Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
"Gasten" var inte annat än en död unge som di hade tagit liv av och gömt. "Gasten" skrek som en unge. Det var en som mötte "gasten" och fråga: "Vad vill du, mitt lille barn”. Då tala han om, att mor hans hade tagit liv av honom och stuckit honom under en tuva. Så bad han, att han skulle vara så snäll och frakta honom till kyr- kogården. ”Det skall jag göra i Jesu namn”, sva- rade den andre, och då blev ”gasten” borta.
Slakt
Mullunsöra på hjärtat skulle alltid skäras bort, för de dög inte; det är två små lappar. De brukade skicka bort barn, när de slaktade, för att låna "pölsemönster" eller "rumpedrag". Har ej hört, att snippar på lungorna skuros bort och kastades. Känner ej benämningarna hunnaben och tjuvaben. Det var ingen bestämd dag man skulle slakta julgrisen; en del gjorde det inte förrän i julaveckan; det skulle vara färskt till jul. Hade man ont av djuret, led det ont för att dö. Spenarna av grisen kastades inte på hällen utan togs tillvara och blandades ihop med tjära till vagnsmörja. Svinarumpen skulle far ha; om ett barn år den, var det nerför. / kons magar: våmma, slanta (=bladmagen), kongshätta. Kongshätta blev till blodkorv, en trinner, granner korv. Bunnen var en tarm med bunn; bunntarmen blev blodkorv. Finker - det var salta småtarmar, som de hackade sönder och hade i soppa; det var inget i dem.
Fiske
Vi fiskade ål i Musingebäcken, när jag var barn och var hemma i Musared (nu Almedal). Vi hade kippeho. Kippehoa var en kasse med en båge och långt garn som en lång rump. Ålen kom, när vattnet började sjunka, sedan man först stämt det, och gick genom bågen och stannade nere i kassen. Det var bara vi och två bröder till, som hade kippeho.
Fiske.
Sjöjungfru fanns i nästan varenda sjö. De gamla fiskarna off- rade styvrar till henne för att de skulle få bra med fisk. Kristi Himmelfärdsda'n var den jävaste metedan. Gick det då, gick det hela året. Inte afta´ - det var själve den dan. Klev något över ens metespö, skulle han gå baklänges tillba- ka över det, så gjorde det inget. När de metade, spottade de tre gånger på masken och sa: "För, lycka te !" Jag träffa en Åsbogubbe, när jag var ute och jagade. Då kom vi till tala om en sjö, och jag frågade, om det är någon fisk i den sjön. "Dä ä döljevann, å där får ingen nån fisk utan han ä kär te smyga sej dit, så ingen ser´t", svarade gubben. Jag vet inte, vad det berodde på.
Julafton.
Julhalm hade vi alltid över hela golvet. Det gick år 3, 4, 5 kär- var; det berodde på, hur stora de var. En kärve fick ligga oupplöst till hundgård. Banden om kärvarna skulle läggas innanför dörren i kors efter gammalt tal, men vi gjorde´t aldrig; vi kastade la ut dem. Nyårsafton och trettonafton tog de ut den halmen, som var söndertrôven, och budde på ny. Av halmpipor gjorde de ett julkors, som hängde i en tråd mitt i taket. Julanek satte de på en lång stake öppet eller i ett träd. "Julanega" kastades för en ko, när den var uräten. Gammalt tal att de döda kom fram julnatten. Vet ej om att man brukat se framtida händelser i askan efter jul- brasan.
Julafton.
De döe kom hem på julnatten; alla som vöre döa i det hu- set. Maten skulle stå över nätterna till annandan, ost, smör och bröd i överflöd. "Annandan tog mor sitt sil". Som oftast brändes det lyse hele julnatten för att inte "spöke- na skulle ha nån så (d)." Julahalm hade de överallt på vart enda ställe tills för 40 år sen. De tog inte in den förr än vid 9-10-tiden på kvällen och bred- de i rader över hela golvet - toppa skulle ligga på rätterna lite gran- na. (Inte hört att man brukade lägga banden om kärvarna i kors.) En kärve till hundgård fick ligga vid en vägg. Ett gammalt folk här hade halmen liggande till påsk. Halmen användes till strö under kreaturen.
