Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten utför jordbruksarbeten och gårdssysslor.
En dräng, hade ätit upp julgröten och druckit ut brännvinet för tomten och lagt spillning i stället. Det sades, att tomten flyttade till granngården, där han bor på vinden. I den gården har folket stor nytta av honom, ty han spinner åt dem varje dag. Men om någon går upp på vinden för att se på honom, sätter han spinnrocken på sin plats, så att ingen kan se, att någon varit där och spunnit. Tomten själv försvinner också. Här måste folket också giva tomten julgröt och brännvin. Tomtar tycka i allmänhet om brännvin och julgröt. Den här tomten vistas väl på sin nuvarande plats, tills även här någon elak dräng kommer och gör honom illa, så att han måste flytta. Det säges, att i stugor, som blivit flyttade, inga tomtar trivas.
Husdjur
"Båschmässfredagen" flyttade man hem från fäbodvallarna. När "bostintorna" diskade mjölkkärlen, brukade de sjunga vi- sor. "Bostintorna" brukade ställa sig på taket och blåsa ("spe- la") i lur. Man hade solmärken på fönsterhyllan. Ett streck för varje timme.
Tomtar
I Rogsta socken talade man om en gård där det funnits tomtar. En person mötte en liten tomte på en sjö. Tomten hade ett stort skrin fyllt med vävspolar. Han skulle till en bondgård med dessa spolar. Han drog bort från sin gamla husbonde till en ny. Den gamla husbonden blev utfattig. Se det är så med den gården, som hyser tomtar, att det går bra med husbönderna till fjärde och femte led men efter femte led går gården ur släkten.
Domare och rättsväsende
Rövare skulle alltid halshuggas i en rågång mellan två socknar. I rågången mellan Hudiksvall och Hälsingtuna sock- nar finns ett berg, som sedan gammalt kallats Galgberget. Där skall enligt sägnen rövare ha blivit halshuggna.
(Hus= och gårds) tomten
Tomten visade sig som människa. Han var så stor, att han räckte en fullvuxen människa till lårbenet. Det fanns både manliga och kvinnliga tomtar. Kolten var blå och försedd med skärp. Mössan var röd och försedd med tofs (”röluve”), strumporna gråa eller röda. Tomten var så gammal att han hade skägg. Skägget beskrevs som långt och vitt till färgen. Den kvinnliga tom- ten hade klänning eller kolt. Hon ha- de långt hår. Tomten hade två ögon men ibland kunde han visa sig som enögd. När han visade sig sådan var han ond eller vred. Han var / inte vanskapt. Huvudet var dock stort i förhållande till den övriga kroppen. För det mesta var han osynlig. Blott i sällsynta undantagsfall visade han sig för någon. Om man visste att det fanns tomtar i en ladugård eller annat hus, så häl- sade man tyst, när man steg innan- för dörren. Man måste vara både artig och försiktig mot dessa väsen. Tomten uppehöll sig på vinden, i la- dugården, stallet, visthusboden eller på logen. På fäbodvallarna kunde han även finna nöje i att uppehålla sig. Inte alla hade flera tomtar. Har inte hört talas om, att tomten kunde gifta sig och få barn. Om tomtebarn har jag aldrig hört talas. Tomten var god. Den ena tomten kunde vara mera godsint än den andra. Och / den ena tomten var mera arbetssam än den andra. En del tomtar voro lata. Men man fick akta sig att klandra tomten på något sätt. Om han blev förfördelad kunde han visa detta genom att taga från kreaturen deras foder och ställa till allehanda oordning på gården. Tomten var husbonden tillgiven och trogen. Tom- ten kunde stanna i århundraden på en och samma gård, och han flyttade mycket ogärna. Om djuren voro sju- ka kom han och varnade. Om någon hade gjort honom emot i ladugården eller stallet visade han sitt misshag genom att lösa kreaturen. Det kunde hända att hästen eller en eller flera kor stodo ute på ladugårdsbacken på morgonen, när pigan eller drängen kom dit. Den gård, där tomtar uppehöllo sig, blev alltid välsignad med drygt / foder. Man talade ofta på att fodret var så drygt hos den och den bonden, och det var tomtens förtjänst. Hos en annan bon- de kanske fodret alltid var odrygt, och då fick tomten skulden att han drog foder från den bonden. Man sökte locka tomten till sig på al- lehanda sätt, ex. genom att lägga ut to- bak, ställa ut grötfat och dyl. Om inte tomten trivdes på en plats, så flyttade han snart. Det var inte alltid han häm- nades på den bonde varifrån han flytta- de. Har inte hört, att tomten stod i förbund med djävulen. Han kunde kasta ut folk och ge örfilar. Sådant tilltog han sig inte med mindre än att personen visade sig bråkig. En sådan örfil kunde förorsaka sjukdom. Man kunde få höra honom stå i / smedjan och slå på städet. Ibland tog han sig före att tröska på logen. Men man såg aldrig att något blev smitt eller tröskat. Han efterlämnade dem som hade smidit eller tröskat. De brukade sätta ut ett fat med gröt åt tomten om julkvällen. Därmed fick han låta sig nöja. Men den kvällen fick man i alla fall inte glömma honom. När han hade tjänat snällt hela året, så måste man tänka på honom.
