rida till Röret och begära dricka; men, sedan han fått bägaren i hand, skulle han icke smaka drycken, utan slå alltsammans ut på marken och sedan i största hast rida till kyrkogården och der, sittande på ett kors-stycke, afbida Prestens och klockarens ankomst hvilken följande morgonen [skulle] taga honom i hand.» Snart hade nu Folkedarfven allt i ordning och hade gjort aftal med Prästen och red på den utsatta natten till Diger-rör. När han kom fram till röret, der Trollen just då höllo ett högtidligt gästabåd, begärde han att få smaka på vinet; och straxt kom ett af Trollen ut med ett fyldt horn, men den stolte gästen vägrade att dricka ur ett så simpelt kärl. Då kom snart ett annat Troll fram med den gyldene Bägaren och bjöd honom dricka. Han mottog bägaren, men slog i detsamma det dyrbara vinet på marken och tog i blinken vägen tvärs öfver fårorna och red »i flyg» åt kyrkogården vägen fram. Nu kommo alla trollen fram ur röret med stort larm och skrik: »Fåltare Fyllingen for af med oä Gyllingen!» Men plog-fårorna dem Bonde[n] red tvärs öfver hindrade de små trollen; utan måste de löpa hela fåran ut genom dess nio slag kring röret, och derunder fick den flyende »Fåltaren» ett godt försprång. Men då Trollen kommit efter honom ut på vägen, började de ropa: »Ta' i lyckä, ta' i hank!» men andra svarade: »Jär fins hvasken lyckå eller hank!» Emellertid följde trollen honom i hamn och häl, och isynnerhet ett troll som var halt sprang bäst och var honom helt nära. Bonde[n] måste då i största hast kasta bägaren in på kyrkogården och sj elf störta sig efter öfver muren; men hästen som blef utanföre blef genast af trollen ihjäl-rifven. — Nu satte han sig på ett kors-stycke och väntade med stor ängslan på Prästen; och många gånger tyckte han att det dagades och att Prästen snart skulle komma. Ändtligen dagades det då verkligen och Prästen med klockaren kom nu och aflöste honom. - Slut. L. Niclasson. [I marg. står]: Diger-rör ligger i en hage, som tillhör Folkedarfve i Garde. — Landet innehades af 3 kungar, af hvilka den, som ägde Södra delen hette Grip och begrofs i denna hög. Högen var fordom spetsig; men en Präst i Garde Sturtzenbecker anstälde med mycket folk skattgräfning, men förstörde blott högens spets, der nu är ett djupt hål, och dog snart derefter. — Likaså, gick en annan Präst, Kahl, som för[e]tog sig samma oråd. Ingen af dem hann högens djup. — Uti samma hage skall finnas en stor sten, som begagnats till offrande. Bonde från Hallbjäns uti Lau; genom Snöbom. [I marg. står]: Säges om »Diger-rörs-Gubben», ej om flera trull. Fåltaren hade plöjt kors-fåror, hvarför Diger-rörs-Gubben måste löpa hela Lau socken kring och så efter Fåltaren, som flydde i gård, gömde hornet i hufvudet af en vedkast - det träden lågo på kors —. När Fåltaren sedan hade bröllop, kom en okänd (Diger-rörs-Gubben) och tog med stor[t] väsen sitt horn tillbaka. Thom. Gardh, Garda. {I marg. står]: Folkedarfve Bonden korsade hela myren, steg till häst med sin viol och spelte, då de Små under jorden bjödo honom dricka ur en silfver-kalk, den han sedan skänkte till Garde kyrka. De Små måste löpa kring kunde ej komma öfver myren, som Bonden. J. Kahl.
Trull-spur i Martebo
I Qvie hage i Martebo synas djupa hålor i bergs-hällen, liksom efter stora ofantliga fötter: man säger att trollen trampat så hårdt på berget, att deras fötter deri lemnar spår efter sig; och derför så kallar man stället »Trulispur». P. Stengård, Martebo.
Skatt-Gubbarna och Galgen
Engång skulle desse Gubbar på Djurhagens råd gräfva skatt i den lilla tvärgränden, som nu är borttagen, och förr gick mellan »Hallbergs-backe» och gränden norr om Boktryckare Cedergrens Hus. Redan sågo Gubbarne skatten, då en vagn med svarta hästar kom farandes, och flere karlar trädde derur, då vagnen stadnat; hästarne stodo och frustade eld. Men Skattgräfvarne gräfde och tego som muren, gräfde och gräfde. Slutligen syntes jemte dem en hög galge, och en af trollen sade till de andra: »Hvem skall vi först hänga af dem?» - »Åh», svarade ett troll, »tag den med röda jackan!» — Då flydde den utpekade hals öfver hufvud, och de andra Skatt-gubbarne efter. Anna Hemström.
Små händer i stenen
Man tror att kyrkor blifvit bygda af Trollen; men ej alltid af de store och dumma Jättarna, som slutligen alltid blifvit narrade af de klokare kristna menskorna — såsom af Sanct Lars och flere; utan äfven att mycket små troll, troligen de Små under jorden, dervid varit menniskorna behjelplige. — Som man vet, äro de fleste Gotlands kyrkorna uppbygda af kalksten, som är en sammangyttring af allahanda små, stundom fingerlika koraller och madreporer, och ibland har aftrycken i stenen af sådana: och som man säger att all sten förr var mjuk, så tror man att dessa fingerlika intryck i stenen äro märken efter det småväxta trollfolkets små händer och fingrar. I Barlingbo kyrkmur i torn-trappan skola sådana märken ännu synas. Herm. Alfvegren, f. 1811 fr. Barlingbo.