Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Jul.
Om de gick avigt runt huset tre gånger jula natt och de inte såg alla vid bordet, så dog den, som fattades, under året. Och jula natt var allt vatten i åns och källor förvandlad till vin. Och jula da fick de inte sopa, för då sopade de ut jula. De so- pade ut välsignelsen för hela året.
Trollen i Blacksåsberget.
Trollen i Blacksåsberget. AV DE MÅNGA PLATSER I HÄLSINGLAND, SOM traditionen omspunnit med olika slags säg- ner, torde Blacksåsberget säkerligen vara ett av de mest bekanta. Här, vid foten av detta berg, skall, en- ligt legenden, Bobygdens första bebyggare någon gång i den grå forntiden ha slagit upp sina bopålar. Men om den saken har jag litet utförligare berättat i "Från Dellens nejder". Det torde vara bekant för alla Blacksås- besökande, att berget på ena sidan har en ganska djup rämna, som delar bergsmassivet i tvänne halvor. En gång för många århundra- den tillbaka i tiden var det en person, som skulle försöka att mäta upp remnans djup. Han medförde ett stort trådnystan, band en sten i trådens ena ände och nedsänkte denna i dju- pet, men oaktat att hela trådnystanet förbru- des kände han ingen botten. Så djup var rem- nan i Blacksås - på den tiden. Just som den sista delen av nystanet avrullats, utbröt ett våldsamt, orkanartat oväder, och en röst ner- ifrån bergets innandöme ropade med våldsam styrka: "Om du en gång till försöker mäta remnan i Blacksås, skall du själv bliva så mäten, att du inte skall komma härifrån med livet i behåll." Det var förstås trollen som blivit ofre- dade, och på detta sätt givit sitt misshag / tillkänna. Enligt gängse föreställningar skall Blacksåsberget innehålla koppar i riklig mängd. Mycket arbete har, även på senare tiden, nedlagts för att komma åt den dyr- bara metallen, fast hittills utan resultat. Även beträffande den saken berättas en gam- mal sägen. En forbonde från Hälsingland ha- de en gång, vid ett besök i Falu koppargru- va, hört gruvtrollet eller "bergfrun" ytt- ra: "Nog är jag rik, men min syster i Black- sås är mycket rikare". Hur Stormnäsudden kom till. I forna tider voro jättar och troll bosatta överallt i våra berg. I Finntjärnsberget i Forssa bodde en jättefamilj, som var nära besläktad med en annan familj, vilken hade sitt tillhåll i Tovåsen i Delsbo. De båda familjerna voro mycket släktkära och gästade fördenskull varandra ganska ofta. Vid sina besök nöd- gades de emellertid taga den långa omvägen kring Dellen. Detta blev i längden besvär- ligt, och så en dag beslutades det, att de skulle bygga en bro tvärs över sjön. Jättar- na fyllde sina förskinn med sand, gick ner till sjöstranden och stjälpte bördan i vatt- net. Sanden tog emellertid så småningom slut och brobyggnaden blev av denna anled- ning aldrig fullbordad. Ett minne av byggnadsföretaget utgör / den landtunga, som under namn av Stormnäs- udden, skjuter ut i Dellen. "Per Stabbe". En av de egendomligaste formationer, som växtvärlden i våra trakter torde kunna upp- visa, återfinnes å Norrbo komministerbostäl- les ägor, en knapp kilometer från det smala sund, som förenar de båda Dellensjöarna. Det är en förkrympt och vresig tall med omfångsrik krona, allmänt bekant under nam- net "Per Stabbe". Tallen, vars ålder med bestämdhet icke torde vara fastslagen, är belägen på en hög och öppen plats och sålunda