Julafton.
De skulle sätta mat till tomta´ i fukset, där korna stå. Maten skulle inte röjas av bordet jula-natt, för de döde skulle komma. Vet inget om spår i askan efter julbrasan. Julhalm hade vi till för 40 år sedan. Den skulle budas strax innan vi åt på afton, tel. 9 ungefär. Det gick åt tre eller fyra stuper; breddes över hela golvet. De brukade "dra kävle" och "ro till Tuschlann." Och smi söm: Lägga en stång över två sto- lar, se´ n satte sej en på var stol och la upp benen i kors på stången och så skulle de slå med var sinkäpp på stången; den ena handen fick de hålla upp. De räknade, vem som kunde slå de flesta slagen rätt. "Bjuda i kattos vaxsöl", "lura mus" och "mussla sko" gjorde de också under julen.
Annandag jul.
Rida Staffan - gjorde de före min tid, talte mamma om. Då hade de klätt ut både sej och hästarna och red från stäl- le till ställe och sjöng staffanevisa. Annandan skulle de "ta môkebollen." De gick till andras lagårdar och môka´ under korna, och se´n kom de fram och sa ifrån att de ville ha mökebollen. En del gjorde spektakel, gav hönsen halm o.s.v.
Annandag jul.
Före min tid hade de brukat vara ute och rida annandan på morron, men jag har aldrig sett det. De brukade slå sej ihop oh ge sej ut och syssla i fähus och stall. Det var jag med om en gång. Vi laga ut gödseln och gav hönsen en våndel halm. Men rätt var det var började det rösta i dörren, och då hoppade vi ut genom môkedörra och sprang hem. Blev de överraskade, skulle de in och ha traktering. De skulle ha "mökeböllen".
Djävulen.
Det skulle hänt i Backa; där röje de mycket. Där såg en gum- ma en karl, som hon trodde var en vanlig människa. Men så fick hon se, att det släpade en svans efter honom. "Kom inte hit, du kan vara på det andra stället", sa´ hon då. Hon menade stället intill, där de brukade supa och slåss ännu värre. En gång, när min far for hem från Göteborg en kväll, sprang tre hundar förbi honom; han satt på längre sia. Den ene var större, de andre mindre. Det var Skam och hans medhjälpare, förstod han sedan, för det blev slagsmål i Gödatorp den kväl- len. De skulle dit. I Hovfors satt ett lag och spelade kort på en tavla. En, som inte var med och spelade, såg att det låg en stor, svart hund under bordet och nafsa efter tårna på dem. Lussepartit - det skulle vara den ondes anhang.
Djävulen.
Det går en sugga på Gällinge gärde om nätterna, och de har sett liknande fölungar där också, och elden har drösat ur halsen på dem. Det var la den onde, som var släppter lö- ser.
Djävulen.
När de satt och spelte kort, kunde en svart hund ligga under bordet och slicka dem på fötterna. Och när de hade slagits och sedan satt sej till ro, kom han och slickade dem på fötterna för att de skulle fortsätta. Gannes Johannes såg det som lett var en gång, när han var ute och körde. Han blev inte av med honom, innan han kört fram till komminister Lindeskog på Hallagärde; han låste bort honom.
Vattenväsen.
Necken skulle kunna spela så bra. Turkel var mjölnare i den gamla kvarnen vid Röstorps bro. Det var en gammal karl där en kväll och fick malet. Då kom necken och satte sej till och spela´ i underkvarnen. Då ropade Turkel: "Du kunde la ha tegat en liten stund, jag skulle snart ha stämt!"