Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
"Gasten" var ett "spöke". Han skrek där någon hade drunknat. Di påstod, att den som hade drunk- nat gick igen som en gast. Men hur gasten såg ut, vet jag inte.
Vättarna i Biltöst
I Biltöst (ett fäbodställe) var det mycket vättar. Dom kom på mörna (morgnarna) och ropa: "Opp, opp å mjölka dina kor, mina går i grönan lok, men dina står mä lortig fot!" Käringen var där med ungarna. Och dom feck inte sova i fred om mörna. Och inte fick ungarna vara i fred heller. Då hon gick ut och mjölka var dom i sängen, och då hon kom in låg dom under sängen. Dom gatt [måste] ha dit prästen till slut, han skulle få vara borta tills den hade en tjärrot och kasta i källan och sa att dom skulle få vara borta tills den hade ruttnat. Men då skratta dom. Dom tyckte nog inte det var så farligt. Då kasta han en sten i och sa detsamma. Då tog dom på och grät. Källan hon kallas för Vettkälda (vättekällan). Hion ligg mellan Biltöst och Bergsvallen.
Kvarngubben - "Se så lång näsa jag för!"
Vid kvarnen i Rämån var en gubbe och mol. Han hade reda på att kvarngubben brukade husera där, så han rustade sej med en tjärkittel, och när han kom fram till kvarnen satte han den på elden, så att den skulle hålla sej varm och kokande. När det nu hade gått om ett tag så dundrade det på dörren, "Se så lång näsa jag för!" Då svarade gubben: "Känn du så het gröt jag rör!" Och med detsamma slängde han tjäran i flesen på honom, och då försvann han då.
Grädde ur tre kungariken
Lisbet Nipum det var en trollkäring. Hon skulle gå åt kyrkan, och då satte hon pigan till att kärna, men hon fick inte ta mer än ur två kongariken. Men pigan tyckte det skulle vara roligt att se hur det skulle gå om hon tog ur tre. Lisbet Nipum hon satt i kyrkan, och då kände hon att det inte var bra hemma, så hon hade klått sej i nacken, och så gick hon ut ur kyrkan och sprang hem. Då gick grädden över tröskeln. Men då hade hon stoppat den på nåt vis. Då dom spiste sill hos Lisbet Nipum, då bröt dom ryggbenet av sillen, för annars trolla hon köttet på benen igen, så det blev aldrig slut på sillen. Så berätta farfar.
Läsning för att stagge blon
Du skall stå så visst som Johannes stod i Jordans flod och döpte världens frälsare Jesus Kristus. Man ska veta namnet på den som blöder, men man behöver inte se honom. Men man ska tänka på honom. Och så ska man be Gud hjälpa.
Karlarna sköt i björnhuden
Det var en som var i björn, jag tror han var från Norge, men han var här ut i Härjedalen på sommaren och tog söan, och så var han i Vänsjö - det ligger mellan Älvros och Kårböle och hör Ängersjö till, tror jag - och där tog han Vänsjö-Blacken. Det gick så till att det var regn, och hästen hade gått in under en ladvägg, och det hade björnen sett och gått opp på taket och släppt sej ner därifrån. Men det var ett litet spörräck, och karlarna dom följde'n. Ja, han gick i björn ända hem. Och då var jägarna efter honom, och då dom kom dit fick dom se att björnhuvuden låg atta låndöra, låg där och skalv. Och käringa höll på och tvättade gubben. "jo, no är du fet!" sa hon då. "Jo, jag har itti myttje söan, och så feck jag tag i Vänsjö-Blacken", svara han då. Men då sköt dom i huden, och då stupa gubben.