ständigt blot- tad för väder och vind - därav dess krafti- ga och förkrympta form. Trädet består av tre kraftiga stammar, som gå i sär alldeles nere vid marken. Omkretsen på detta ställe är icke mindre än fem och en halv meter och den tjockaste av de tre stammarna har en om- krets av två och en halv meter. Grenverkets eller kronans diameter uppskattas till 10 à 12 meter. Hur "Per Stabbe", enligt folktron, fått sin egendomliga form, framgår av ett par säg- ner, som omspinner densamma. Någon gång på femton- eller sextonhun- dratalet hade en person i Norrbo begått ett synnerligen svårt brott, utan att han kunde ertappas därför. Omsider vaknade dock samve- tet av sig själft, och då gick brottslingen / till församlingens själasörjare och bikta- de sig. Brottet var av så rysansvärd be- skaffenhet, att den gudfruktige prästen - ämbetsmannaplikten till trots - ej förmåd- de bevara hemligheten för sig själv. Och en sommarnatt gick han fördenskull ut till tal- len, som vid tiden för denna tilldragelse ej företedde något ovanligt till form och utseende, och omtalade för denne vad brotts- lingen hade på sitt samvete. Efter detta stannade tallen av i växten, och så småning- om intog den sitt förkrympta, egendomliga utseende. Enligt en annan legend, som en gammal man i Norrbo berättat mig, skulle "Per Stab- be" för haltannat århundrade tillbaka varit ett stort och resligt träd, men så en dag hade åskan slagit ner i toppen och skjutit i hop tallen, så att omfånget växt ut all- deles förfärligt på bekostnad av längden. Detta utan att trädet erhållit ens en rispa i barken. "Gammel-Erskes" brännvin. Mormor berättar: I min fars och mors barndom bodde här i Delsbo en person vid namn Engelbrekt, ända från ungdomen begiven på brännvin och slutligen till den grad för- supen, att han blev oförmögen till allt ar- bete. Gården fick förfalla, på åkrarna väx- te småskogen i kapp med videbuskarna och hustrun och barnen fingo frysa och svälta / i brist på det nödvändigaste. Allt för den usla spritens skull. En söndagsnatt vid mikaelitiden, nyss hemkommen från ett supgille, där det gått ganska hett till väga och just i färd med att lägga sig i sin kammare uppe på loftet, fick Engelbrekt besök av "Gammel-Erske", som ville bjuda på en sup ur en medförd kvartersflaska. Oaktat sitt omtöcknade till- stånd stånd och sin stora begivenhet på starkvaror vägrade dock Engelbrekt att sma- ka på flaskans innehåll. Och i trots av att "Gammel-Erske" uppbjöd all sin övertalnings- förmåga, måste han avlägsna sig med oförrät- tat ärende. Men natten därpå och alla de följande nätterna hela veckan igenom, åter- vände den onde frestaren vid samma klock- slag, och för varje gång medförde han en allt större flaska samt utvecklade en allt större envishet, dock alltjämt med samma ne- gativa resultat. Engelbrekt var ståndaktig, och då han icke heller efter sjunde besöket kun- de förmås att smaka på "Gammel-Erskes" bränn vin, hade denne blivit arg och slungat flas- kans innehåll rakt i ansiktet på Engelbrekt. Men det var inget vanligt brännvin, som "Gammel-Erske" tänkt bjuda på. Efter detta blev Engelbrekt alldeles skinnlös i hela ansiktet och dessutom sängliggande en lång tid fram- åt. Från den dagen smakade Engelbrekt aldrig en spritdroppe, och han blev dässutom en skötsam och ordentlig människa.
Vittran eller de underjordiska. 3.
