Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken. Johannes i Ängahagen hade sett näcken i Det- tern. Det var om vintern, och Johannes skulle köra över sjön på isen. Då kom näcken, och han var som en vanlig, svar- ter häst och hade ett halmlass efter sej. Johannes satt och titta' på't en stund och torde inte ge sej av. Rätt som det var försvann det av sej själv alltihop.
Trollhare, vittror
I Forsa socken finns en fäbodvall med fem stycken fäbodstugor. Vallen heter ”Val- lavallen”. Där fanns en gammal hare, som hade jäckat alla jägare. ”Vallaharen” var en hare för sig, som isynnerhet jägare kunde omtala. Därför brukade man säga: har du gott om tid och inte finner nå- got att skjuta, så kan du gå till Vallavallen och skjuta på haren. Man kallade också denna hare för ”troll- haren”. Ingen kunde skjuta den. Det var många som roade sig med den där ”trollharen”. Han brukade sitta på en sågsponshög vid en av fäbodstu- gorna. Varför han just hade tagit plats / på den högen, kunde ingen räkna ut. En gång hade man ”fått upp” haren och man hörde hur hundarna drev ho- nom i bukter. Rätt som det var fick man se honom sitta på sågsponshögen. Skyttar- na läto skotten gå. Håret rök omkr. ho- nom, men ingen kunde finna haren. ”Vitter” kunde ”skapa till sig” som en hare. Man trodde också, att det var en ”vitter”.
Vittror
Det fanns s.k. "vittervägar" vid fäbodval- len. Sådana vägar beträdde man inte. "Vittrorna" ville göra ont. De voro inte snäl- la, men tomtarna voro snälla och go- da väsen. Det var sällan man fick se "vitter". De voro mindre än tomtarna.
Vittror
En gång skulle en person gå till Finnsjön och fiska. Då han kom inemot Smeds- gårdsrönningen, så fick han se en stor koskock, vilken han tog för givet till- hörde Smedsgårdsrönningen. De gick fromt och betade. Så fick han höra en hund som skällde två ”vack” (skällande). När han kom så nära, att han hörde skäl- lan, märkte han, att det var en malm- skälla. Han drog missktankar och gick upp till gården för att efterhöra, om de hade sina kor på bete. Nej det hade de inte. När han gick hem så fick han se samma koskock. Malmskällorna / slog i takt som kyrkklockor. Då såg han en hop små fruntimmer som voro i färd med att leka ringdans. Det var de som vaktade korna. Han hörde intet annat ljud än skällan, men den hörde han tydligt.
Vittror
En ”trollko” hade alltid ”malmskälla”. Man kunde skilja ”trollkor” från andra kor på skällan. Det var alltid vack- rare klang i en skälla som till- hörde de ”underjordiska”.
Fäbodväsen
En "kulla" hade fullt upp med arbete hela dagen. Förutom kärning och smörbered- ning, ystning o.d. skulle hon bära vatten till korna. Så hade hon en hoper "trä- hoar" att "skura".
Jordbruk
Om barrskogen fäller de yttersta skot- ten på kvistarna om våren, skall det bli ett dåligt skördeår. Om marken (den plöjda) torkar fort så tyder det på en torr sommar och dåligt skördeår. När man får höra tordyveln om kväl- larna, då är det snart tid att så.
Påsk
Det var så underligt förr i tiden. Då skulle man "skjuta påsksmällar", så att inte häxor och påskkäringar skulle våga hälsa på i gårdarna. Skjutandet började redan på middagen påsklördag och fortsatte långt inpå natten. Under min tid har det mest varit en sed som efterkommits, men i mina fäders tid trodde man fullt och fast att man kunde jaga bort det onda från gården eller byn genom att skjuta. De brukade ladda gamla bösspipor. Ju längre skottet hördes ju bättre var det. Om påskkvällen åt man ägg. / Påskkäringar var något ont, som man skulle akta sig för. Mina föräldrar varnade oss för dem. De kunde taga med sig både folk och husdjur, om de kom åt. Och det var inte säkert att den som råkade komma med en sådan käring någonsin kom hem me- ra. Och återvände han eller hon, så var i alla fall all framtid förstörd.
Vårhalvåret
Den 1 april skulle man efter gammalt "narra" varandra ("narre april"). Då hitta- de man på vad som helst för att narra. Lyckades, vilket vanligen sked- de, så fick man muntert. Man kun- de narra folk att gå långa vägar i onödan. Somliga togo humör andra förstod skämtet bättre. Men det kän- des alltid otrevligt att vara den lu- rade.
Naturföremål
När jag var uppe i Hälsingland och var rallare, bodde jag hos en bonde nära intill Hôrgaberget vid Ljusne älv. Det är en slätter plats uppe på berget, och där är slitet, så det är en rand. Där hade hôrgadansen gått. De sa' att Nec- ken hade kommit dit och spelat för ungdomen.
Skogsväsen
Det var mycket vanligt med kolning i hel- singeskogarna förr i världen. Vid sådana tillfällen, då man låg vid milan kunde det hända, att man fick påhälsning av underjordiska väsen. Min farfar slogs med ett sådant väsen. Han skulle gå till milan och mötte då en "skogsfru", som ville ha honom med sig från milan. Hon var envis, men han förstod att det var fara å färde och tog fram stål och flinta och slog eld mot henne. Då försvann hon med ett brak inåt skogen.
Skogsväsen
Benämning: "skogskusen". Man har trott, att dessa väsen förde folk vilse. Man kun- de höra dem hugga i skogen. Sådana kun- de förvandla sig till vad som helst. Det kunde hända . att skogsarbetare blev nar- rade. Då de skulle till att sätta sig på en stubbe så försvann stubben, och de blev sittande på marken. Det kunde t.o.m. hända, att träden förändra- des till storlek. När man hade huggit på trädet en stund, så kanske man upptäckte att det inte var ### mer än en stör man högg på.
Troll
Det var en gång ett follk höll på att läg- ga hö på en äng. När det led inne- mot kvällen började åskan gå. De mås- te ta skydd i en lada. Rätt som de stod där slog åskan till ett slag och ett runt klot dansade under la- dan. De tyckte att de hörde något jämra sig under ladan. de skyndade därifrån medan de trodde att åskan slagit ihjäl ett troll.