Den förvandlade som rev Vänsjö-Blacken
Det var en som var i björn, jag tror han var från Norge, men han var här ut i Härjedalen på sommarn och tog söan [får], och så var han i Vänsjö — det ligger mellan Älvros och Kårböle och hör Ängersjö till, tror jag — och där tog han Vänsjö-Blacken. Det gick så till att det var regn, och hästen hade gått in under en ladvägg, och det hade björnen sett och gått opp på taket och släppt sej ner på'n. Men det var ett litet spörräck (spår att följa), och karlarna dom följde'n. Ja, han gick i björn ända hem. Och då var jägarna efter honom, och då dom kom dit fick dom se att björnhuden låg atta låndöra [bakom farstudörren], låg där och skalv. Och käringa höll på och tvättade gubben. "Jo, no är du fet!" sa hon då. "Jo, jag har itti myttje söan, och så feck jag tag i Vänsjö-Blacken", svara han då. Men då sköt dom i huden, och då stupa gubben.
Om de underjordiskas storlek
Om de underjordiskas storlek säger N.L.A. att "dom må no helst vara små, eftersom dom kallas för 'små folk' " Men när han och hans hustru (f. i Offerdal) tänka efter så erinra de sig att de ju alldeles ha liknat människor, när man har sett dem, och att de därför bör ha haft vanlig människostorlek.
Kommer in i de underjordiskas stuga
I Mässlingen (By inom Storsjö sn, nära Mittådalen.) är det en stor sten på ett ställe, och så var det någon där (svenskar) som hade gått några varv kring den där stora sten. Då kom dom in i en säterstuga, och dom blev bjuden på mat, men dom åt ingenting. Då hade kvinnan där fråga när dom skulle flytta. Jo i måra. Ja hon skulle också flytta då, sa hon. Och så kom dom ut därifrån, och så tala dom om e hemma.
Underjordiska och deras härkomst från Lucia
"Alenajit" kallar vi dem. Jag har sitt dem med egna ögon. Dom ser ut som vi, och dom har renar. Jag har sitt dem. Då man kommer dit är det alldeles borta. Det är Luciabergsfolk. Det var en som hade mycke barn. Då kom Jesus till henne, och hon ville inte att han skulle se att hon hade så mycke barn, så somliga gömde hon i källarn, så inte Jesus skulle se dem. Och dom blev osynlig och blev Luciabergsfolk. Hon som rådde om barnen hette Lucia. Man ska aldrig bygga i deras vägar, det blir oroligt där.
Ej jaga med "nattsmutsiga" händer
En gubbe i Hån här var ute och slog — dom tala om så precis var det var nånstans och vad han gjorde — och så skulle han sta och jakta, det var en älgtjur han tänkte skjuta. Men då kom det en skog-käring och sa: "Du får ingen av mina större oxar med dina nattsmutsiga händer." Då tog han och pissa i händerna och tvätta sej i det. Då skratta hon till och sa, att den källan hade hon inte sett. Och så fick han skjuta en älgtjur. Dom trodde på skogkäringa på den tiden. Far till min hustru var en stor skogman (jägare), och han tvätta sej vareviga gång han skulle åt skogen. Det var stark tro på det.
Koskällan lämnades tillbaka
En gumma i hede satt ute på gården och klippte får. Då kom det en stor, grann ko över gården. Han kastade saxen över kon, och kon stannade. Om några dar kom det en liten gumma, som tiggde och bard med sin ynkligaste röst: "om jag får igen pingelin, så ska du få behålla Kringelin." Gumman fick också pingelin - koskällan - och kon fick stanna i gården.
Tibast som medicin
Tivelbast, det var komedicin då dom var magsjuk. Både bast och bär användes. Dom klippte tivelbastbarken och la i salt, och det skulle vara bra åt korna om dom hade hosta, likaså åt fåra. Det är vådligt starkt det där. Far tala om en gång han tjänte yst i byn, och då var det sed den tiden att dom hade peppar(korn) och nällik [nejlika] i västfickan, så dom skulle ha att tugga på då dom var ute. Men ungarna stal av honom, han fick inte ha det kvar. Han ville inte sladdra på dom heller, men han tänkte han skulle bota dom, och så la han tivelbastbär i västlomman. Men då blev det annat! Dom häste [pustade] och dom drack, och mora blev rädd och trodde dom hade fått nån sjukdom, och ungarna tordes inte tala om vad dom hade gjort. Då mådde han!