"Vittran eller de underjordiska." № 3. För mer än 50 år sedan var jag lärarinna i en mindre folkskola i Bergsjö, Hälsingland. Skol- huset låg litet avsides, jag var ung, knappt sjutton år, och mörkrädd, varför jag ej vågade bo i skolan utan lät inackordera mig i en bondgård som låg ett gott stycke från skolan. Familjen, där jag bodde, bestod av man, hustru, en femårig dotter och en gammal farfar, som vid det laget väl kunde vara mellan 70 och 80 år. Farfar var en pigg och rar gammal gubbe, full av sagor och berättelser av alla slag. Ibland kunde han sätta sig och berätta om vittror och troll och skogsrå och sjörå och alla möjliga hemlighetsfulla väsen. Tyvärr har en stor del fallit mig ur minnet, så jag endast dunkelt kommer i håg det. Mycket sade han sig ha upplevat som inga lärde kunde förklara. Han gick där och pysslade med allt möjligt, och särskilt ägnade han kreaturen sin omsorg. Ladugården skötte han nästan ensam. En dag berättade han: "När jag i går morse kom in i ladugården, gick där en liten röd- klädd man och tittade och vände på allting. En stund stod jag tyst och såg på honom och så så frågade jag: "Vad har du här att göra? Gå din väg! Här har du ingenting." Men han svarade ingenting utan gick upp till kon, som står närmast gödselgluggen till höger, och sysslade han först med något, vad det nu var, och så sprang han ut genom gluggen för den stod öppen, så det skulle vara litet svalt åt korna. (Det var mitt i sommaren.) Jag tittade ut genom gluggen för att se, var han tog vägen, och då såg jag, att hela ängen var full av vitterkor och små röda människor, som vallade dem. / Jag rätte upp mig för att dra kniven och kasta över dem. För om man kastar stål över dem, kan dom inte göra sig onsynliga. Men när jag tittade ut igen var dom borta. Den där bytingen hade väl varnat dem." Ja, sade jag, jag minns, att mormor talade om en, som lyckats kasta kniven över två stora svarta vitterkor och fått behålla dem, men inte trivdes de andra korna tillsammans med dem, så det var där inte någon välsignelse med dem. "Kan väl så vara det," mente gubben, "men se dom kunde då ge sig i väg, för si dom e' då fasligt rädda för stål. Vi ha dom då inte under ladu- gården, för si, där tocka där finns, är det då alldeles stopp, att man kan få ha nå'n tur med de andra kräken."
No 1
No 1 Rogsta i Februari 1929 Med anledning av eder anons i Hudiksvalls Nyheter får jag härmed meddela följande om en person som gått igen på grund av att han hade något på sitt samvete som han ej hant yppa här i livet Jag berättar presis som jag hört det berättas varken tar ifrån eller lägger till nannet utsäller jag ej på grund av att det ännu finnes anförvanter i livet Den sägen jag nu vill berätta har den förmånen att vara alldeles sanfärdig, en person hade dött och efter hans död gick han i gen varje natt var han hemma och orerade med vad viste ingen, detta fortsatte en lång tid men till sist beslöt en person att till- -fråga honom i vilken orsak han ej fick ro i graven, mannen i fråga lade sig därför i det rum som gubben hade bebott och om natten kom gubben in och vår fortsätt / No 2 man frågade varför han gick i gen och gubben svarade då se efter i kakelugnen och försvan Dagen därpå undersökte man kakelugnen men fann ingenting varför man beslöt att riva ner densamma när man rivit ungefär halva så hittade man ett löst kakel och inan för detsamma var det ett lönn fack och där stod en silver bägare full med gammla silvermynt och sedan detta kom i dagen visade sig gubben alldrig mer Sägnen i fråga är från Rogsta komun i Hälsingland Jag kan även lamna upplysningar om personer som stått i förbindelse med overnaturliga mackter och om hur man skull bära sig åt for att bli ägare av svartkonst boken samt flera andra sägner om det intreserar och man har något för besväret J. A. Flöjth. Nilsvadet Rogsta Hudiksvall