Tomten
Tomtarna ha omtalats vara klädda i röd ”luva”, blåa kläder, knäbyxor, lapp- skor eller träbottnar. De voro klädda som en lapp. De hade långt skägg. Kvinnokönet hade ramsvart hår. De voro ”rödbrusiga” i ansiktet. De gjor- de ingen människa något för när för så vitt inte de retades. De voro i regel godmodiga.
Tomten
När gubbarna sysslade med kolning i skogarna, så behövde de inte frukta att försova sig eller försumma milan. Om milan fattat eld, så ropade det: ”Upp nu brinner milan!”. Det var tomtar vid milorna i helsingeskogarna, och de voro påpassliga mot kolargubbarna.
Tomten
På julkvällen ställde man ut ett fat med fin risgrynsgröt (”tomtegröt”) åt tomtgubbarna. De skulle trakteras den natten, för att de skulle bli duktiga att tjäna på gården nästa år. Det skedde någon gång i min barndom.
Tomten
Jag hade en svart häst, som var flätad varje morgon jag kom till stal- let. Det sades, att tomten rådde om och skötte den hästen. Men så hade jag en ”bläsi” häst och den gjorde aldrig annat än stampade och slog i spiltan om natten. Tomten tog fod- ret från den hästen och gav åt den andra. Han hade aldrig något att äta.
Spökeri
På en plats, som kallades ”Dunnestuga” kunde ingen ligga om natten. Främlingar fick aldrig fred att ligga där. På hösten kunde de få se hur klavarna, som man band korna med, ruskade utan att en varelse sågs röra vid dem. Mellan kl. 11-12 på natten var det som värst. Tomtarna höllo till under golvet och ute på backen. De som bodde där bruka- de skydda sig med att läsa ”Fader vår”.
Svartkonst
Från och med oktober månad och fram till jul skulle man kasta ut den sis- ta eldbranden om kvällen och säga: ”Gud bevare oss i natt.” Samtidigt med att man uttalade dessa ord skulle man spotta tre gånger. Efter jul slu- tade man med detta, ty därefter skul- le inte trollen kunna göra en något ont. – En eldbrand kastades ut var- je kväll.
Spådom
Det har varit ganska vanligt att fruntimren roat sig med att spå varandra i kaffe- sump. När man druckit kaffe ur en kopp skall man välva den på fatet och lå- ta honom stå så en stund. Så vänder man den upp och spår i de figurer som den kvarvarande sumpen bildat i koppen. Vissa figurer kunde betyda vägar, andra brev, vänskap, besök, sorg, glädje, förlov- ning och bröllop etc.
Tydor
3-talet innebar lycka och välsignelse men talet 13 däremot ansågs som olyckstal. Om man råkade sitta tretton vid ett bord så kunde det ha betydelse av att nå- gon av sällskapet skulle dö inom kort. Att lägga en höna på 13 ägg var lik- tydigt med att kläckningen misslycka- des. 12-talet var bra likaså 7.