Storjungfrun Eller Sjödrottningen
Vikingasaga från Helsingland av J E Norling Under den första tiden av Kristendomens utbredning i Helsing- land voro många Vikingar äfter Helsingekusten, där de hade sitt tillhåll på öar längs kusten fornlemningar finnes äfter dem på många av öarna som tillexempel Drakön, agö, Bålsö Bremö grimsö och Storjungfrun Under denna tid fans det en sjödrottning som hete Sale på Storjungfrun hon hade många kämpar och däriblan en vid namn Grime den grymme, många Drakskepp närmade sig ön för att taga Sale tillfånga eller att besegra hänne och taga hänne till brud, men allt var lönlöst, Alla som närmade sig hänne fick där sin bane, Ingen kunde övermanna hänne, främst stod hon i de hetaste strandhuggen och närmas vid hännes sida stod Grime den grymme med sitt väldiga slagsvärd, under denna tid började Kristendomen utbredas i Helsingland och ifrån södern kom ett skepp med kristna lärare för att omvända vikingarna, detta skepp närmade sig ön, de reste ett stort kors för att tillkennagiva att de kommo i fredlig avsikt, på detta skepp var en stålklädd kämpe, Sale med sina kämpar gick dem till mötes, Den främmande kämpen hade jälm och sköld av blankt stål och ett väldigt svärd vid sidan klädd i blå mantel med guldstickad bälte, Sale blev intagen av hans ståtliga växt och hans manliga hållning, den främmande kämpen bjöd hänne sin hand och sade jag kommer till dig sköna jungfru ej för att utgjuta blod men att förkunna Kristi milda lära, du har då att välja att emotaga mig med frid, eller kämpa på liv och död, Välj, då svarade hon Ej har jag någongång lemnat mig utan strid och ingen har korssat mitt svärd utan han här fått sin bane, nå väl svarade den främmande riddaren, äfter som du så vill så må vi pröva svärden, Du strider av högmod, jag för Kristi lära mina män skola ej draga sina svärd för att försvara mig Ensam vill jag kämpa med dig sköna jungfru, Ej höves mig att taga hjelp av mina män. Manligt talat sade Sale vi går envig om du går med seger skola vi bekänna vite Krist / och om jag övervinner dig skola alla dina män hava här sin bane, väl talat sade Grime ingen av oss skall draga sina svärd förr än segern är avgjord eder emellan, Striden började nu riddaren sade maken hade han ej kämpat med, Ditt blod vill jag ej se flyta, Ingen har ännu övermannat mig, jag litar på min arm och mitt goda svärd sade Sale, De kämpade tappert på båda sidor Sale måttade ett hugg mot riddarens hjelm, svärdet brast i två delar, Nu sänkte Riddaren sitt svärd och sade väl kunde jag hugga dig i stycken, men i en besegrad jungfrus blod vill jag ej fläcka mitt svärd här är min hand till försoning, vill du emotaga den sade Riddaren Jag är besegrad sade Sale, du har vunnit seger, Många hava fått här sin bane för mitt svärd, jag ser att din gud du dyrkar är mäktigare än våra gudar Vid Balder den milde har du här min hand, De gjorde nu fastbrödralag på Nordiskt vis. Men Grime den grymme tog sitt Drakskepp och seglade ner till Grimsön där han byggde sig en borg och var fruktad så länge han levde av de Kristna, han gick fram med svärd och brand. Sale och hännes kämpar emottogo Kristendomen och läto döpa sig, Nu skulle de segla ner till Prästgrundet för att förmå de där boende Vikingarna att emottaga den Nya läran där voro vikingar som voro fruktade, de ville då tvinga dem att motaga den nya läran, men de voro grymma, det blev en het strid, tre av Sales kämpar stupade och även tre av de andra, nu ingicks förlikning av de kvarblivna och de togo dopet, de fallna kämparna högsattes på ön. Tre på norra och tre på södra sidan på ön, Högarna vittnar än i dag där dessa kämpar fallit, Det lemnades Präster kvar på ön och än i dag visas gravarna där de ligga, Kapellet på ön är bygd vid sidan av dessa gravar, omkring gravarna är en stenrundel lagd. Ön fick heta Prästgrundet äfter prästerna, Storjungfrun fick sitt namn äfter sjödrott- ning Sale, och Grimsön fick sitt namn äfter Vikingen Grime den grymme, Vad det blev av Sale och hännes riddare förtäljer icke sagan Så slutar sagan om Storjungfrun eller Sjödrottningen
Vikingasaga från bålsö av J.E Norling
Det var en gång en väldig Viking som hette Breme han hade sitt tillhåll på Bremön och det var ingen som vågade sig fram genom Bremösundet, alla som foro den vägen fram blev tagna av Vikingen Breme, Han hade ett Drakskep som han genast satte ut då han såg någon närma sig ön, han överföll dem högg ner varje man och tog deras skatter och sänkte deras skepp, så tillslut kom det ett stort Drakskepp som var starkt bemannad med bistra kämpar, Breme for då ut med sitt drak- skepp med väldigt härski och överföll dem. Det blev en het strid, Breme stod på lyftengen av sitt skepp och högg till höger och vänster, Manfallet var stort å ömse sidor, Väl har jag stått i heta strider på mitt skepp, men jag ser att jag nu ej mäktar strida mot dessa becksäckar, sade Breme striden slutade så att Breme blev tagen inklämd mellan sköldar, hans Drakskepp blev sänkt, och så vände vikingarna om och seglade ner mot Jättholmarna, där slet sig Breme lös och kom i land, nu börjades jakten äfter honom, genom Jättendal upp till Harmånger där han blev harm och ånrade sig att han över- fallit det stora starkt bemannade Vikingaskeppet, han blev åter tagen men rymde ånyå och kom ner till Jättendal där funnos då många som dyrkade vite Krist, Breme infångades slutligen i en dal där han gömde sig och blev återförd till skeppet. Nu seglade vikingarna ner emot Kuggörn, där tänkte åter Breme komma i land men blev kuggad eller lurad och blev fastbunden med tåg, De seglade vidare ner mot Bålsö och under vägen dödades Breme, här fördes han i land och brändes på Bål, därav ön fått sitt namn Bålsö Bremö, Jättendal, Jättholmarna, Harmånger och Kuggörn säges också därav fått sina Namn, Bremhögen finnes än i dag på Bålsö Så slutar sagan om Vikingen Breme — Sagorna äro berättade under min Barndom varföre jag väl minnes dem, då min fader var fiskare på Bålsö Jag haver i minnet ännu flera intresanta sagor och sägner från min barndomstid på Bålsö men äfter det jag är gammal och har svårt att styra pännan, så hinnes det inte att medskriva på så kort tid som till den 31 Januari, men önskas mer så skall jag försöka.
Sagan om det elaka trollet och gråkappan
Det var en gång en prinsessa, som var så vacker. Och en prins från ett annat land. Han fick se den vackra prinses- san och han vill gifta sig med henne. Det fick han också. De levde lyckligt tillsammans. Men en dag så red dom ut i skogen. Där satt ett styggt och elakt troll på lur. Trollet tyckte att prinsessan var så vacker. Nu ville trollet försöka erövra henne, och ta hen- ne till sin hustru. Men prinsparet red vidare, utan att veta något. Trollet satt kvar, och bara funderade på, hur han skulle bära sig åt. Men så kom han på den idén, att han skulle fortrolla prinsen, en gång när han kom där förbi. / Men så en dag så red prinsen ut på jakt. Men vem var det inte som fick syn på honom? Jo, det var trollet. När prinsen red förbi, så fortrollade trollet honom till ett troll, med en stor grå kappa. Han fick sitta i en jord- kula med en stor lucka för. Där fick han sitta om dagarna. Men om nätter- na gick han tillbaka till slottet och var prins. De förstodo snart att han var förtrollad. De skickade ut tjänarna på slottet för att leta prinsen. Men ing- en fick tag i honom. Då gick prins- sessan själv ut i skogen, för att leta honom. Då kom hon till kulan, där han satt. Men prinsessan vart så för- skräckt, att hon smällde igen luckan, / och sprang hem igen. Men det var en stor sorg på slottet. Ett år därefter så fick prinsessan en son. Då vart det en stor glädje. Men så en natt när alla sovo, utom prinsessan som låg vaken, och hade sin lilla son med sig. Så kom gråkappan in till henne. Prinsessan vart rädd. Men gråkappan frågade; "Hör på min prinsessa vad såg du under luckan"? Prinsessan svarade ingenting, utan svimnade. Då tog han hennes son och stoppade under kappan. Så strök han blod på händerna och kring munnen på henne. På morgonen vart det en stor uppståndelse på slottet, när den lilla prinsen var borta. Prinses- san förklarade allt, men de trodde det ej. / Hon grät och bad, att dom skulle skona henne. Ty, det var ett stort troll med en lång grå kappa, som hade tagit hennes son. Men till slut så trodde dom henne. Året därpå så fick prins- sessan en till son. En natt när prins- sessan låg ensammen, så kom grå- kappan igen. Och han frågade; "Hör på min prinsessa vad såg du under luckan"? Prinsessan svimnade. Han tog då hennes son och stoppade det under sin gråa kappa. Sedan strök han blod kring hennes mun och på hennes händer. När de vaknade på slottet vart det stor sorg, när den lilla prinsen var borta. De trodde ej henne men när hon talade om / att det stora trollet med den grå kappan hade tagit hennes son, så tänkte dom att det var nog så också. När hon tiggde och bad så, så skulle hon få leva. Annars skulle hon ha blivit bränd på bål. Och tredje året så födde hon en prinsessa. Och åter igen stod gråkappan vid hen- nes bädd, när alla sovo. Så frågad gråkappan; "Hör på min prinsessa vad såg du under luckan"? Prinsessan svimmade. Då tog han den lilla prinsessan och stoppade henne under sin kappa. Så strök han blod kring munnen och på händerna på prinsessan På morgonen vart det uppståndelse, när den lilla prinsessan var borta. / Men den gången fick hon ingen förlåtel- se. Utan konungen befallde att krigs- knektarna skulle göra i ordning ett bål. För hon skulle brännas levande. När de hade lett ut prinsessan och hon stod vid bålet, och skulle till att kasta henne på bålet, så stod gråkap- pan framför henne. Och frågade; "Hör på min prinsessa vad såg du under luckan"? Då svarade hon; "Jag såg dig din förbannade gråkappa". Men i detsamma, så föll gråkappan utav honom. Och där stod prinsen med de två små prinsarna och den lilla prinsessan. Då vart det en stor glädje när för- trollningen var bruten. Det vart en stor glädje över hela landet. Och de levde lyck- ligt i många, många år. / Den här sagan har mormor berättat, och hon hörde den utav sin mor, när hon var liten. Hon är nu 69 år. Avsändare. Gunhild Hellström 13 år. Fröjdablick. Stugsund Hälsingland.
Då satan fick gå genom ett sylhål
De lågo där bredvid varandra, stugorna, den ena fyrkantig den andra lång och smal. Det var ju intet underligt det, ty så sågo ju många gårdar ut. Men för farmännen var det något särskilt med dem. Ty när de kommo dit spändes hästarna ifrån och sattes in i stallit, och män- nen gingo in att värma sig med en mugg öl Det var en nattstation, de båda stu- gorna, emellan Söderhamn och de övre socknar- na i Voxnadalen. Men sällan blev det någon sömn där på nätterna. Där brukades istället supas och spelas hela nätterna Där fördes ett ogudeligt leverne i stugorna, och intet hjälpte prästens förmaningar till bättring. Men en natt, då brännvinet rann genom struparna, korten kastades och svor- domarna haglade, sågs en svart lurvig hund smyga sig in under ett bord. Männen sågo hunden och hans ut- seende förvånade dem då de sällan sågo and- ra än grå hundar. De kände sig därför icke väl med sällskapet och försökte mota ut honom, men han låg där trygg trots männens / oväsen och åfäkter. Då tog en av männen en eldbrand ur spisen och kastade under bordet. Men hun- den låg dock kvar, fastän branden låg mot hans kropp, dock utan att sveda ett hår. Detta förskräckte männen, och, då de, vid ljuset från branden, sågo hunden ha bock- fötter, förstodo de, att det var satan som häl- sade på. De blevo med ens tysta. Brännvinet smakade inte, kortspelet roade inte och svära tordes ingen för att inte bli tagna med hull och hår. Vad var nu att göra? Ingen av männen hade makt att driva hunden ut. Endas en gudfruktig man kunde läsa ut honom. Man sände därför efter en präst. Det fanns på den tiden i Bollnäs socken en hjälppräst vid namn Krubb, vil- ken var en stor andens man. Denne kom för att driva ut satan. Han inkom i stugan, tog en syl i den högra och en bibel i den vänstra handen. Sade några stränga ord till männen, för att de genom sitt syndiga leverne kallat satan till gården. Därefter gick han fram till fönstret och stack ett litet hål med sylen i blyramen / Sedan började han med hög röst läsa ur bibeln, varvid hunden drog sig sakta mot fönstret och gick slutligen ut genom sylhålet. Men dä lära gnia valdigt innan han gick ut sluta sagan Gunnar Person Denna saga är berättad av den sirka 80 år gamle Per Renvall Åsen Bollnäs Händelsen skulle ha försiggått i d.s.k. Lindbloms gårdarnas Sävsberg Bollnäs Berättaren ansåg icke denna saga för en saga utan som en verklighet. Hur gammal den är kan icke angivas / Åsen Bollnäs den 4/1 1925 Waldemar Liungman Vasagatan 33. Göteborg Jag sänder dessa sagor, som jag upp- tecknat, fastän det ju skall vara försent att insända dem nu. Om så är fallet eller om de ej passa för pristävlan torde Ni godhets- fullt återsända dem Högaktningsfullt Gunnar Person Åsn Bollnäs
Kölbergsjätten
Vid sidan av en av de många vä- gar som leda upp till Kölbergets topp /332 m.ö.h./ ligger en stor sten, till formen som en likkista, vilken vilar på andra mindre stenar. Stenen kallas av orts- befolkningen för "jättens likkista". Om hur denna sten kommit dit, förtäljer en gammal sägen: Långt före innan någon människa kom till Hälsingland bodde Kölbergs- jätten djupt inne i Kölbergets innandö- men. Århundrade efter århundrade gick, och jätten levde och mådde gott i Hälsingeskogarna. Men så en höst gick han ut på, den nedanför berget liggande sjön, Bergviken innan isen var stark nog att bära en sådan bjässe. Och när han kom mitt på sjön så brast isen under honom och han drunknade. Vart han skulle gå förtäljer inte sägnen. När- / boende jättar hörde hans rop om hjälp och skyndade dit för att hjälpa honom, men kommo för sent. Han hade redan drunknat. Då togo de och höggo en stor kista av sten och lade honom i. Kistan satte de på det för honom så kära Kölberget, och där står hon lika än i dag, orörd av någon människohand. Detta är sägnen om "jättens likkista" och "Kölbergsjätten, vilken ej, mig veterligt, varit återgiven i tryck. Vart, när och hur jag hörde sagan kan jag inte påminna mig. Wictor Johnson född i Hanebo, Hälsingland år 1905. adr: Lilltjära Kilafors
Ord till mor
Kära lilla mor tag din sång emot
O ljuva sommardag
När hösten närmar sig
Det kommer en gång
Det kommer en gång
Jesus kommer
Jesus kommer